En vän attminnas

Boken låg uppslagen i gräset och bladen vände sig av den svaga brisen. En myra kröp snabbt över ett av bladen. Det fladdrade till och den blev instängd bland de skrivna orden. Solen gassade från den molnfria himlen och en geting surrade ilsket kring din flaska. Du hade precis somnat. Jag tog upp ett grässtrå och drog det sakta över din hand men du vaknade inte. Jag tog upp boken och började läsa första raden:
“Ibland känns det som jag har längtat hela mitt liv efter att någon ska se mig”
-Jag ser dig nog, hörde jag dig säga med ett försök till sträng röst.
Jag vände mig mot dig och du öppnade dina ögon, och tittade på mig.
-Vad är detta för bok? Den har ju inget omslag, frågade jag.
- Den är min, svarade du med ett snett leende.
- Det vet jag, sa jag med en konstgjord suck, men vad heter den?
-Har inte bestämt mig än.
- Vad menar du? Har du skrivit den?
-Ja till dig, men den är inte klar än så sluta läsa.
Du tog tillbaka boken och lade dig ner och blundade igen. Jag la mig på ryggen och tittade upp mot himlen en lång stund. Efter ett tag hade det bildats några moln ovanför oss. Jag tittade på dem en stund och vände mig till dig och sade:
- Det molnet ser ut som en hund, en liten med stora öron.
Du öppnade ögonen och såg upp mot himlen och tittade sedan allvarligt på mig.
-Det där är ingen hund, det är ju en häst.
Jag skrattade, men du såg fortfarande allvarligt på mig.
-Moln är inget att skämta om.
-Okej jag lovar jag ska inte skämta om moln sa jag och höll upp lillfingret.
Du sa ingenting utan tog upp ditt lillfinger och gjorde fingerkrok med mig. Du släppte mitt finger och lade dig ner och blundade igen. Jag lade mig ner bredvid dig och blundade.
Kommer du ihåg det? Det gör jag. Jag kommer ihåg det så väl, nästan som om det vore igår.
Jag hade aldrig drömt om att jag skulle prata med din gravsten en dag, men nu sitter jag här och pratar med den.
Dagen du gav mig boken var på min tjugonde födelsedag, jag blev väldigt rörd när jag öppnade första sidan där du hade skrivit:
“Till dig från mig, en berättelse om hur du ändrade mitt liv till det bättre. Ibland kändes det som jag har längtat hela mitt liv efter att någon ska se mig. Du var någon. Tack”.

Skriven av: Snäckan