Epilog

EPILOG


Jag hade just avlidit och satt ensam på en bänk i den stora kyrkan. Det var högt i tak och i kristallkronorna brann stearinljus för de döda. Tacktalen ekade monotont mellan betongmurarna och några grät över sina förlorade liv. Själv var jag alltför apatisk för tårar, jag var snarast förvirrad där jag satt. Så började en man i skägg och kritstrecksrandig kostym att läsa upp namnen på de närvarande. Jag fingrade på min psalmbok och läste, något oengagerat, en strof då och då.
"JONAS GRANBERG" sade mannen. Jag slog igen min psalmbok, reste mig upp och gick fram till altaret för att hämta mitt livsbetyg. Jag tog mannen i hand, tog mitt betyg, mumlade fram ett "tack" och gick så tillbaka till min bänk, där jag sprättade upp kuvertet med min kajalpenna. Jag vecklade varsamt upp A4-pappret med siffrorna på, i ett slags respekt för andakten.
Det krävdes 3,5 i snitt för inträde i himmelen, men den stackars människa, som var jag, lyckades endast prestera 2,4, vilket innebar enkel färd till Djävulens helvete. Jag svor tyst inom mig, försökte känna lite skam, lite ånger för det liv jag fört, för de ord jag sagt, drogerna jag nyttjat - ja, missbrukat, och så kvinnorna jag förrått. Mamma och pappa och alla de andra som jag svikit. Mitt liv var en livslögn och jag var en mytoman. Ett slags skapelsens avskräde.
Egentligen gav jag fan i alltihop. Jag brydde mig inte om vart jag kom. Djävulen kanske skulle vara stolt över mig, och då skulle han vara den förste att vara det.
Så reste sig alla upp, sjöng en väl vald psalm, i vilken jag försökte nynna med, och efter det att ceremoniledaren sagt "amen" gick vi alla ut.

Därute härskade kaos. Ett myller av folk, som viftande med sina papper (betyg, ID-kort, pass, bankböcker, etc.), skrek och sprang som höns i rävens kula, fram och tillbaka, av och an, lika desperata, frågandes vilka bilar som gick dit och ingen visste vare sig ut eller in. Själv nöjde jag mig med att gå runt och titta på den skrikande hop, i vilken jag befann mig.
Där stod ett 20-tal lastbilar, parkerade huller om buller, fyllda med beväpnade soldater, vilka skulle föra mig och de övriga till de orter dit vi blivit destinerade.
- Går den här lastbilen till Himmelen? frågade en nervös student med svettpärlor i pannan.
- Nej, den går åt Helvete, svarade en soldat på flaket. Identifikationspapper och livsbetyg, fortsatte han, och sträckte handen mot ynglingen, som hastigt gav soldaten det han bett om.
Den uniformerade tittade ointresserat på papperen och räckte dem sedan till studenten igen och sa:
- Nej, dig vill vi inte ha. Gå tio meter framåt och sedan till höger. Där har du Guds manskap, det är dit du ska.
Den unge mannen tackade för hjälpen och gick i anvisad riktning. Jag tände en cigarett och tänkte på studenten som dött så ung. Här var ju mest åldringar med käpp eller kryckor, somliga i rullstol, och så den unge studenten. Jag var förstås här också, yngre än han kanske, men min död var säkerligen mer rättvis än hans.
Jag drog ett djupt bloss då jag plötsligt kände en hand på min axel och hörde en röst som sade:
- Är det inte du som är Jonas Granberg?
Jag vände mig om. Handen föll från min axel, och jag svarade jakande just som jag tog cigaretten ur munnen. Där stod en vacker kvinna, med blont hår, osminkad, spetsig, iförd svart uniform.
- Du ska till Helvetet? undrade hon och jag nickade.
- Kom då med här! sade hon, vände sig helt om och marscherade iväg. Något förvånad satte jag cigaretten i munnen, händerna i byxfickorna och följde så efter.
Vi hade traskat på en bra stund och kyrkan var nu långt bakom oss, när vi kom fram till en nyvaxad, svart Rolls Royce.
- What the fuck? sade jag, mäkta imponerad. Kvinnan i läderuniformen öppnade bakdörren och jag klev in. Hon slog igen dörren och bilen for iväg.
- Hej, du glömde läderbruden, skrek jag till chauffören, men jag fick inget svar.
Jag satt tyst några minuter och tänkte över min situation. Antagligen hade jag blivit kidnappad av någon, men det gjorde inget för i bilen fanns barskåp med whisky och champagne och det var bara att ta för sig, så om det nu var så att jag blivit kidnappad så var det i alla fall inte obehagligt.
- Får man röka här? skrek jag till chauffören och fick en nick till svar. Jag tände en cigarett, tog en stor klunk whisky ur buteljen, ur vilken jag halsade drycken, och lät så mina tankar spinna vidare på mitt sällsamt spekulerande sätt.
- Om det nu är så att jag blivit kidnappad, vem är det då som har fixat det? Allah kanske?
Mina tankar gick småningom i allt enklare banor varefter innehållet i buteljerna i barskåpet sjönk.
När jag flinande frågade chauffören i fall han visste om kvinnan i svart läder hade läder-BH under jackan, lyckades jag få honom att prata för första gången.
- Du borde inte dricka mer nu, sade han entonigt.
- Du kan ju bara du vill, skrattade jag retsamt.
- Du är utsedd för ett specialuppdrag och du borde vara nykter när du möter din chef.
Bilen gled in i den stora staden och jag märkte att folk tittade på oss. Trots mitt omtöcknade tillstånd var jag kapabel att tala om för mig själv att jag nu var i Helvetet, mitt i det brinnande Helvetet. Vi stannade vid stoppljusen och jag tände min sista cigarett. Jag satt med ryggen mot ena sidorutan och hade mina ben utsträckta över baksätet. Jag tittade med trötta ögon på världen utanför. Vi befann oss tydligen på en stor affärsgata och jag uppfattade genom den vidöppna takluckan ljudet av kommers. Stressade husmödrar sprang med stora kassar av papper eller plast omkring grönsaksstånden och cirkulerade likt flugor kring kodynga bland de olika potatisbönderna sjaskiga diton. Somliga hade skrikande ungar med sig. Skrikande ungar är det värsta jag vet.
Slutligen kom vi fram till en gigantisk byggnad i betong och tegel, och grunden avslöjade att husets ursprung fanns i tidig medeltid. Bilen stannade, man öppnade en dörr för mig och jag raglade ut.
- Den här vägen, sade någon och jag följde efter två svartklädda, resliga karlar.
Vi gick uppför trappor, nerför trappor, passerade kontorslandskap i gigantformat, med unga, attraktiva och hårdsminkade sekreterare i kort-kort och guppade stjärtar. Vi åkte upp och ner i hissar, innan vi slutligen kom fram till en dörr, och männen i svart sade att det var hit jag skulle och pekade på dörren. De båda männen försvann och där stod jag utanför den stora ekdörren. Jag stod där och tittade på den någon halv minut innan jag så knackade på.
- Kom in! skrek någon därinne och jag klev in.
Bakom ett stort skrivbord, fyllt av papper, buteljer och cigarrlådor, satt en stor, fet man i medelåldern, flintskallig och ful, hela han såg ut som ett övergött svin. Mitt i all fetma satt ett litet ansikte inklämt, på det ett belåtet leende, i det en fet cigarr.
På skrivbordet satt en betydligt magrare man, med mycket hår kvar och hela han ingav ett sympatiskt intryck.
De båda log mot mig. Fast den fetes leende var snarare ett grin, och cigarren i hans mun föll nästan ur när han sade:
- Välkommen, spion!
Mina ögonbryn for uppåt och jag klev ofrivilligt ett steg bakåt, antagligen för att jag var för berusade för att uppfatta yttervärlden korrekt, men nog slogs jag av förvåning.
- Yeah man, you´re a spy now, sade den sympatiske, som till min besvikelse avslöjade sig som amerikan.
- Jag fattar inte ett skit, sade jag.
- Have a cigar, sade den sympatiske amerikanen, som uppenbarligen själv föredrog cigaretter, då han just tänt en sådan.
Jag tackade, tände cigarren och blossade, samtidigt som männen bad mig sitta ner, vilket jag gjorde i en mycket bekväm fåtölj i brunt läder.
- Vi ska kanske förklara oss, inledde den fete sin långa monolog. Framför er ser ni major Johan Hansson och här bredvid min kollega, major Fredrick Chamberlain, ansvariga för spionaget mellan Himmel och Helvete. Och vi spionerar, vilket ni kanske redan förstått, för Helvetets räkning.
- Jaha, sade jag trött och förvånat.
Mannens ansikte antog en allvarligare min och han fortsatte nu som om han skulle komma till saken.
- Ni, Jonas Granberg, är utsedd som spion, för vår räkning. Ni anses som klart kvalificerad, och det specialuppdrag ni är ålagd att utföra, består i att smuggla in 25 kilo kokain till Himmelen, ifrån Helvetet. Ert nekande bestraffas med omedelbar reinkarnation.
Männen tystnade och såg på mig med blickar, som avslöjade både hoppfullhet och bön, samtidigt som de på något sätt sökte hota mig.
Jag drog ett djupt bloss på min cigarr och konstaterade med en rosslande hostning att den var stark, mycket stark. Rent djävulskt stark, till och med så stark att mina kinder blev röda och mina ögon tårades.
- Nå, vad säger ni? hörde jag och torkade med fingrarna mina ögon. Nu började jag förstå vidden av allt.
- 25 kilo kokain? undrade jag.
Männen nickade, och samma stränga blickar borrade sig in i mig. Nu var de dock något otåligare.
- Javisst, sade jag.
De båda männen såg på mig, tysta, men deras blickars tyngd minskade avsevärt.
Jag började skratta. Jag skrattade länge och ryckigt. Sedan fick jag ett rum och jag lade mig på sängen och föll snart i djup sömn.

