Publicerat
Kategori: Relationer noveller

En vintersaga

Tåget går om en timme. Saga bor nära stationen. Staffan bor hos Saga. När hon promenerar till centralen själv tar det max 25 min från dörr till dörr, i ett lagom tempo. Hon stannar ofta upp och hälsar på änderna längs vägen. Ger dem mat. Kramar ett träd om hon behöver påminnas om stabilitet.

Men nu. Det har kommit mer snö under natten. Och det har snöat i dagar. Då får man beräkna att det tar längre tid. Hon står i köket och ser hur julstjärnorna lyser i huset mittemot. Hon har ingen egen julstjärna. Det var åratal sedan sist. Hon hade en stor och röd. Den var dyr. Och svår att fälla ut. Hon var lite oförsiktig så den sprack. Med hjälp av tejp satt den i fönstret under julen. Sen slängde hon den. Och köpte aldrig någon ny.

Persiennerna är nerdragna i hennes övriga fönster. Hela december. Hela året. I flera år. Hon har en hotellgäst där. Han flyttade in som en pojkvän. En pojkvän som hon trodde att hon skulle bilda familj med. Och nu. En hotellgäst brukar hon tänka. Han blir serverad allt. Betalar ingen hyra. Och det är han som vill ha persiennerna nere. Hon orkar inte tjata mer om den saken. Det har tjafsats färdigt om dem.

Nu ska de snart åka till hans bror för att fira jul med Staffans familj. De ska spela ett par. Något som de inte är, längre. De slutade vara ett par för länge sedan. Ändå bor han kvar. Nu hoppas hon att han inte skrämmer barnen med sitt drickande.

”Staffan, du behöver gå upp nu” säger Saga
”Va” säger han
”Tåget går om en timme. Nu har jag väckt dig som jag har lovat” säger hon lugnt.
Han får en väldig fart.
Hon känner till rutinen. För att vara ifred går hon in i köket, gör sig en kopp kaffe, sätter sig på pallen och ser på julstjärnorna i grannhusets fönster. Hon funderar på vilka barn som bor där, hur lever de med sina föräldrar. Hon har längtat efter barn länge, men börjat inse att hon inte kan skaffa barn med Staffan.

Han kommer in till köket och öppnar kylskåpet, tar fram den gröna petflaska där det står sprite. Och så går han i väg, till ”kontoret” och häller förmodligen i någon ofärgad sprit. Han frågar henne om hon kan beställa en taxi. ”Betalar du den då?” svarar hon. Han förstår vart det här samtalet kan ta vägen ”vi tar bussen” säger han. Hon svarar att hon gärna promenerar.

Hennes väska är redan packad. Han har inte packat något, som vanligt. Hon lägger fram hans necessär, viker hans skjorta och kavaj som han ska ha till kvällen. Han kommer ut från ”kontoret” och tar upp den vikta skjortan och sätter den på sig och kavajen över. Tar på Chanel Allure, som hon har köpt till honom. Hon ser direkt, på hans sätt, att han redan börjat. Det är första julafton som hon inte ska fira med sin familj. Och hon ångrar sig redan. Och ringer en taxi.

Ute vid porten har taxin redan kommit. Saga som alltid brukar prata med chauffören sitter tyst. Staffan skojar som han brukar göra, när han är på gott humör. Hon ser ut genom rutan och önskar att hon var på väg till sina föräldrar.

Taxin stannar vid Centralstationen. Det finns tid att gå lugnt genom folkhavet. Hon skannar av omgivningen, kollar nödutgångarna, som alltid. Hon började följa en krisplan, då hon blev sjuk en gång i tiden. Med hjälp av den och ett gediget arbete blev hon frisk. Det var när hon satt ut alla mediciner som hon sågs Staffans alkoholism. Och förstod att hon inte ville att han skulle bli pappan till hennes efterlängtade barn.

