En vacker vårdag.

Jag går in i rummet, som jag gör varje dag och som jag gjort sedan mor gick bort. Rummet är kalt, vitt och doftar urin. Det är väll min egen tolkning, eftersom jag är skadad av mitt arbete. Chriss, som egentligen heter Christoffer, är ursprungligen från Australien. Han har glömt det svenska språket trots att han spenderat sina 40 senaste år här i landet. ”God morgon Chriss”, säger jag precis som alla andra mornar. En skrumpen hand tittar fram under täcket och drar det darrande åt sidan, ”Godmorning sweetheart” svarar han. Med endast en blick synlig, en blick som får mig att haja till en aning. Är den klarare än vanligt, känner han igen mig? Jag puttar undan tanken, han har inte känt igen mig på år och inte mor heller. När hon levde. Jag ler, ”Det är dags att komma upp nu sjusovare”. Jag går fram till sjukhussängen och öppnar sidogrinden . Han grymtade något under täcket dit han åter försvunnit, han gillade inte att bli kallad slö. Chriss har jobbar hårt i sitt liv, riktigt hårt med det ena och det andra. Idag kunde han inte längre sitta upp och heller inte använda sina händer. Smärtorna han genomled kan nog ingen annan än han förstå, vissa dagar föll tårar och grät han ljudligt i timmar. Inte ens minnet hade han fått behålla, men det hade börjat redan 10-tal år sedan. Mor hade ansträngt sig till bristningsgänsen med att ständigt leta fram skratt och minnen som fanns kvar. Till sist bara funnits där, som en tröstande främling. En tår började sakta trilla ner för min kind och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte släppa fram tårarna. Att det fortfarande kunde slå upp en sådan sorg förvånade mig och varför nu? ”Hörrö, Chriss, låt oss ta och tvätta dig så att du är tipp topp att möta dagen”. Det brukade fungera, men han sa ingenting och gjorde ingen insats att komma fram under täcket. ”Jaha, du Chriss, om du inte vill komma upp och äta, vad vill du istället? Solen skiner varmt idag, och vårblommorna har kommit fram i slasken, vi kan klä oss ordentlig och gå en promenad?”. Andra tricket som brukar fungera. Jag väntar. Tredje tricket. Jag smeker hans arm under täcket och börjar om, ”God morgon Chriss! Har du sovit gott?”. Han tittar åter fram. Och svarar med sin låga skrovliga röst. ”Well… godmorning my sweetheart. I´m… tired today”. ”Tired?” frågar jag och han håller min ögonkontakt. Han andas in och ut ljudligt som tillslut blir en suck. ”Are there any… post today?”. Samma ännu en gång. Jag ler och säger att ”Jaaa.. faktiskt, ska jag hämta det nu?”. ”It would be my pleasure, sister” sa han och la sig åter ner under täcket. Idag är han kvar på psykiatriska mottagningen, där han hamnade utbränd, när mor och Chriss fortfarande bara var vänner. Han kom till Sverige från Australien eftersom han mådde så dåligt och ingen ville ta det på allvar. Mor tog emot honom och tog med honom till psykakuten där han frivilligt lade in sig. Bara för att hon var tvungen att åka hem till barnen. Till mig. Till sitt liv. Vilket hon gjorde, men de fortsatte skriva brev. Mor har läst dem alla för både mig och Chriss i hans tillstånd och det finns ett som alltid berör honom och det får han alltid på posten. Periodvis varje dag. Varför kommer dessa tårar idag! Jag svalde hårt. ”Jag kommer snart tillbaka Chriss, ska bara hämta posten”. Han grymtar något och jag fäller upp grinden igen och går ut ur rummet. Chriss bor nämligen hos mig, det var mors sista önskan, att han inte skulle dö ensam eller bland främlingar. Nu har vi samspelat i snart tre år. Jag stängde dörren efter mig och kände tårarna bränna. Det är något fel idag. Men jag skakar av mig känslan och går till köket där brevet ligger i sitt slitna kuvert som öppnats tusentals gånger, med mors snirkliga handstil med hans namn på. Ingen adress. Jag går in till Chriss igen, ”God morgon Chriss, du har fått brev idag”. Jag drog med mig en stol och satte mig bredvid sängen. Han vände sig om nästan uppspelt, ”Godmorning Sweetheart, I´ve been waitning so… long. Can you read it? I can´t find my glasses”. Jag la en hand på hans arm, en gång så stark och varm ”Relax Chriss, nu måste jag rätta till dina kuddar så att du ligger bekvämt”. Jag passade på att stappla upp kuddar så att han låg i fosterställning mot mig istället för på rygg. Sidoläge rättare sagt. ”Nu kan jag läsa”. ”Yes please” sa han med förväntansfull blick.
