Publicerat
Kategori: Novell

En vanlig kista blir en hemsk kista.

Amy kastade upp den tunga gula resväskan hon fått av sin mormor förra sommaren på den stora himmelssängen. Hon satte sig utmattad och andades häftigt samtidigt som hon lyssnade på fågelkvittrandet, utanför sitt vita trä fönster.
- Det är något magiskt med landet utbrast hon helt förvånande till sin mormor Lilly.
Va hörde hon sin mormor uttrycka sig, magiskt med landet?
Ja, magiskt. Först har jag varit i stan och hört alla bilar susa iväg utanför fönstret samtidigt som någon annan tutar. Och nu är jag här och lyssnar på fågelkvittrandet och gnäggande hästar lite då och då.

Vinden
– Lilly, Amy det är lunch nu, ropade hennes morfar Theodor. Amy lämnade den tunga resväskan ouppackad, och slängde sig ner för dem knarrande trappstegen. Lilly tog sig också ner, fast inte riktigt i samma hastighet. Dem satte sig kring det dukade träbordet. Amy lyfte på kastrullocket och fick se den ljusa såsen med det tunna skurna renköttet i. Hon lyfte på huvudet och tittade på sin morfar och drog på smilbanden.
– Tack morfar, hur visste du vad jag ville ha?
– EHH så klart att jag vet att det är din favorit mat.
Amy greppade tag om träsleven och slängde upp fyra skalade potatisar på den mönstrade talriken. Hon sträckte sig över bordet och snappade åt sig en näve paprika blandat med gurka.
Du är dig lik du Amy, sa Theodor med ett flin på läpparna.
Amy svarade inte hon bara gav ifrån sig ett litet skratt.
Hon tog den handgjorda djupa skeden och la upp renköttet på talriken. Det var ganska tyst tills Amy frågade,
– Vad finns det på vinden? Theodor vände blicken mot Lilly, han såg ganska rädd ut tyckte Amy.
– Jo ehh, det är väll ett tomt rum där. Lilly var tvungen att tillägga att vinden har varit omöjlig att komma upp till dem senaste 496 åren. Amy bara gapade, är huset 496 år gammalt?
– Nej, bara vinden, svarade Lilly lite frånvarande.
Hur vet ni att det är omöjligt, frågade Amy lite hemlighetsfullt. Det vet vi inte svarade Theodor normalare den här gången. Amy tittade från sin mormor till morfar med en glimt i ögat och sa…
- vi kan testa!
- Nej! Svarade Theodor lite strängt.
- Det sägs att det vilar en förbannelse över en kista som finns där uppe på vinden.
Amy tittade från sin mormor som tittade med stora ögon på henne, men lät sedan blicken glida mot sin morfar och hon kunde inte låta bli att fråga
– Är det verkligen sant?
Lika sant som om att du inte är en häst, svarade Theodor lite skrovlig i rösten som en sago berättare. Amy satt på den mörkfärgade stolen på glasverandan och tänkte på vad sin morfar precis hade sagt. När hon kom tillbaka från sina egna tankar hällde hon ut resterna i den stora papperskorgen under diskhon. Hon vandrade upp lite halvsegt för dem 14 trappsteg som ledde till övervåningen. När hon var uppe på sitt rum satte hon sig i skräddarsitts och knäppte upp låset på resväskan. Hon började sortera ut kläderna så att dem låg rätt, det var viktigt att linnen låg för sig själv och att det fanns två likadana strumpor och så vidare.

Breven

När hon var färdig med sorteringen så tog hon sig ner och fortsatte ut mot den stora gården. Hon gick alldeles barfota fram mot den lilla röda ladugården där hennes hund Balsam höll till. Balsam, som är en Siberian Husky, en vargliknande hund, kom springande och hoppade upp mot Amy, och hon hukade sig och började kela med honom. Man märkte hur mycket Balsam saknat Amy. Amy gick ut mot gårdsplanet med Balsam längst sidan, hon visste att dem var oskiljbara nu. Hon rusade in i huset och sökte upp Lilly och frågade med bedjande röst om inte Balsam kunde få sova i hennes säng. Hennes mormor tittade lite
Ogillande på henne, men gav sedan med sig. Man såg hur Balsam började vifta på svansen ännu mer när hon såg att Amy blev mycket gladare.
– Lilly, Amy kom hit! Amy är det du som gjort lappen där det står NI HAR INTE LÅNG TID KVAR, OM NI GÖR NÅGOT FEL ENLIGT MIG: ANONYM?
Nej! Nej! Det är inte jag, ropade hon förtvivlat.
– Lilly, Är det du? Neej du, något sådant skämt skulle jag aldrig hitta på!
Men någon eller något är det, och det ska jag ta reda på, sa Theodor lite skrajset.
Amy gick ut igen med Balsam tätt i hälarna. Hon satte sig under det nyplanterade stora äppelträdet. Hon grubblade lite smått över vad dem hade sagt. Dagen började närma sitt slut, och den första sommarlovsdagen har gått på landet. Hon tänkte på sin mamma som satt i stan och kanske hörde sirener eller något, samtidigt som hon syr. Hon gick ut mot bastustugan som dem kallade det, där dem hade en stor bubbelpool, dusch, bastu och handfat. Hon bar på den rosa lilla väskan I hennes högra hand. Där hade hon packat ner sin tandborste och den starka tandkrämen. Hon borstade ordentligt, och gick sedan därifrån. Hon tog sig försiktigt in med balsam längst sidan, och ganska snart var dem uppe och låg i hennes stora härliga säng. Det tog inte lång tid tills dem somnade. Balsam gav sig ut ur trädgården tidigt tidigt på morgonen för att rasta sig själv. Balsam stannade där. Amy var alldeles ensam nu i sitt rum. När hon vaknade så var det första hon såg en liten fågelfjäder. Hon studerade den närmare och upptäckte att det fanns en lapp instoppad. På lappen stog det följande…


Ni har fått mitt brev och här kommer ett till. Kistan som ska vandra genom fridens dal, den bör söka omedelbart. Från vått till torrt, du tror väll mig? Att ljuga roder ej min väg. Du har nu fått mitt ord jag hoppas du tror och vet, att brevet inget skämt det är, utan den bestämmer liv eller död.

Amy blev röd i ansiktet och stel av skräck. Vad ska hon göra tänker hon villt i panik. Hon samlar sitt mod och befår sin kraft. Hon bestämmer sig för att visa det för sin mormor och morfar.



Theodor rynkar på ögonbrynen och hennes mormor tittar strängt på henne och säger
– om det här är ett skämt så säg det nu, det är inte kul! Amy blev alldeles tårfylld och skrek i lägre ton att hon hittat det och att hon inte låg bakom det. Hennes mormor fattade tag om Amys lilla kropp med sin stora armar med sträva handflator och trösta henne med att dem trodde henne. Amy titta henne i ögonen och torkade bort en tår.

– Lilly! Theodor ropade i hög stämma om att det var onsdag och att dem skulle åka in till den lilla byn Spillgrenius och handla för resten av veckan. Amy satte på sig sina blå stuprörsjeans, som hon fått för någon månads sedan när hennes mamma kom hem från en affärsresa från Brasilien. Hon drog på sig en svart tunika med ett paljettmönster på bröstet där det bildades en pyramid enligt henne. Hon hade fått den på sin födelsedag förra året. Hon drog med sig en turkosfärgad stickad tröja ifall det skulle bli kallare i stan. Balsam stannade hemma och vaktade fåren. När dem hade satt sig i den silverfärgade Mercedes kom plötsligt Amy på att hon skulle låsa dörren och bad Theodor stanna bilen, hon hoppa ut och sprang på gårdsplanen fram till det stora rödmålade huset. Hon öppnade dörren och steg in i hallen för att hämta nycklarna. Hon tog nycklarna, men hon hörde någon andas bakom henne och hon vände sig långsamt. Där var ingen. Men när hon kollade mot golvet låg det en gammal rostig nyckel, som säker var silvrig då men alldeles röd av rosten nu. Hon sprang upp för trapporna och lämnade nycken i sitt klädskåp i tryggt förvar. Hon sprang ut till bilen och satte sig, men hon berättade inget. Dem gav sig iväg på landsvägen. Dem lyssnade på en skiva som Elvis Presley sjöng på, Amy tyckte den var superdålig medans både Theodor och Lilly gillade den och följde med i texten så gott dem kunde.

En räv, eller…
Efter den långa och varma bilturen på landsvägen på väg den större byn Hilmius skymtade hon något oväntat. En räv eller, sa hon förbryllat till sin mormor och morfar. När Amy blinka var räven helt plötsligt borta. Hon sa inget men tänkte att det säkert var en inbillning, men inners inne så kände hon nästan att det var en räv.



Borta

Amy satt och titta ut över dalen, som tillhörde hennes mormor och morfar. Hon gick till sin stora garderob som var vit färgad med välgjorda snitslar på. Hon öppnade garderobsdörrarna och blicken gled ner till sista lådan, hon hukade sig ner för att kunna öppna den gamla lådan. Hon letade efter den gamla teckningen på en kista som hon fått av sin morbror när han var ute på en affärsresa. Förtvivlat började hon känna i alla hörn efter teckningen, men den var borta. Amy blev inte särskilt rädd, som hon borde ha blivit, fast hon visste ju inte vad den teckningen betydde.

Skriven av: Hannah

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson