Publicerat
Kategori: Relationer noveller

En tunn blöt pöl

Han tittar tvärs över torget på damen i rosa trikåer som mer eller mindre släpar sin kungspudel fram på trottoaren. Med ett omhändertagande leende ursäktar hon sitt svartkrulliga bångstyr, lyfter upp den i famnen och drar sedan två snabba bloss på cigarillen. Det måste vara min uppfostran som begränsar mig, tänker han. Jag är för kontrollerad. Han skakar lätt på huvudet och fokuserar. Nu kommer orden. Näe. Han lägger pennan åt sidan. De rosa trikåerna stannar till framför skyltfönstret och tittar trånande på en brudklänning, puff- och kråsvarianten. Så här på håll ser man en betydande likhet mellan hund och frisyr, så när som på ett neongrönt diadem i plast. Ekipaget avlägsnar sig mot gallerian och doften av söt tobak försvinner.

Inledningen är alltid det svåraste. Nu ska det gå. Han fokuserar igen. Och näe. Näe, det kommer inga ord. Han kramar pennan, vrider pennan och duttar den mot bordet. Men orden kommer inte. I missnöjet välter han sin espresso och klagar så högt att uteserveringens kypare, von Bikter, höjer på ögonbrynen och skakar frågande på axlarna. Inte nu igen.

Inledning. Det ska till några ord på papper. Dessa ska sedan bindas samman till meningar som i sin tur blir enheter i stycken. Vill det sig väl finns det därefter en röd tråd att följa. Han stirrar på pennan och fantiserar om hur orden rinner direkt från blyertspennan ned på pappret. Det ena litterära mästerverket efter det andra formar sig automatiskt i ord sällan skådade av gemene man. Som varm kolasås snirklar sig orden kontrollerat ned på pergament och smyckar i mönster ännu ett i raden av historiska dokument. Von Bikter knuffar drömmen ur honom, frågar påfyllning och hjälper upp pennan som gömmer sig i menyn.

Då ser han kvinnan och pudeln igen. Ekipaget, nu extautrustat med en röd blank pappkasse, går mot uteserveringen. Cigarillen pyr i mungipan och hon har bättrat på läppstiftet. När hon svänger upp utmed borden hör han ljudet från de rosa trikåerna, de gnisslar. Hon nickar åt kyparen och går mot bordet. Först är han inte säker, men när hon stannar upp, fimpar cigarillen i espresson och sätter sig ned är han säker; nu är hon här. Det uppstår en mycket konstig och lång tystnad. Han tittar på espresson, läppstiftet, pappkassen och på von Bikter som ler på ett sätt som bara kypare kan. Hon tittar på espresson, pennan och på pudeln som kissar en tunn blöt pöl på träterassen.

Du borde verkligen inte skriva! Det är ordens fel att världen ser ut som den gör, säger hon och ser ut som om hon menar det. Se här! Hon öppnar den röda shoppingkassen och tar upp en gul fågelholk i plast. Jag hade aldrig köpt den här om inte orden i reklamen lockat mig till det, och se nu, ja nu får du får berätta för mig, du med din penna! Vad ska jag med den här till? Hon pekar på holken med hela handen. Förbaskade ord.

Men jag har ju inte, jag menar. Tystnad. Du ska nog sätta upp den i alla fall, nu när den finns, menar jag. Fåglar bor i dem. Och just bara för sakens skull måste jag ju påpeka att mitt författarskap inte utgör något direkt hot, i din mening. Jag har inte skrivit en text på flera år. Ett leende sprider sig över hennes ansikte. Hon blir uppriktigt glad över detta och beställer genast in två espresso. I monologen som följer redogör hon för risken med ord, det farliga med text och rabblar en lista över uppenbart skadliga konsekvenser till följd av läsning. Hon tystnar endast för att suga på cigarillen eller skälla på pudeln. Och alla dessa kokböcker, och alla dessa matlagningsprogram, och alla tidningar, fortsätter hon. Sitt Fiffi! Sitt! Dessutom har jag aldrig gillat bokstäver. Oberäkneliga krumellurer som mer eller mindre lever sina egna liv. En bekant till mig i Paris har dyrt och heligt intygat att hon med egna ögon såg lilla a försvinna i en blinkning. Försvinna bara sådär! Puts väck! Vem litar över huvud taget på något som inte finns? Men visst! Några ord vet man ju vad de betyder. Rea, utförsäljning och lägsta pris, men alla de andra orden. Alla de andra, ska de vara nödvändiga? Så sant som jag är av adlig börd kommer jag leva mitt liv helt utan ord, nästan skriker hon ut på torget. Fatta!

Det ekar fatta över torget när de rosa trikåerna demonstrativt sliter åt sig blyertspennan, sträcker upp den i luften och bryter den mitt itu. Fiffis matte av adel sprungen triumferar pennstumparna inför ett halvtomt och föga intresserat augustitorg. Han fångar upp pennstumparna i kaoset då hon tränger sin väg bland kafestolarna skrikandes fatta! Inga ord!

Inspirerad böjer han sig fram över blocket, fattar pennan och känner hur orden kommer. Nu kommer de. Näe.

Skriven av: Erik Tobias Enström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson