Ensamhet

Jag har alltid varit ensam med väldigt få vänner och nu när jag är 52år har jag bara EN vän. Jag saknar det mycket. Ser med avund på de människor som har det, de som blir bjudna, de som betyder något.

Jag blev aldrig bjuden på barnkalas, aldrig på fester i tonåren och aldrig hembjuden nu som vuxen som person. Blir jag bjuden är det antingen så att alla blir bjudna eller att min frus vänner har en bjudning där det är ok med respektive. Men aldrig annars. Har egentligen alltid varit ensam och vid de få tillfällen jag har vågat försöka bryta mig ur det hela och intalat mig att det bara är inbillning att ingen egentligen vill vara med mig som kompis och vän så har jag i stället fått svart på vitt att så är det.

Jag var ensam i skolan och när jag äntligen trodde det vänt så fick jag direkt en påminnelse. Första året på gymnasiet var kanon och för första gången någonsin kände jag mig som en i ”gänget”. Mina nya ”vänner” bjöd med mig på luciafest vilket aldrig hänt tidigare och vi pratade och umgicks i skolan....allihop vilket aldrig hänt tidigare. Jag var lycklig. Sedan kom sommarlovet.

När jag kom tillbaka så tog jag mod till mig och satte mig bredvid en kille som jag trodde var min kompis, han tittade på mig konstigt och så kom en annan och sa ”där sitter jag”. Det var pinsamt och jag kände hur jag sjönk tillbaka i min ensamhet. Värre skulle det bli, när jag lyfte från stolen så hade alla andra ”hittat” en vän och jag var den ENDA som fick sitta ensam på de här lektionerna och där blev jag kvar resten av min gymnasietid. Från att känt mig som en i gänget blev jag mer ensam än någonsin. Ingen pratade med mig eller tog kontakt med mig på rasterna och om jag stod först i matkön (vilket var en mardröm ) så gick alla förbi mig när jag satt mig. Oerhört pinsamt.

Jag sökte mig till biblioteket på rasterna för där syntes det inte så tydligt hur ensam jag var. Jag skämdes.

Studenten som ska vara det roligaste tillbringade jag en hel kväll och gick runt, runt och INGEN sa ett ord till mig. Jag kunde lika bra försvunnit och inget hade märkt det.

De få vänner jag haft har oftast svikit mig och försvunnit, alla utom EN. Han är en riktig vän. Jag är ju egentligen priviligerad, jag har EN vän vilket inte alla har och jag har en fantastisk fru men jag har inga ”vänner”, ni vet de där som bli glada när just du är med, de som ringer och ”tjatar”, de som man kan ta en öl med, lira lite tennis och bara ha kul.

Nu när jag gifte mig så blev det naturligtvis ingen svensexa, men det spelade ingen roll försöker jag intala mig men samtidigt skär det i mitt hjärta och jag är glad att ingen frågade mig vad JAG gjorde på svensexan när vi diskuterat min frus TVÅ möhippor med totalt över 20 vänner. Troligen vet de att jag inte har några vänner. På samma sätt sa jag till mig själv att vad är väl en bal när jag inte fick dansa bal på gymnasiet. Vem bryr sig, jo jag.

Jag är social, trevlig, snäll, har jobb och intressen men helt tydligt är jag inte värd att ha vänner. Ingen verkar vara speciellt intresserad av mig i varje fall.

Nu är jag inte till synes ensam, fru, barn och vi umgås med hennes barn och hennes vänner MEN i realiteten är jag ju nästan helt ensam för utan min fru har jag INGET.

Jag vet inte varför det blivit såhär och jag är säker på att det aldrig kommer att ändras. Människor pratar och umgås med mig för att de MÅSTE, inte för att de vill, så har det varit, så är det och så kommer det tydligen alltid vara.

Jag hoppas bara jag slipper dö ensam, liggande i en säng, dra mina sista andetag och ingen bryr sig eller kommer märka det.

Helt ensam. Det är jag rädd för.

Men det verkar vara mitt öde.

Skriven av: