Publicerat 05.03.2017
Kategori: Drama noveller

Ernst

Hissen av Robin.

Det var i januari och klockan var tio över två på natten i den mellansvenska köpingen. Ett fruktansvärt oväder med kraftig blåst och massor av snö hade just dragit förbi. Den gamla fastigheten på Kvarngatan 13 var nästan begravd av nederbörd och de drivor som hade bildats. En av fastighetens hyresgäster var en äldre man i åttioårsåldern. Mannen var ungkarl och hade en hund i sin ägo. Det var dags för mannen att bege sig ut på vandring med sin hund igen, trots den sena timmen. Den gamla, till synes farliga hissen, stannade till med ett hjärtskärande gnissel och ett kraftigt ryck. Hissen brukade göra så för att sedan sakta glida neråt några cm. Gallerdörren med de slitna mässingshandtagen drogs åt sidan av en kraftigt ådrad och rynkig gammal manshand. Ytterligare en dörr eller rättare sagt en grind, hindrade den tilltänkta vertikalpassageraren från att äntra det utrymme som gav honom möjlighet att välja destination, nedåt eller uppåt. Grinden forcerades inte ljudlöst men utan några större synbara problem. Den gamle mannen drog sina skor sakta och nästan utan att lyfta dem, i släpande mak längs hissgolvet. Snällt och utan större motstånd, följde en minst lika gammal hund av okänd ras och ursprung. Både den gamle mannen och hunden lät som om de hade någon form av obstruktiv lungsjukdom då de nästan tävlade i att vara den mest döende av de två när de förväntansfullt och med minimalt tålamod väntade på resultatet av det smått frenetiska knapptryckandet på hissens manöverpanel.
Hissen startade med ett ryck som skvallrade om ljusets hastighet, för att genast bli irriterande långsam i sin nedanfärd. Mannen tände en skrynklig, hemmarullad cigarett som han antagligen trodde skulle hjälpa honom att andas lättare eller så brydde han sig inte om att följden blev den rakt motsatta. Både hunden och mannen hostade redan ikapp när hissen tvärstannade på bottenplanet som om vajern tagit slut. Väl ute ur hissen gick de med tunga men målmedvetna steg bort till den väldiga och sneda porten som hade sett sina bästa gångjärn. Den korpulenta hunden passade på att lyfta på benet mot det flagnande och läckande elementet i trapphuset men kom inte ens nära. Mannen tycktes inte bry sig om att hunden förorenade trapphuset men drog ändå pliktskyldigt i det slitna och nästan söndertuggade läderkopplet. Det var nog mer en regel än ett undantag att hunden inte gjorde som andra hundar när det gällde dennes behov. Det var inte utan stor möda den gamle mannen fick upp den enorma porten som hindrades av all snö utanför.
Nattvakten, som de övriga boende i de gamla huset på Kvarngatan 13 kallade honom, begav sig neråt centrum i det lilla samhället. Han drog det övergödda hängbukssvinet bakom sig i stramt koppel och det renderade i att det blev praktiskt taget omöjligt för hunden att stanna till och lätta sig. Nattvakten hette egentligen Ernst och var ursprungligen från Tyskland. Han flyttade hit efter andra världskriget och jobbade här som nattvakt tills han gick i pension för ca 15 år sen. Ernst fann aldrig kärleken. Han gjorde inga större försök och förblev därmed ungkarl.