Brevet börjar med ”Hej Chriss” och jag känner tårarna åter komma. Jag tvingar mig att titta ut genom fönstret så att jag kan fortsätta. Jag har läst det många, många gånger och ändå känns det annorlunda idag. Mor går igenom praktiska saker, att hon ordnat med alla juridiska papper, att Chriss fru bekräftar att hon inte vill ha tillbaka honom till Australien och att även hon är för en skilsmässa. Men önskar att han tillfrisknar av hela sitt hjärta. Att Chriss far bekräftar att han kommer att fira jul med honom i Sverige och önskar att Chriss ringer när han orkar och kan. Mor berättar vad som händer hemma, vad för bus jag hittat på och att även mina syskon längtar efter att han snart mår bättre. Vilket var sant och inget mor bara skrev. Vi höll på att inreda hans rum. Mor avslutar brevet med dessa ord . ”Remember Chriss, be brave and you find the strenght . I will forever be thankfull for your bravery and that I can help you thru this part of your life. With love, Mary”. Chriss suckar djupt, men längtansfullt. ”Mary is finally coming to get me” log han mot mig. ”Oh I´ve been waiting for so long”. Hans ögon tindrar och mina tårar rinner, är det dags? Är det äntligen dags för mor att hämta honom? Jag tänker på hur det var då, när mor kom hem med med Chriss. Han var tunn och blek men han log och skrattade. Tog oss i famnen och snurrade runt på oss alla tre barn. Hur vi barn inte kunde vänta med att visa honom sin välkomstpresent, hur han skrattade när vi alla drog med honom till hagen. Hur han bara tystnade med en öppen mun när hans älskade häst Willy kom travandes när vi visslade. Hur han grät och höll om mor när han förstod att hon ordnat hästen åt honom. ”Oh, why are you crying sister, it´s a happy day today”, han försökte smeka mig på armen med sin tärda hand. Snyftande svarade jag bara att jag vet. ”Do you know what Mary allways said to me when life was hard?” . Fortsatte han med sin skrovliga men uppspelta röst. Som förr och jag försökte sluta gråta men det gick inte. Jag skakade på huvudet. ”Call a friend , make a lot of coffe and all of your problems will be clearer” . Han skrockade lite när han sa det, som om han mindes och plötsligt mindes jag också att hon brukade säga så. Jag satt och nopprade bort ylle från filten och väntade på att jag skulle få tillbaka kontrollen. ”Well Chriss, behöver du något medans du väntar?” frågade jag tillslut. Vi såg på varandra och jag höll hans hand. ”No sister, I want to thank you. I been in a good care in your hands. Thanks to you I´m finaly ready to go home” . Han var allvarlig när han sa det. Jag kunde inte säga något utan tryckte hans hand och log , nickade. Han log och bröt ögonkontakten, tittade upp i taket. ”Mary is coming soon, I know it” viskade han. ”Well, om du inte behöver något så ska jag ringa en vän och koka kaffe” sa jag och försökte låta tapper. ”I wish you luck sister” viskade han utan att ge någon ögonkontakt igen. Innan jag reste mig för att gå till dörren satte jag på musik, hans spellista som mor en gång satt ihop till honom. Han låg där stilla i fosterställning och tittade fortfarande i taket. Mager, blek och rofylld. Jag stängde dörren och gick sakta till köket. Tog min telefon och ringde Max, Chriss enda riktiga son, jag sa att det är dags att komma och ta farväl. Sedan gjorde jag liknade samtal och förberedde flera pannor kaffe. I väntan på att Mary äntligen skulle komma.

M.B.

Kvinna mitt i livet som önskar dela med sig av sina tankar och skrifter.
M.B. är medlem sedan 2018 M.B. har 1 publicerade verk