Ensam på sranden fortsättning

Himeko:

Herrejävlar vilken stor villa!! Jag hade ju aldrig varit hemma hon Ryo förr. Jag blev så glad när han undrade om jag ville sova över. Jag kunde bara inte… Jag kan inte med att vara ensam i min mammas hus just nu… Han förstod det… Och jag hade ingen släkting att bo hos heller, för alla hade gett upp kontakten med mamma när hon började supa… Så jag skulle få bo ensam.
- Min mamma jobbar nu, hon kommer hem ikväll, förklarade Ryo.
- Okej. Jag frågade efter toaletten. Jag såg antagligen hemsk ut. Jag gick och sköljde av ansiktet med kallt vatten. Det skulle bli väldigt svårt att bjuda folk på begravningen… Mormor skulle säkert skicka pengar och så, men resten fick jag sköta själv… Och det måste ske snart. Jag fick tårar i ögonen bara jag tänkte på det. Jag kanske skulle bjuda An Cafe… Inte för att jag trodde de skulle ha tid att komma, men ändå… Jag gick ut. Huset var verkligen hyperstort! Ryo satt i köket och läste en bok. Han tittade upp på mig.
- Ska vi beställa kinamat sen? Jag nickade. Han frågade varför jag inte hade varit i skolan idag, och jag svarade som det var, att jag inte hade mått så bra… Jag mådde inte mycket bättre nu… Det hade gått över ett tag, men nu kände jag mig lite yr.
- Hur är det med dig nu då, frågade Ryo ängsligt.
- Erm… Det är okej, sa jag. Jag ville inte oroa honom mer. Han kände på min panna.
- Nej, du är inte okej! Du har feber. Han tog min hand och vi gick upp för trappan. Han hade ett eget gästrum! Där fanns en säng. Han drog av överkastet och jag lade mig.
- Det är bäst att du vilar.
- D-det behövs inte…
- Jo. Han lät vänlig men bestämd.
- Förlåt att jag ställer till sådant besvär…
- Du ska inte be om ursäkt och du är inte till besvär! Han kramade om mig.
- Säg till om det är något du behöver bara. Han gick ned.

Miku:

Jag satt och läste tidningen. Jag satt och tittade på dödsannonserna när jag hajade till. MOTOSUWA?? Jag gnuggade mig i ögonen. Aya? Vad jag visste fanns det ingen annan familjen Motosuwa i den här lilla staden… Jag slog upp telefon katalogen. Nej, jag hade rätt, Motosuwa Aya var den enda i stan! Det måste väl vara någon släkting till Himeko då? Jag tänkte efter. Jo! Hon hade ju berättat att hon hade en mamma hemma som hette Aya! Jag svalde. När hade detta hänt? Det var tre dagar sedan hon var här nu, så det kan ju itne ha varit längesen. Jag måste hälsa på henne. Om jag ska ha en chans mot den där killen måste jag visa att jag bryr mig! Och det gjorde jag verkligen. Det är hemskt att förlora en familjemedlem… Jag åkte genast till henne. Jag hade läst var hon bodde så jag kunde vägen dit. Jag stannade vid ett vitt hus. Jag ringde på dörrklockan. Himeko öppnade.
- M-miku?? Hon såg förvånad ut.
- Erm… Joo jag… Läste om din mamma i tidningen och… Jag är väldigt leden. Jag slog ned blicken. Hennes ögon tårades en aning och jag var rädd att jag hade fått henne att börja gråta (jag klarar inte av gråtande tjejer), men sedan log hon, ett sorgset leende.
- Tack så mycket för att du bryr dig, Akiharu-kun… Kom in du! Du ska inte behöva stå där ute!
- Det behövs inte, började jag…
- Jo. Jag gör lite te. Hon gick in och jag följde efter. Hon hade det välstädat och fint. På en byrå stod en bild av en kvinna som antagligen var hennes mamma. Bredvid det stod en annan bild på Himeko som liten. Hon var söt redan då… Jag suckade. Hur skulle jag kunna mäta mig med Himeko’s pojkvän? Då ropade Himeko att teet var färdigt jag satte mig. Hon var mycket bättre på att göra te är mig. Jag hade alltid varit dålig på det. När vi hade druckit upp så sa jag att jag inte ville besvära henne mer, så jag skulle dra mig hemåt. Hon sa att jag inte alls var till besvär.
- J-jag skulle bli väldigt glad om du ville komma på begravningen, sa hon generat.
- Javisst, jag gjorde något som jag egentligen inte vågade. Jag gav henne en snabb kyss. Sedan gick jag med raska steg ut till bilen. Jag kunde känna Himeko’s blickar.

Himeko:

Jag blev helt överrumplad. Akiharu-kun? Han… Kysste mig… Men jag kände mig inte arg eller ledsen utan… Jaa… Glad… Jag ruskade på huvudet. Jag borde inte känna så här! Jag har en pojkvän som bryr sig om mig mer än något annat! Jag hade blivit frisk senare på kvällen, när jag vilat en stund och vi hade haft jättemysigt… Jag fick gåshud bara jag tänkte på det, men nu… Hade jag blivit kär… I Akiharu? Så får det inte vara! Men han var ju så söt! Jag rodnade. Tur att ingen såg mig. Jag förstod genast att jag inte skulle kunna berätta detta för någon. Ingen skulle ju tro mig. Nästa dag när jag hämtade posten såg jag ett brev. Jag brukade inte få brev. Det var mest räkningar… Jag öppnade det. Det låg en lapp i. Det stod:
Stranden. 19.00.

Akiharu

Mitt hjärta började bulta snabbare och snabbare. Han ville träffas! Jag borde inte, men… Jag kunde inte motstå det. Jag var bara tvungen att möta honom ikväll. Jag hade så dåligt samvete, och jag kände mig konstig. För bara någon månad sedan hade jag varit en mobbad tjej som skar sig i armarna, och nu… Hade fått tillbaka min bästa vän och två killar var förälskade i mig… Vad ska jag göra?! Jag var förvirrad som få. Det jag gjorde nu var väl typ det som kallades... dubbelspel? Jag ryste. Jag trodde inte själv att jag hade varit någon sådan! Jaja, det enda jag kunde göra nu var väl att gå och shoppa... Jag behöver kläder tills ikväll... Jag ryckte åt mig min plånbok och stack iväg. Jag hittade en snygg minikjol som jag köpte. Och ett par skor. Nu skulle jag nog se godtagbar ut i alla fall… 19.00…. Klockan var ju bara ett nu, men… Jag gick hem och började göra mig i ordning i alla fall. Det tog lång tid, och när jag var klar var klockan 17.00! Det tog ju en stund att gå till stranden… Jag tänkte att jag inte kunde gå nu, men… Jag satte mig och läste en bok istället. Men jag kunde inte koncentrera mig ordentligt för jag var så spänd. Äh! Jag gick i alla fall, fastän det var en timma kvar.

Jag satt där på en bänk och väntade. Han kom lite tidigt.
- Hej där! Jag gick ju tidigt för att jag skulle komma först! Han log vänligt.
- H-hej, stammade jag nervöst.
- Joo… Jag ville ha hit dig ikväll för att jag ville säga att… Jag… Älskar… Dig… Himeko-chan… Jag stelnade till. Va? Sa han det? Jag hann inte tänka. Han kysste mig. Jag stötte inte bort honom. Jag tyckte om det.
- J-jag… svarade jag generat. Jag visste inte vad jag skulle säga…

Ryo

Jag gick min vanliga promenad på stranden. Jag tyckte att det var så skönt. Jag hade väldigt härliga minnen härifrån. Här hade min pappa lärt mig surfa och här hade jag pratat med Himeko första gången. Jag log åt minnet. När jag hade gått en bit såg jag två personer stå där framme och hålla om varandra. Jag tittade lite närmare och då såg jag… De två som stod där var… Himeko och Miku?? Jag hade sett honom på bild, sångaren i An Cafe. Jag visste inte att han bodde här! Men hur? Jag stannade och bara stirrade. Himeko såg mig. Hon fick en skrämd blick.
- R-ryo?! Hon sökte efter ord. En ursäkt.
- D-det är…
- Det är okej… Jag fick en stor klump i halsen. Jag… Vill bara att du ska bli lycklig, Himeko… Och så gick jag.

Miku

Jag blev paff när den der Ryo dök upp. Himeko fick genast tårar i ögonen, men när jag försökte ta tag i henne när hon skulle springa efter honom slet hon åt sig armen.
- J-jag är så ledsen, Tsukiyama-san, men… Jag älskar Ryo… Jag svär på att mitt hjärta stannade då. Hennes ord var som ett hårt slag i ansiktet.

Himeko

Jag sprang efter Ryo. Han fick inte ha sett det! Jag tyckte ju så klart mer om Ryo än vad jag tyckte om Akiharu… Det var han som alltid fanns där, han so alltid tröstade mig när jag vad ledsen… Han gjorde allt för mig! Hur kunde jag??
- Ryo! Ryo!! Han stannade. Han såg på mig, men nu med ledsna ögon. Jag stod inte ut!
- Du vet att jag älskar dig, Ryo oc jag kommer alltid att göra det. Du kommer nog hata mig dör det här, men jag kommer ändå alltid att älska dig. Tårar rann ned för mina kinder.
- Fan, jag ska inte gråta! Han tog några steg mot mig. Jag blev chockad när han, istället för att bara gå, höll om mig hårt.
- Jag hatar dig absolut inte, Himeko… Du är mitt allt och det vet du…

Skriven av: Hallonsoda