Ernst och hans hund gick i riktning mot den lilla gågatan som var helt öde vid den här tiden på dygnet. Den ganska modesta gågatan var det enda nöje invånarna i den lilla köpingen hade, förutom den lilla biografen på hörnet vid kiosken. Husse och hund lämnade efter sig djupa spår i den nyfallna snön när de förflyttade sig framåt. Ernsts slitna och inte helt täta 45:or som tycktes härröra sig från förlagan till den nyttiga uppfinningen skor, markerade en taktfast gång. Från hängbuken bildades det konstiga linjer, orsakade av djurets mage som drogs genom snön. De passerade ett stängt systembolag på höger sida. Bredvid bolaget låg en inte alltför välbesökt videobutik. Längre ner på gatan låg en liten affär som sålde konserver från Asien. Alkohol hade aldrig varit Ernsts starka begivenhet då hans far inmundigade kopiösa mängder av nämnda dryck. Ernsts fars drickande orsakade våld och elände under hans uppväxt. Ernst pappa kom ofta hem och var kraftigt berusad. Pappan förlorade sitt jobb som kolutkörare i Dresden på grund av sitt leverne. Hans missbruk brukade resultera i att han slog och misshandlade Ernst mamma. Ibland tvingade han sig på Ernst syster som var lite förståndshandikappad. Ernst kunde inte hindra pappans terror då pappan var en väldig karl och stackars Ernst var liten och späd vid tiden då allt det hemska skedde. Dessa övergrepp pågick under flera år och upphörde inte förrän systern tog livet av sig med hjälp av mammans sömntabletter. Ernst pappa dog av skrumplever. Han var utblottad och utmärglad. Han avslutade sina dagar på ett hem för alkoholister. Han hade dessutom andra åkommor som hade orsakats av dennes överdrivna konsumtion av alkohol. Mamman blev intagen på ett tyskt mentalsjukhus och dog där efter några år av hemsk vanvård och försummelse. Ernst fick klara sig ensam så gott det gick, då det inte fanns någon släkting eller nära vän som kunde ta hand om honom. Han bodde kvar i föräldrarnas bostad som var något sönderbombad. Några rum hade inte ens fönsterrutor. Ernst fick leta efter mat där han kunde. Han fann både döda djur och människor ibland ruinerna. Han hade väldigt låga krav på vad han åt och kände sig nöjd när det inte värkte i magen som det brukade när han inte fått något i sig på länge. Det gällde att överleva.
De båda vandrarna tog av vid första bakgatan till vänster efter systembolaget som egentligen ledde neråt hamnen. Gatan hade blivit avstängd för många år sen då hamnens verksamhet hade upphört. När han och hunden hade gått några hundra meter neråt Hamngatan, som den hette, snubblade han över något. Han ramlade inte och hunden stegade fram och började nosa djupt och böka som ett tryffelsvin. Det visade sig vara ett ben tillhörande en manlig uteliggare, en bostadslös eller hemlös som det politiskt korrekta uttrycket är. Uteliggaren var inte död, det såg bara så ut. Ernst sparkade lite försiktigt på benet tills det började röra på sig. Några egendomliga ljud vällde fram ur en neddragen solkig stickad mössa med stora hål i och som dessutom var täckt av en gammal dagstidning. Tidningen var nog tänkt mer som ett vindskydd än att hålla allmänbildningen uppe och på lagom nivå hos uteliggaren.
--Vad fan e det? mumlade mannen som var halvt begravd i snö. --Jag stör väl ingen? fortsatte han.
--Nej det gör du inte men du kan väl inte ligga här och frysa ihjäl, svarade Ernst så vänligt han förmådde. Ernst hade aldrig lyckats bli av med sin tyska accent, trots alla åren på svenskt territorium. Uteliggaren kommenterade inte Ernsts brytning, utan reste sig upp och borstade av sig snön som fallit under tiden han slumrade. Han mätte nästan samma höjd som tysken.
Ernst var inte så känd för sin sympatiska läggning och brist på empati hade han gott om. Det sa i alla fall de boende på fastigheten där han bodde. Han drog sig inte för att sparka efter någons katt som inte hade där att göra. Han hälsade sällan, oftast bara när han behövde någons hjälp eller få svar på något han undrade över. Han var en enstöring som aldrig fick besök eller själv besökte någon. Det var han och hunden som gällde. De var varandras enda sällskap. De boende på Kvarngatan 13 hade blivit mäkta förvånade om de hade hört Ernst nu och hur han t.o.m bjöd hem den här uteliggaren till sig för lite varm mat och dryck.
