Publicerat 05.02.2016
Kategori: Övernaturliga noveller

En vålnads vrede

Jag vill ha lite spänning! Är det verkligen för mycket begärt?! Jag andas långsamt och djupt in den svala, fuktiga kvällsluften i ett sista försök att hitta något innan jag ger upp. Jag känner något! Mina böner verkar ha blivit besvarade! Det är inte vad som helst heller, det luktar förtvivlan. Ett hänsynslöst leende sprider sig över mina abstrakta läppar. Jag rör mig med en vålnads vördnad, min naturliga vördnad, emot spårets källa. Efter några minuter av vandring igenom det tysta, släckta samhället mot källan så blir det uppenbart att detta inte är något vanlig kvällsbråk eller mardröm. Detta är en riktig kris! Lyckan bubblar upp inom mig. I flera månader har jag vandrat igenom landet utan att hitta den ynkligaste av smärtor. Men det verkar som om min tur äntligen har vänt.

Efter några minuters vandring med endast den konstant växande och pulserande känslorna slående igenom mig som sällskap kommer jag fram till den lilla förortens ände och spårets källa uppenbarar sig efter ett slutligt oändligt krön och den torra, explosiva lukten är överväldigande. Jag har aldrig känt något så... intensivt. Jag står framför det lilla gula enplanshuset och känner mig överväldigad av tusen döende mäns förenade plågor koncentrerade men framförallt känner jag mig lurad. Jag har vandrat på denna jord längre än vad jag kan minnas men har aldrig känt något som ens kommit i närheten av det här, är det det här som jag missat som gjort mig till den vridna karaktären jag är idag? Varelsens förtvivlan är så stark att jag måste kämpa för att inte slitas med och bli en del av denna ändlösa källa av sorg och jag älskar det. Det väcker något inom mig som jag inte känt sedan jag vandrare i köttslig form, attraktion. Den främmande känslan skrämmer mig.

Det är inte svårt att hitta in i det fallfärdiga huset och snart har jag sipprat in igenom en brist i isoleringen och befinner mig i ett litet, varmt vardagsrum som är fullpackat med gammaldags möbler. Jag kan inte bedöma hur lång tid det tog att komma in då jag förlorade fokus ifrån min uppgift otaliga gånger och ofta kom på mig själv med att glömma av min närvaro och bara imitera den allsmäktiga känsla som driver igenom byggnaden. Först när kraften avtagit en aning hade jag insett att jag måste skynda mig om jag vill se källan till mina nyvunna världsliga lustar med egna ögon. Jag har en känsla av att detta levande bevis på helvetets existens inte kommer att vara speciellt länge...

Jag tar mig kvickt igenom vardagsrummet utan att ta några säkerhetsåtgärder över huvud taget och djupare in i huset, emot den oemotståndliga döende källan. Jag tar knappt notis om vare sig köket eller korridoren som jag passerar och snart möts jag av två stängda dörrar. Det är uppenbart vilken som döljer mitt mål. Jag far mot dörren så fort jag förmår, berusad av den överväldigande känslan, men stannar tvärt bara några millimeter framför dörren. Jag blir stående. Mitt medvetande krossas om och om igen likt vågor mot en klippa i takt med varelsens hjärtslag medans jag förgäves försöker tänka ut vad som pågår, det här är inte likt mig... jag är den som krossar de lyckliga för att njuta av smärtan, inte den som gör sig sårbar och faller in för världsliga nöjen. Jag ger upp för mig själv och öppnar dörren med större vördnad än vad något någonsin åstadkommit tidigare. Om jag fortfarande hade varit en människa hade jag antagligen svimmat av den psykiska ansträngningen vid det här laget. Dessutom måste jag kämpa i varje sekund för att inte konsumeras av den storm av känslor som jag jagar. Jag ler åt min överlägsenhet och förbarmar mig för min eftergivenhet medans jag kikar in igenom den millimetertrånga springan mellan den gröna dörren och dörrkarmen. Jag hör en brysk röst som måste kommit ifrån en gammal man men jag kan inte urskilja de ursinniga orden. En våg av hat, rädsla och förtvivlan slår mig som en slägga i magen i följd av orden och jag kan inte stoppa mig längre, jag ignorerar totalt smärtorna som kommer med upprepad upplösning och sipprar in igenom springan.

