En tiger på ryggen

Jag skyndade mig hem efter skolan! Den skola där jag alltid kände mig ensam, utsatt och själv. Jag gick med den konstanta oron över hur allt skulle bli. Är mamma sjuk igen, är hon hemma, väntar någon på mig vid dörren för att ta mig med sig?
Ryggsäcken känns tung mot min 8åriga rygg och den slår så där obehagligt att jag nästan tappar balansen för varje steg.

Våren är på väg och det känns. Värmen börjar stiga och löven spricker sakta ut. Det är en period som under all oro o ångest känns positiv på något sätt. Redan här kan jag känna av rädslan av att vara själv, eller egentligen inte själv, mera ensam. För trotts allt så har jag haft många kompisar, men aldrig kunnat känna en tillhörighet. Kanske är det för den konstanta oron som min hemsituation frammanade.

Jag lämnar skolan med lätta steg, äntligen slut, men även med det där knipet i magen, tankarna som snurrar. Hur är det där hemma. Jag följer asfalt stigen som löper från skolan och hem. Min 8 åriga pojk hjärna snurrar för fullt av alla intryck, känslor och tankar.
För varje steg närmare huset ökar knipet i magen, nu ser jag inte längre de gröna bladen och gräset.. Känslan i kroppen blir bara tyngre och tyngre, som om jag vet att det är något på gång.
Jag sneddar över gräsmattan bort till våran baksida. Jag tar vänster på cykelbanan och sedan höger upp för backen, mellan de gula 2vångings husen. Uppe på toppen av backen svänger stigen svagt åt höger för att avslutas mot en vändzon. Där i vändzonen står den. Vit, med röda klisterdekaler på sidan och blåljus som blinkar på taket, bagageluckan står öppen.

Jag fryser till is, i vad som känns som en evighet. Plötsligt öppnas våran dör. Två ambulans män kommer ut med en bår. Jag står alldeles stilla, håller tummarna, ber till gud att jag drömmer.
Jag springer fram till båren, fortfarande inte helt säker, Där på båren ligger hon. Hon ser alldeles livlös ut, huvudet har fallit svagt åt vänster sida. Ambulans personalen skyndar sig att lasta in henne och plötsligt känner jag en hand på axeln, mormors hand. Samtidigt som ambulansen åker i väg och jag kan se min mor försvinna bort längs gatan, känner jag det, hur något i mitt huvud går sönder. Plötsligt kommer tårarna och jag känner hur det blir väldigt tungt. Här står jag, 8 år gammal och har just fått en tiger på ryggen.

Björn Wikström

En 40 årig 2barns pappa som lever med manodepressiv sjukdom. Ensamstående med min dotter 24/7. Förlorade min fru och en dotter i en trafikolycka 2008 och då satte min manodepressiva sida fart ordentligt. Skriver mycket, både novell, barn och en pågående bok om hur de är att leva som psykiskt sjuk! En bok man kan följa på www.entigerparyggen.blogg.se
Björn Wikström är medlem sedan 2016 Björn Wikström har 1 publicerade verk