Publicerat 28.04.2003
Kategori: Novell

En stunds stillhet i Vita Rummet

Taket och väggarna var vita. Det luktade ganska skumt. På golvet låg en ljusblå matta. Dörren bakom mig var halvt stängd och utanför hördes röster som sjöng, skrek och skrattade. Musiken dunkade och skar i mitt huvud, dels för att det värkte men mest för att musiken var rakt igenom dålig.

Jag tittade ner i hålet och försökte rannsaka mig själv. Tankarna sjönk i tiden och allt gick som i slowmotion. Jag började trampa förtvivlat. Sjönk djupare och djupare ner i den kvicksand som utgjordes av mina minnen.

Gymnasiet flydde snabbt. Högstadiet något långsammare. Mellanstadiet, nu gick det. Jag kunde samla mina fragment och verkligen minnas. Landbandyn på rasterna. Hur jag gillade att stå i mål. Med benskydd och plockhandske. Trots min bollrädsla.

Jag har alltid vart rädd, bollrädd. Ända sedan den gången min bror sköt en hockeypuck rakt i ansiktet på mig. Jag kan fortfarande känna och se ärren. På näsan och bredvid ögat.

Jag sjunker. Lågstadiet. Minns när vi stod och mobbade tjejerna som lekte häst. Kastade grus. Gav dem ros på alla hjärtans dag. Fick en puss. Lekte Ryska posten. Med handtag, famntag, klapp eller kyss.

Ansiktet försvinner under sanden och jag minns inget mer. Jag kryper, gurglar och kräks.
Det sväller i magen, snurrar i huvudet och tillslut kommer det. Gult, rött, grönt och orange. Lukten som sprider sig i rummet är motbjudande och avskyvärd.

En kort stund av stillhet...

...innan kramperna slår till igen. Det gör ont. Det bränner i halsen när krampen tvingar upp magsyran till munnen. Dörren öppnas och en bekant röst frågar;

- Mår du bra?

En blixt av ilska ilar genom mig. Vilken jävla dum fråga! Men likväl svarar jag som väntat, 'ja, det är lugnt.'

Varpå kramperna slår till igen samtidigt som dörren bakom mig stängs.

Fradga av magsyra och saliv rinner ur mungiporna, känslan har besegrat mig samtidigt som jag överger mitt kaklade bo och stapplar ut.