På tåget är det nästan fullt. Hon slår sig ner och ser en film på sin bärbara dator. Han går i väg och kommer senare tillbaka med en liten flaska rödvin. När filmen är slut, vill hon sträcka på sig och reser sig upp. Staffan pratar i telefon, men pausar och frågar ”ska du gå till restaurangvagnen”. Saga säger ”jag ska köpa kaffe”. Han säger ”ta med en flaska rödvin”. Hon går. Och hon tänker att hon inte alls vill fira jul med hans familj. Men nu är de redan på väg dit.

Hon sätter sig i cafeterian med sin kaffekopp. Hon ser barn med deras föräldrar. Hon ser sekvenser av glädje och stunder när barn och föräldrar inte kommer överens. Hon skulle gärna vara en mamma som fick diskutera med ett barn om alla de frågor hon vet vänner pratar med sina barn om. Och hon minns tiden som hon arbetade på förskola. Det var underbart att arbeta med barn.

I stället har hon diskussioner med Staffan. Varje dag. Om alkohol. Ingen i hennes omgivning vet hur hon har det. Ingen vet att han har gått i personlig konkurs. Ingen vet att hon försörjer honom. Hans bror verkar tro att pappan gör det. Men ingen vet, att de pengar pappan skickar går till sprit. Förr gick de till öl och vin, men nu är det oftast sprit.

Hon lämnar cafeterian när hon hörde att de närmar sig Järvsö. Han ser irriterat på henne när hon kommer och tar sin kappa. ”Jag drack mitt kaffe i cafeterian” sa hon med ett påklistrat leende. De kliver av tåget. Och går mot parkeringen. Där står bilen. Den är ny. Hans mamma sitter kvar. Pappan kliver ut. Han ger dem en kram. De sätter sig i bilen. Mamman hälsar med ett stort leende. Hon berättar att den nya bilen är bra och att den är säkrare när de kör deras barnbarn. Saga har suttit i cafeterian och laddat inför den här julsketchen. Hon måste vara trevlig. Hon är ju här nu. Det beslutet tog hon själv. Det omedvetna beslutet. Utan att tänka efter, före. Hur det skulle bli.

Bilresan genom vinterlandskapet får henne att känna ett slags lugn. Miljöombytet gör gott, för stunden. Staffan pratar med sina föräldrar. Hon drömmer sig bort till barndomen. Tågresan fick henne att minnas de tågresor som hon har gjort med sin mamma. Och de tågresor hon gjort ensam, till sin mormor i Jämtland. Känslan från hennes trygga och kärleksfulla barndom fyller henne med värme.

Margareta ställer en fråga och får inget svar. Nils upprepar frågan. Saga förstår att svärföräldrarna har tilltalat henne. Hon vänder sig till dem och inser att hon har dagdrömt, det som har varit hennes flykt under åren med Staffan. Hon hummar till svar. De har ingen aning tänker hon. De kör vidare i tystnad. När de är framme känner Saga en klump i magen. Marschaller pryder gången. Simon och Tones hus ser ut som ett värdshus. Det har varit en lanthandel tidigare. Svärföräldrarna berättar historien om husen, men hon hör inte på. Hon ser mot fönstren, där adventsstakar och julstjärnor pryder dem. När de kliver ut ur bilen nås hon av känslan som hon har haft ett fåtal gånger i sitt liv. Klumpen i magen och spänningen på samma gång. De gånger då hon precis kommit ut från ett prepprum och ska in och spela upp en scen inför en jury. Hon laddar. Och andas. Och hon tänker ”det är showtime”.

De kliver in i kulisserna som vittnar om att det är jul med toner av julmusik och sorl som hörs i bakgrunden. Svägerskans familj är också på plats. Hallgolvet är fyllt med skor, som vittnar om att det är många barn här. Hon laddar igen. Staffan och hon har inte pratat sedan de gick av tåget. Då var tonen dålig. Han är glad nu. De kommer till dukat bord och det blir snart alkohol för hans del. Hon dricker inte alkohol. Hon har sett vad det gör med honom. Dessutom var hon sjuk en tid och då var alkohol en trigger för henne att varva upp. Det vill hon inte vara med om igen. Så då var det enkelt, att sluta. För hennes del.

