En vanlig dag

”Hur fan tror du att det känns? Hur fan kan du överhuvudtaget veta hur jag känner mig just nu? Va, svara då!”
En vanlig dag i skolan ser ut på olika sätt från timme till timme men allt för ofta på detta sätt. Jag vet inte hur jag ska klara mig två år till på gymnasiet. Skit från kompisar, mycket plugg och dessutom står jag inte ut med mina föräldrar som tjatar på mig hela tiden och att de hela tiden lyckas göra mig till åtlöje.
”Jag klarar inte mer, varför gör du inget? Varför står du bara där o ger mig en massa dumma kommentarer?”
Jag har funderat flera gånger på att ta livet av mig eller bara sticka från huset och ta ett jobb någonstans och bo hos någon kompis. Livet är fyllt med glädje men jag har redan fått min beskärda del av den, nu fylls mitt liv av sorg istället. Inte ens musiken kan få mig att bli glad igen, det som annars alltid har fått mig på humör. Inget stöd har jag och det finns ingen som hjälper mig eller förstår hur jag har det.
”Men ja vill inte göra det, hur jävla svårt kan det vara att fatta va? Kan du inte ta o dra åt helvete eller ska jag behöva göra det åt dig?”

Mycket av det som sägs i min närvaro kan klassas som ”för jävligt”. Jag får alltid skit och har ingen annan att vända mig till inte ens du som annars har kunnat ge mig tröst och glädje. Inte ens den som känner mig bäst av alla kan eller vill hjälpa mig. Gud har lämnat mig och jag har gått vilse bort från den värld där jag faktiskt var välkommen.
”Jag skämtar inte, jag tänker hoppa… jag pallar inte er jävla idioter, jag väljer hellre att leva mitt liv bland helvetets lågor”
Väl valda ord säger jag men det var det som kom fram innan jag skulle hoppa från klippavsatsen för att bli av med det som länge plågat mig. Mycket folk var där ty mina föräldrar hade ju ringt alla släktingar och vänner vilket jag tyckte var underligt för ingen normal människa skulle göra det. Dock fanns det en glädjeglimt bland alla som var där. Min kusin hade kommit och jag kände hur den enda som faktiskt kunde hjälpa mig och förstå mig gjorde att jag tänkte över mitt val. Ett tag kände jag att det fanns något att leva för, men av alla som fanns där var hon den enda som fanns att leva för och jag klarade inte det. Det var för lite att leva för.

”Det finns inget här för mig. Johanna, jag älskar dig mer än du kan ana men du är den enda värd att leva för. Resten är bara skit och jag tar inte det steget utan jag ger upp istället. Jag… ja… ja älskar er alla…”
Konstigt nog var det mina sista ord och jag förstår inte varför jag sa de orden. Det finns väl en kärlek långt inne i hjärtat ändå men min dörr in dit var låst och nyckeln fanns inte längre. Nyckeln till min frihet, till min kärlek, till mitt liv hade försvunnit. Försvunnit bort från mig. Långt bort.

Skriven av: flipper