När jag vaknade nästa morgon kom en ung flicka med en frukostbricka, med filmjölk och musli, jordgubbar, juice, smörgåsar med leverpastej och gurka eller räkor och majonäs eller ägg och kaviar eller bara ost på. Jag sade åt henne att gå med maten och att hon skulle hämta en flaska öl i stället. Det gjorde hon. Det är bra att vara spion. Det är jävligt roligt att vara spion.
De flög mig i helikopter hela vägen till Himmelen. Med falskt pass, under ny identitet släppte de ner mig strax utanför pärleporten. Där stod några mörkhyade män iklädda lakan, konverserande på ett för mig okänt språk.
- Ursäkta mig, sade jag. Vem här är Sankte Per?
Männen pekade in mot porten. Jag tackade och gick framåt och kom halvvägs in i det jättelika valvet då en man med vingar och en mycket trött uppsyn kom fram till mig.
- Jaha, papper, suckade han. Du måste ha papper för att komma in, och betyg och sådär, du vet.
Han sträckte fram en darrande hand och tog mitt falska pass och mitt förfalskade livsbetyg och jag försökte le.
- När dog du då? undrade Sankte Per rutinmässigt och jag kände att jag tyckte synd om honom som hade ett sådant skitjobb.
- Härom dagen kanske. Vet inte riktigt, svarade jag undflyende.
- Happ, det är bra, passera.
Han gav mig papperen tillbaka och satte sig på en stol och fortsatte att läsa sin serietidning.
Jag gick in i Himmelen. Det jag såg var det tråkigaste jag sett. På små moln satt folket som levt så rättfärdigt och följt de bud som Guden gett dem. På små moln satt de, viftande lite lojt med sina vita vingar, sjungande psalmer i det oändliga. Här härskade evigheten och den slog mig så hårt och så skoningslöst. De som somnade i sången, eller föll ur sin stämma, väcktes å det snaraste av några uttråkade ärkeänglar, vilka stönande vacklade kring med långa stöttor i sina händer.
- Vad har du i väskan? frågade en av dem.
- Tandborste och långkalsonger och en röd halsduk, replikerade jag och försökte se god ut.
- Är du ny här? fortsatte han och stödde sig på sin käpp.
Jag nickade och fick mig en psalmbok och ett nummer på ett ledigt moln.
Jag hade säkert irrat omkring i en timme eller två när några kraftigt byggda änglar tog tag i mig och förde bort mig till en mycket gammal byggnad. Jag hade förrått mig i min mission genom att sniffa i mig litet av smuggelgodset, och nu hade de gripit mig, beslagtagit kokainet och slängt mig i en cell, där jag förmodligen fått tillbringa resten av mina dagar, vilket ju var lika med evigheten, om inte Gud själv satt sitt finger med i spelet. En ängel trädde in i min cell och meddelade att jag skulle få friheten åter en kort stund, för ett samtal med den allsmäktige Guden, Jehova. Jag befriades från mina bojor och leddes från mitt fängelse till den boning där världens, universums och det evigas skapare höll hov.
Guden och jag satt ensamma i rummet. Han såg på mig och tystnaden var total. Där fanns inget vackert att se. Herren Gud var en mycket, mycket trött man. Där fanns stickhål i hans armar, som vittnade om ett starkt narkotikaberoende. Hans ansikte var fårat likt en nyplöjd åker, hans ögon så trötta som tusen slocknade stjärnor.
Vi såg på varandra och tystnaden var så total, så vacker, så harmonisk, att det skulle vara ett brott att bryta den. Så sade Herren Gud:
- Det straff, som utmätes för den syndare vars namn är ditt, är det straff vars smärta ligger utanför ordens, känslornas och förnimmelsens gränser: Du skall dela mitt lidande, Jag, Herren Gud, som är den jag är, skall giva dig evigt liv.
Förbannelsen var uttalad och vi satt tysta igen. Herren Gud såg på mig och jag såg på honom. Han tände en cigarrett, drog några bloss och räckte den till mig. Det var Cannabis Sativas honblommor vi rökte, så kallad marijuana. Herren Gud borde sannerligen få uppleva döden. Mörker känner han inte, hans längtan är evig sömn. Han återtog med tårar i ögonen:
- Hela livet är en hallucination. Allt omkring dig, allt du ser, tänker, känner, hör är blott vad dina sinnen tror sig erfara. Sanningen ligger bortom sinnenas horisont. Sanningen är den eviga döden, utslocknandet, ty hela livet är en hallucination.
Jag kysste Herren Gud, då jag tyckte han var vacker. Hela världen var en dimma, och jag visste att dimman var en hallucination. Herren Gud grät i min famn och han skrek i ångest och jag skrek med honom, och vi rev oss blodiga, våra naglar mot våra bröst och våra sinnen brast och allt sprutade ut ur våra porer. Vi sov länge, och jag vet inte om vi älskade. Hela skapelsen grät den dagen då Himmel och Helvete möttes i Harmagedon, och sedan fanns ingenting mer.
Gud låg i min famn:
- Skulle du vilja följa mig till månen?
- Ja, jag vill följa dig till månen.
- Vill du följa mig till Mars?
- Jag skulle följa dig till solen.
- Bra, då går vi dit.

Skriven av: Jonas_Granberg