När de kommer in i vardagsrummet är alla på plats. Barnen leker och det ser städat ut bland de vuxna. Alla är finklädda. Saga och Staffan går runt och hälsar på alla. Hon träffar släkten som hon träffade på bröllopet, då hon sminkade bruden. Hon var med på middagen, men gick före desserten. Det var en period som Staffan drack väldigt mycket. Och hon orkade inte med det. Det var ingen skillnad nu, bara att hon vant sig.

När värdparet bjuder alla till bords håller de ett litet tal. Saga känner sig inte närvarande. Livet med Staffan har blivit ett skådespel som aldrig tar slut. Hon kom aldrig in på scenskolan när hon sökte den, men ändå blev hon skådespelare. Hon spelar för att överleva. Men hon har också blivit en duktig skribent som skriver dikter för att reflektera över sitt liv. Hon tänker att hon skulle blivit sjuk om hon inte ventilerade. Somatiskt då, för psykiskt har hon redan varit sjuk. Men hon gick sin egen väg och läste litteratur som fick henne att förstå att hon hade ett val hur hon ville leva. Hon ser ut över alla vid bordet. Ingen har frågat henne hur det är med hennes hälsa.

Men nu är det jul och alla ska ha kul. Att det sitter flera läkare vid bordet har inget med saken att göra. De är privatpersoner nu och vi är alla familj här. Staffan dricker nubbe med en gubbe. De pratar affärer och efter ett par timmar vid bordet ska de driva vindkraft tillsammans. Gubben har redan påbörjade affärer med kommunen. Det är tid för vindkraft nu. Bra pengar.

Saga ser på detta skådespel. Och hon förstår att ridån behöver gå ner. Hon vill kliva ur sin roll och gå hem, till sig, ensam. Men det är en dröm. Hon pratar med sin svärfar och berättar om en dokumentärfilm som hon har tänkt att göra. Han lyssnar. Och hon undrar om han förstår hur det egentligen är. Hon tänker på alla pengar han skickar till sin son som inte går till hyra eller mat, utan till sprit.

Saga okar inte med detta spektakel. Lämnar tidigt. Ljuger något om huvudvärk. Det brukar ge en frisedel för andra. Hon tackar för sig. Går ut i hallen och uppför trappen som leder bort till gästrummet. Hon tänder lampor som ska släckas igen, efter direktiv.

Saga suckar åt det här sjuka beteendet. Familjen spelar bättre än hon. Eller är alla så medberoende som hon. Alla ser. Och alla vet. Men ingen gör något. Ingen säger något.

På natten vaknar hon till. Klockan visar 03.03. Hon undrar om Staffan har däckat. Från ett fönster så ser honom sitta ute på verandan. Med ett glas och en cigarr. Och telefonen i handen. Hon går och lägger sig igen. På morgonen när alla samlas i köket för frukost ligger Staffan och sover. Deras tåg ska gå före lunch. Han kommer när det är dags att åka till stationen. Modern säger att Staffan kan ta med sig den whiskey som är öppnad.

Då blir Saga riktigt förbannad och säger högt ”den ska inte med hem”. ”Och du kan ta med din son hem till dig, för nu orkar jag inte med hans jävla supande!” Hon säger till pappan att han får köra henne själv. Svärmodern gapar och Saga tar sin väska och säger ”Nog är nog.” Och så går Saga ut genom dörren. Några timmar senare stiger Saga av tåget i Stockholm. Ridån har gått ner. Skådespelet är över.

Det var i alla fall så hon önskade att story slutade.

Levnadskonstnär. Mindfulnessinstruktör. Njuter av livets goda ögonblick och övar på att möta allt som är och uppstår i livet. Jordnära, social som trivs ensam och med andra i samtal och tystnad. Vistas gärna i skogen. Skriver dagligen, sedan tonåren. Att skriva är en gåva jag ger mig själv. Jag sätter ord på mina tankar. Och så reflekterar jag vad jag vill uppnå i mitt liv genom att skriva. Jag skriver scener ur mitt liv och leker med texter. Kärlek, humor och allvar är mina ingredienser.
Jessica Lindholm är medlem sedan 2024 Jessica Lindholm har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren