Ensam Med Mina "Hjärnspöken"

Jag vaknar upp på sjukhuset, ljudet av EKG maskinen bultar i mitt huvud. Det är mörkt utanför men det är ljust i rummet, bländande ljust så att jag får ont i ögonen. Jag kollar mig omkring och inser att jag misslyckades, igen. En läkare kommer in genom dörren, hon ler mot mig och sätter sig på stolen bredvid mig. Jag lyfter upp mitt huvud och kollar på henne.
- Titta vem som är vaken! säger hon.
Mitt huvud faller ned mot sjukhus kudden igen och jag suckar. Jag stänger ögonen men läkaren börjar prata med mig igen.
- Hur känner du dig? Du verkar inte så pigg. säger hon oroat.
Mina tankar susar igenom mitt huvud, ”kan hon inte ba va tyst!”. Irriterat svara jag:
- Skit.
Hon kollar bara på mig, hennes huvud lutar sig åt sidan. Jag hör hur hon försöker dölja hennes suck, ”jaha, okej då” pustar hon ut. Nu kommer det in en till person i rummet, han presenterar sig som Albin. Han är psykolog. Den andra läkare ler mot honom och sedan går hon ut ur rummet. Albin drar fram stolen och placerar den framför sjukhussängen. Han bläddrar igenom några papper och han andas högt, super högt. Jag känner hur irritationen inom mig börjar bubbla upp. Mina tankar säger till mig att vråla ut, kan du sluta andas så högt?! Men jag håller emot och i stället frågar jag när jag ska få åka hem. Han kollar upp på mig tveksamt och säger snart. Jag suckar.
Nu sitter jag i bilen, med mina hörlurar i på högsta volym. Kollar ut igenom fönstret och följer blicken på regndropparna som rinner på rutan. När jag kommer hem igen går jag direkt upp för trappen och in i mitt rum, det är nästan tomt. Det enda som är kvar är min säng och min högtalare. Dom har tagit allt, mina rakblad, alla piller och cigaretter, alla spritflaskor till och med alla mina speglar och mitt smink. Mina kläder är ner flyttade till toan, jag måste be om lov om jag vill ta kläder. Jag står vid dörröppningen en liten stund och bara kollar på mitt tomma rum, sedan låser jag dörren, slår på högtalaren och lägger mig i sängen. Högtalaren spelar Adele, min favoritartist. I vanliga fall brukar jag sjunga med till låtarna men nu ligger jag bara i sängen och stirrar hål i taket. Hela rummet snurrar, jag ser suddigt. Alla färger blandas in i en och plankorna är nu ihoprullade. Jag försvinner in i musiken. Plötsligt vaknar jag till av min telefon som sprängs av Snapchat notiser. Det är min närmaste kompis, som skriver för att se hur jag mår och om jag är vid liv. Ljuset från telefonen bränner i mina ögon, jag svarar kort ”jag mår bra”. Stänger telefonen igen och ställer in den på stör ej. Klockan visar 07:13, det har gått två timmar sen det hände.
Jag vaknar igen, allt känns jobbigt. Någon knackar på dörren, jag kollar vad klockan är, 07: 26. Vem fan knackar på min dörr nu. Det knackar igen och jag skriker ut ”jag kommer vänta för fan”. Nyckeln vrids och dörren slängs upp, där står hon. Min bästa vän, med tårar rinnande från hennes kind och ett leende som lyser upp hela rummet. Hon är som ängeln på min axel. Som polstjärnan i rymden, en diamant bland en hög av kol. En tulpan i en äng full av maskrosor. Hon är den enda gnistan jag har kvar i mitt liv. Hon öppnar sina armar och kramar mig. Jag bara står där helt fruset, medan hon håller om mig och gråter.
- Jag är så glad att du är vid liv! utbrister hon med både glädje och sorg i halsen.
Jag känner hur lyckan i min kropp sprider sig, hennes närhet ger mig styrka, motivation att fortsätta kämpa. Ändå står jag bara där, helt iskall. Mina armar kramar inte ens om henne. Även fast jag vill de, allt står bara still. Förutom mina tankar, dom forsar igenom mitt huvud men jag kan inte fokusera på någon av dom. Tills hon säger ”Jag älskar dig, vet inte vad jag skulle göra utan dig”. Jag känner hur mitt hjärta bränner till, rädsla. Rädslan av att jag nästan förlora henne igen. Och allt var mitt fel, jag utbrister i gråt.
- Det var inte mening, förlåt. Jag vill inte lämna dig Estelle. mumlar jag.
Estelle håller bara om mig, vi sätter oss på sängen och hon försöker trösta mig. Hon vill hjälpa mig säger hon.
- Du är inte ensam, jag finns här för dig. säger hon och ler.
Tårarna rinner mer och mer, Estelle torkar dom. Efter en stund åker hon hem, hon måste fixa sig till skolan idag. Nu är jag ensam igen, i det tomma rummet. Min högtalare är slut på batteri. Det är tyst, knäpp tyst. Tills att jag hör en röst. Jag känner igen rösten, men jag kan inte höra vad den säger. Massa mummel som inte går att bilda till ord. Till slut förstår jag vad det är för röst. Paniken svämmar i min kropp, utan musiken kan jag inte stänga ut rösten. Den blir bara alltmer högre, och högre tills jag kan forma ord. Du är värde lös, ingen gillar dig på riktigt, varför försöker du ens? Rösterna ekar runtom mig, från alla håll. Andetagen blir korta och snabba, mina ögon kollar runt efter något jag kan distrahera mig med. Något vasst, eller något jag kan ta för att få allt och bli tyst. Kan allt bara bli tyst! Jag spänner mina knytnävar och bankar mig på huvudet flertal gånger, tyst, tyst, tyst snälla va bara tyst. Rösten hånar mig, den skrattar åt mig. Jag skriker och stampar i golvet. Det blir alltid såhär, så fort jag blir ensam och det är tyst. Jag kommer inte undan.
”Du är inte ensam”. Jag känner mig så ensam, så hjälplös. Även fast jag vet att jag inte är det. Allt är som en omgående loop, jag vaknar, jag är på skolan med luvan på och helt knäpp tyst, kommer hem, lägger mig i sängen och lyssnar på musik, sover. Och sen om och om igen. Jag är less, jag vill inte leva längre. Alla mina självmordsförsök har misslyckats, en till grej jag är värdelös på. Alla mina minnen från min barndom är borta, alla mina minnen har blandats ihop till en stor mörk klump. Jag kommer inte ihåg vad som hände när, eller var och varför. Jag kommer bara ihåg små korta bilder ifrån de. Jag vet inte ens om något har hänt på riktigt eller om allt bara var en dröm.
Det är allt jag tänker på medan jag går med snabba fotsteg ut i regnet. Mina skor är dyngsura, helt genomblöta men jag bryr mig inte. Ända jag tänker på är hur meningslöst livet är. Vad är meningen? jo, nej ingen vet. Mitt klampade på träbron skakar hela skiten. En ostadig hängbro mitt ute i skogen, ingen kan vara bättre. Jag hör hur vattnet rusar under mig, vattenfallet som plaskar mot bergsklipporna. Det är dags nu, tiden är inne. Jag klättrar över räcket och stirrar ned, det är långt ned. Det går några sekunder innan jag släpper taget och gör mig redo på att hoppa. Det här är lösningen, efter detta kommer alla mina problem vara över. Jag hoppar. Allt blir svart.
Jag vaknar igen, men den här gången vid början av hängbron. Hur kom jag mig hit? När jag tittar mig omkring får jag syn på en person, den står på andra sidan bron och bara stirrar på mig. Jag blir rädd och nervös, ställer mig upp och vänder mig om. Jag börjar gå tillbaka hem. Ångestfylld, vad hände precis. Jag tittar tillbaka och nu är personen borta. Den försvann upp i rök, inget som säger att det var en person där. Det skrämmer mig ännu mer.
Nu när jag tänker tillbaka tror jag att det var en skyddsängel, var det Estelle som hade bett för den att hålla mig vid liv? Eller är jag bara galen? Vad du nu än tycker och tänker så är jag evighet tacksam, vem du nu är, tack.

Skriven av: Emelie Mikaelsson