Uteliggaren mumlade fram något som liknade ett tack, samlade sig och plockade ihop de få ägodelar han hade. Det blev inte så mycket och inte så tungt. Det han ägde, fyllde knappt två hela plastkassar som var märkta ICA. De tre traskade i en takt som rimmade med underlaget, mot Ernsts bostad. Hunden gjorde sitt bästa för att hänga med. De försökte att småprata på vägen men Ernst var inte den talträngda typen och samtalen dog ofta ut. Ernst stannade till ett ögonblick i snön när han fick veta att det var spriten som fått den här killen att förlora både sitt jobb, bostad och familj. Det väckte hemska minnen hos Ernst och det började koka av ilska inom honom. Hans demoner fick än en gång liv och han mådde inte så bra just nu.
Den knarrande porten till fastigheten öppnades med mycken möda och de tre figurerna trädde in i trapphuset. Den uttröttade hunden lyfte återigen benet mot elementet. Den här gången nådde faktiskt några droppar sitt mål. Den överviktiga och hundliknade varelsen hade ju inte haft någon chans att uträtta något urologisk behov under promenaden då hans husse marscherade med en takt som det anstod en tysk soldat under andra världskriget. Ernst ryckte lite pliktskyldigt i kopplet när han tyckte att hunden såg ut att vara färdig med sitt uträttande. En ny och spännande hissfärd med vederbörligt grindskrammel inleddes under en obehaglig tystnad från samtliga resenärer.
Väl inne i Ernst mörka lägenhet som bestod av ett sovrum, en stor möblerbar hall och ett ganska stort kök med kyl och frys. En gammal gasspis var inklämd mellan en vask och ett grytskåp. Gammalt ingrott fett av gas och matlagning prydde de kala väggarna. Det hade runnit lite under ventilationsgallret på väggen. Frysen var av den gamla modellen och såg mer ut som en stor rektangulär vedlår. Den stod mittemot kylen vid andra väggen. Frysen öppnades med ett stort lock på toppen av lådan. Det låg gamla kläder och tidningar på locket som Ernst föste ner på golvet med en enda handrörelse. Kläderna och bråtet tycktes försvinna ner bakom boxens kortända.
Uteliggaren kallades för " Lobben " av sina polare på stan men han hette egentligen Hasse. Han kallades Lobben därför att han alltid skröt om sin handbollskarriär och hur han var nära att bli uppköpt med sexsiffriga belopp av någon fin utländsk klubb. Lobben undrade om Ernst hade något starkt att bjuda på då det var så ”himla” kallt ute, som han uttryckte det för att verka belevad och inte alls någon slusk av A-lagskaraktär. Lobben hann knappt uttala de ord som fick Ernst att stelna till och få dennes tankar att färdas bakåt i tiden, tillbaka till Tyskland, hans upplevelser direkt efter kriget. Tankarna om hans hemska barndom och uppväxt fick blodet att koka i den magra gamla manskroppen. Det började igen, det han under så lång tid hade kunnat kontrollera, brände nu i hans bröst och i hans tankar. Han öppnade frysen när Lobben tittade bort och tog fram ett ganska stort och långt ben som han slängde åt det övergödda hängbukssvinet. Det fanns lite köttrester kvar i båda ändar på det smala benet. Hunden fick upp lite mer än bara styrfart nu och en blick i ögonen som inte var bekant sen tidigare. Han kastade sig över benet och flyttade sig med hans mått mätt med hög hastighet till en trygg plats i hörnet av den möblerbara hallen. Han gnagde och morrade djupt för att signalera att detta är mitt. Kom inte hit.
Loppen satte sig vid det lilla köksbordet och vilade sina trötta underarmar på den klibbiga vaxduken. Vaxduken följde snällt med när Lobben flyttade sina händer. Ernst vände sig och öppnade skafferiet med en långsam rörelse. Han hade en mörk blick i ögonen som verkade likgiltig men det fanns ändå något djävulskt i den, något som ingen kunde förstå om de så ansträngde sig i det yttersta. Man måste ha upplevt det han hade upplevt. Man måste ha varit där och man måste ha kämpat för att överleva mot svälten på alla möjliga och omöjliga sätt. Han tog fram en mörkgrön flaska utan etikett som han räckte till Lobben och sa att han hade sparat den för ett särskilt tillfälle och att det var en känd tysk schnaps som värmde upp vem som helst. Han satte fram ett glas som man inte kunde se genom. Det berodde troligen mer på att det inte hade blivit diskat på flera år, än att det var något fint frostat kristallglas.
--Ska du inte själv ha? frågade Lobben med hes röst som om han ville verka lite artig men innerst inne hoppades han på ett nekande svar. Det blev ju mer till honom själv om svaret blev nej.
--Nej jag nyttjar inte starkt, svarade Ernst snabbt och med barsk och lite smått irriterad röst.
Lobben var inte den som tjatade utan slog upp en stor skvätt som fyllde halva glaset och höll upp det mot Ernst och sa skål och tack. Ernst svarade inte. Han vände Lobben ryggen och gick ut i den mörka hallen och öppnade en dörr till något som liknade en klädkammare. Han letade länge men till slut kom han ut med ett slags verktyg. Han hörde hur Lobben stapplade omkring i köket och han tänkte att hans "dryck" måste ha gjort verkan vid det här laget. När han återkom till köket stod Lobben lutad över frysboxen, som han tydligen passade på att öppna när Ernst var i hallen. Lobben vände sig sakta bakåt och mot Ernst. Uteliggaren uppvisade ett ansikte som var förvridet av skräck och sekunden efter blev han träffad hårt i huvudet av en stor rörtång. Lobben föll handlöst mot golvet men ena armen fastnade i frysboxen. Ernst stängde snabbt locket och satte sig sedan på frysboxen. Blodet forsade ur Lobbens ansikte och hunden kom rusande, utan att vara kallad på. Djuret började slicka i sig blodet. Ernst reste sig snabbt från frysboxen och den arm han klämt med locket, gled sakta ner på golvet. Han förde bort hunden med sitt högerben. Lobben försökte resa sig och när inte det gick, försökte han räcka upp sin hand mot sin baneman som om han inte riktigt visste vad som hade hänt. Ernst svarade med ytterligare slag mot Lobbens ansikte och slog sedan honom med rörtången gång på gång tills denne inte rörde sig eller andades längre. Köksgolvet började ändra färg och en allt större flod av blod trängde ut ur uteliggarens huvud och ansikte.
Ernst såg bara bilder från när han var ung och försökte att överleva svälten i krigets Tyskland och att allt var tillåtet för att hålla sig vid liv. Han slog några slag till mot Lobbens huvud, för säkerhets skull. Offret förblev orörligt. Tysken drog sedan in honom i badrummet där han styckade kroppen noggrant och sedan sköljde han köttet i badkaret som blev helt rött. Han stuvade sen delarna i en hög på badrumsgolvet och gick sedan ut i köket för att leta upp plastpåsar. Han kunde slutligen fylla på frysen med mat för lång tid framöver. Ernst hittade en lagom bit som han gav till hunden. Själv valde han ut en bit som skulle passa till middag nästa dag och lade den på ett fat som han placerade i kylen.
Nästa morgon mötte han sin granne, en gammal gråhårig dam, en änka som bodde på samma våning och som hälsade artigt och undrade om han hade besök i natt. Hon undrade också om det hade varit fest, då hon tyckte sig höra dunsar och diverse andra ljud. Tysken blev också informerad om att den gamla änkan tyckte att det var på tiden att han började umgås med folk och skaffa sig några vänner. Ernst svarade inte, trogen sin vana och läggning, utan tände sin skrynkliga cigarett och gick mot hissen. Där fann han en trasig vante som han tydligen missade i natt. Han plockade snabbt upp den och placerade den i sin högra rockficka, den utan hål. När hissen stannat på bottenvåningen på sitt vanliga subtila sätt, gick han in på gården och kastade vanten i soptunnan. Han vände sig om och tittade en stund på sitt djur. De båda tittade på varandra och nattvakten drog lite i kopplet och de två kände att det var dags att återigen ge efter för böjelsen. De vandrade iväg på nytt.