Rummet är större än vad jag väntat mig och är översållat med grunge inredning, en krossad spegel hänger på väggen som tillsammans med taket är fläckat av något mörkt. Jag ser henne bakifrån, hennes hår är blekt blått och ställningen visar på att hon är böjd men inte bruten. Hennes energi och totalt exponerade inre får mina sinnen att gå ur balans och mitt synfält mörknar. Jag är kär. Min blick dras till flickans handled medans mannen och min älskade samtalar i obegripliga, underbara och hotfulla ord. Hennes röst är skönare än livets mening. Jag står inte längre ut med att inte veta hur min älskade ser ut och rör mig än närmare henne när jag ser hur mannen lyfter sin hand och med en enda lång rörelse slår han henne med en knuten näve och kraft som jag inte trodde att han besatt rätt i min käras ansikte. Flickan snurrar ett halvt varv och hamnar med ryggen mot mannen och ansiktet mot mig. Hon går ner på knä. Blod rinner ifrån hennes näsa med den är inte bruten. Ett stort rött märke är synligt på hennes vänstra käkben och hennes gröna ögon fylls av tårar. Vreden kombinerat med flickans osläckliga eld av förtvivlan som tränger in i mig sliter mitt förnuft itu och jag lägger allt mitt hat i flickans sinne då det är den ända känslan jag kan kontrollera. Jag önskar och ber att vreden skall få henne att dräpa odjuret som skadat henne men till min förvåning reser hon sig bara graciöst upp, dock skakande av vrede och torkar tårarna ur ögonen med armen, och går iväg ut ur rummet med lätta steg och med ett leende på läpparna.

Jag står kvar i rummet och lyssnar till min älskades fotsteg utanför. Jag ser hur gamlingen febrilt letar efter sin mobiltelefon. Jag stoppar honom inte från att hitta den. Dels för att jag är för utmattad och dels för att jag är förvirrad. Alla känslorna som så överväldigande pulserat igenom huset med en odödlig kraft dog ut i samma sekund som jag matade flickan med mitt eget hat. Han hittar telefonen och slår fort in ett nummer som det verkar som om han slagit in många gånger förut. Jag lyssnar på honom tala. "Snälla ni måste komma hit! Jag slog henne, jag klarar inte av det längre!". Han talar så fort och otydligt med gråten i halsen att jag knappt kan urskilja orden. Han släpper ner telefonen på golvet utan att vänta på ett svar och rusar ut ur rummet. Jag står kvar och försöker tänka men plötsligt hör jag en djup flämtning följd av tunga hulkanden och ett slag i väggen. En tung känsla av obehag sprider sig igenom min kärleksdruckna medvetenhet och jag springer ut ur rummet så snabbt som jag kan och svänger vänster mot den andra dörren som jag såg innan precis som mannen som jag så gärna vill skada, tortera, döda gjort. Jag ser honom springa ut ifrån det andra rummet med tårar och panik i ögonen. Jag ignorerar honom och fortsätter mot rummet med en kall målmedvetenhet. Jag kommer fram till rummet som visar sig vara ett badrum och kollar in. Det är kalt dekorerat med blåa klinkers och en stor spegel brevid ett badkar i plast. På golvet ligger min kärlek, hennes hud är blek och de gröna ögonen är uttryckslösa. En tunn röd linje går längs hennes bleka fagra hals och i handen håller hon ett rakblad. Under henne flyter en pol med blod.

Alla känslor rinner ur mig i takt med hennes fortfarande flytande blod. Jag hör hur mannen skriker i panik efter en ambulans i telefonen. Mannen kommer snart inrusande i badrummet och tar en handduk ifrån en krok. Han trycker den mot hennes hals och förstör min sikt över det vackraste jag någonsin sett. Jag ser ambulanspersonalen komma in och konstatera hennes död och jag ser hur de bär ut henne på en bår med en stor vit duk över henne. Jag ser hur någon kommer för att städa upp blodet ifrån golvet och jag ser hur huset säljs och flickans rum tömmas. Jag ser hur en ny familj flyttar in och hur minnena smälter bort, och med dem mig.