En strand utan vatten

- Okej är du beredd Lisa. Berätta varenda liten detalj om hur det var, hur det såg ut och hur det kändes. Ända från början till slut, vad alla säger och sånt! säger reportern från tv 1.

Dörrarna öppnades, började jag säga. En varm vind smekte min kropp, solen var bländande så jag satte genast på mig mina märkes solglasögon. Jag gick ner för trappan, jag klev in i en flygbussarna som körde mig, min kille och minst två dussin andra människor som redan då hade börjat luktade svett till flygplatsen. När vi gick in till flygplatsen så kom det en okänd tjej med långt svart hår och gav oss ett halsband var. Halsbanden var prydda med massa pärlor och blommor, den var mycket vacker. Hon hälsade oss välkomna till Thailand.

Vi hade precis kommit till vårt hotellrum när det knackade på dörren.
Hej! sa Måna.
Hej, svärmor hur är det? frågade jag.
Jo det är bara bra, men nu ska vi inte prata om mig! Hur gick det att flyga? frågade hon.
Lite förseningar men annars gick det bra! svarade jag.
Var är min lilla pojke ! ropade hon.
Daniel kom in i hallen och sa
min mor
min son, svarade Måna
mor och son! sa dom sedan i kör
det var som deras lilla grej. Varenda gång dom träffades sa dom så. Jag vet inte varför dom gör det, jag hade aldrig gillat det men jag fick stå ut.
Vi möts nere i baren om fem! sa Måna och slängde igen dörren.

Vårat rum var stort och ljust, det enda som fanns i rummet var en stor dubbelsäng, ett litet kök och ett badrum. Vi hade en stor balkong med utsikt över den stora poolen med skrikande barn i och över den fina södra betong beachen.

-Du kan snabba på lite! säger reportern
-mm. mumlar jag

Jag och Daniel gick ner till baren där Daniels mamma satt med en drink i ena handen och en penna i andra.
vad skriver du? frågade Daniel
Jo jag såg på ett program igår! berättade Måna
och? frågade jag
jo där berättade dom att det är bra att skriva upp vad man äter! sa hon
varför? frågade Daniel som om han faktiskt brydde sig
vet inte! sa Måna
Medans Daniel och Måna fortsatte att prata om varför det kunde vara bra att veta vad man äter så gick jag fram till ett stort fönster. När jag kollade ut ur fönstret så såg jag först inte så mycket för det var så mycket trafik på gatan utanför, men när trafiken lättade så såg jag förs palmer uppradade men sen såg jag en strand. Eller vad jag trodde var en strand, för visst fanns det sand men inget vatten. Jag trodde för en liten stund att det kanske inte skulle vara något vatten där men så mindes jag för bara en kort stund sedan när jag stod och kollade ut över stranden från vårat hotellrum. Jag la märke till att det var massa fiskar som hoppade på stranden. Alla människor började springa runt på gatan i panik utan att jag förstog varför. I samma stund började det tjuta ett högt ljud som övertog allt annat. Nu såg jag vatten, långt bort såg jag en stor våg som kommer farande rakt mot oss. Jag kunden inte röra mig, men när Måna kom fram till mig och drog i min arm så vaknade jag till.
Vi sprang upp till den högsta våningen där vårt rum låg. Vi tänkte att så högt upp vi kommer desto bättre för vågen kanske inte skulle nå upp dit.

Måna och Daniel gick ut på balkongen men jag vågade inte så jag sätt mig i min säng med knäna upptryckta mot ansiktet och höll för öronen. Jag har aldrig varit så rädd som jag var då, att veta att man kommer dö är ingen rolig känsla.
vad händer! skrek jag
Men jag fick inget svar. Jag tog bort händerna från öronen och kollade mot balkongen men det stod inte någon där längre.
Jag sprang till balkongen men jag kunde inte gå ut på den för det fanns inget kvar av den. Jag insåg först inte vad som hade hänt men sedan förstod jag. vattnet hade dödat Daniel och Måna.
Jag var helt ensam, jag kände mig så hjälplös.

Det var som om det var mina ögon som orsakar tsunamin för det bara forsade ut tårar. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Helt plötsligt slogs dörrarna upp och en person skrek spring ner till bottenvåningen. Jag lyssnade på vad han sa och sprang ner. Där nere så var det massa blöta människor som klättrar ner i ett rör.
helt plötsligt så kom det en svensk kille fram till mig och sa
ta det lugnt jag kommer vara med dig hela tiden, gå ner i det här röret. Det är en gång som går vidare upp i ett berg. sa killen som hjälpte mig ner från mitt rum
jag är lugn! sa jag irriterat som om allt var hans fel.
det kommer vara säkrare på berget . sa han
Jag klättrade ner i röret där var det kallt och från taket droppade det vatten.
okej vad hände sen? frågar Reportern
Jo vi gick i minst två timmar när nästa dåliga sak skedde.
Alla duka! skrek en kille på engelska
Jag hann inte tänka på vad som hände utan jag gjorde bara som han sa. Den svenska killen och jag var lite efter alla andra när det hände, jordbävningen. Stenar fall på mitt huvud och stora stenar blockerade vägen från båda hållen.
medans resten av gruppen var på andra sidan stenraset så var jag och den svenska killen som jag fortfarande inte visste namnet på fast på den andra sidan. Det var helt kolsvart så jag kunde inte se något, det var tung luft och väldigt trångt i röret.
Fem döda! Hörde jag någon skrika
Nu grät jag igen. Det tog minst en timme för gruppen att få ut oss därifrån.
skippa till när ni kommer ut ur röret! säger reportern.
okey! svarade jag
Det var väldigt ljust ute så jag tänkte sätta på mig mina solglasögon men dom likt som mitt lår var krossat av stenar. Blod hade forsat från mitt ben ända sen jordbävningen och det hade nu torkat fast.. Vi var inte själva på berget, det var många barn och mammor och en liten del män. Helikoptrar hade kommit för att hämta dom överlevande.

jag kollade mig omkring, jag blev rädd när jag såg ner för det höga berget. Det som en gång hade varit en vacker stad var nu bara massa rester av hus, människor och vatten. Det var en hemsk syn som jag aldrig kommer glömma. Jag hoppade in i en helikopter och den körde mig till en flygplats i Bangkok där jag flög hem till min familj. Fast nu åkte jag hem själv utan kärleken i mitt liv.

och hur mår du nu? frågar reportern
Jag är inte beredd på att hon ska fråga de men jag svarar
ska jag vara ärlig, jag har aldrig mått sämre.

Skriven av: Lisa