Error 404

Jag kliver ut genom porten och sätter genast på mig mina hörlurar. Jag pressar volymknappen till max och låter topplistemusiken bli det enda jag kan höra. Mina fötter slår raskt mot asfalten i takt till musiken. Jag tar samma väg varje dag till jobbet, förbi blomsterhandeln, ner till tunnelbanan, åker tre stationer, sedan uppför trapporna, förbi systembolaget, genar genom parken och så är jag framme. Jag tar upp Facebook och skrollar genom de senaste timmarnas uppdateringar. En kollega har taggat mig i ett inlägg om hur man ska dölja fisar från sin partner. Jag skrattar inombords och svarar att detta var ju ytterst ointressant information. Jag gillar en video med kattungar i roliga hattar. Jag sveper tågkortet och passerar spärrarna. Jag delar ett reportage om kampen mot djurplågeri. Jag granskar sedan länge ett inlägg om konstiga lagar på olika platser i världen. Varför kände man i Utah, USA, att det var nödvändigt att införa lagen som säger att man kan gifta sig med sin kusin, om båda är över 65 år gamla..? Jag tar mig vidare till Snapchat och tar en selfie och lägger till texten: ”Påväg till jobbet, fyfan för måndagar”. Jag reser mig från sätet och kliver av precis innan tågdörrarna stängs. Jag skrollar sedan genom de senaste uppdateringarna på Instagram. Min före detta klasskamrat har lagt upp ytterligare en utmanande bild, denna gång ännu större urringning. Jag kliver ut på gatan från tunnelbanan. Jag funderar på om tjejens selfies kommer eskalera till inga kläder alls inom en snar framtid. Om hennes arbetsgivare ser hennes konto lär hon ju inte bli anställd. Eller är det kanske just därför hon blir det…?

Jag får plötsligt en notis från Facebook.
Facebook: Are you OK? It looks like you’re in the area affected by the Error 404. Let friends know if you’re safe.
Jag stirrar tomt på skärmen. En säkerhetskontroll. Men vad är det som har hänt? Error 404? Det måste ha blivit något fel i massutskicket. Jag lever inte i ett krigsdrabbat område. Det sker heller aldrig några jordbävningar, tsunamis eller terrorattacker. Fast å andra sidan har de ju nyligen höjt terrorförsvaret i landet. Jag öppnar nyhetsapp efter nyhetsapp men hittar ingen information om något som skulle hända i Stockholm. Vad sjutton?

Så höjer jag blicken. Den annars alltid trafikerade gatan är tom. Klockan är halv nio en måndagsmorgon, men det finns inte en enda bil körandes på gatan, inte en enda stressad kostymklädd man, inte en enda dam som rastar sin hund. Jag sliter av mig hörlurarna. Tystnad. Total, tryckande tystnad. Jag känner hur magen knyter ihop sig. Vad är det som händer? Var är alla? Hur kan människor bara ha försvunnit sådär? Sedan inser jag att jag inte tittat upp en enda gång sedan jag lämnade lägenheten. Kan det ha varit såhär hela morgonen? Sedan kommer paniken. Andningen blir ytlig och snabb, pulsen ökar och hjärnan går på högvarv. Jag börjar springa. Jag vet inte var jag springer men det spelar ingen roll. Jag behöver bara hitta människor. Hitta tecken på att jag inte är helt ensam här. Att alla inte evakuerade staden under natten medan jag sov. Jag passerar de annars fullsatta caféerna, men ingen där. Inte ens någon personal. Jag passerar kiosker, parker, parkeringar. Inte en enda människa.

Mobilen vibrerar och jag stannar med andan i halsen. Nu kanske jag kan få mer information om vad som pågår.
Facebook: Are you OK? It looks like you’re in the area affected by the Error 404. Let friends know if you’re safe.
Vad sjutton är Error 404?! Jag öppnar Google och söker men hittar bara grundläggande fakta om kodning. Wikipedia säger ”standardfelkod i HTTP-protokollet som betecknar att webbsidan som efterfrågats inte finns eller inte kan hittas”. Jag testar ”error 404 Stockholm” men får inga vettiga resultat där heller. Jag tänker att jag måste ringa min sambo och kolla om allt står rätt till. Men när jag öppnar kontaktboken finns där inte ett enda namn. Att SIM-kortet skulle börja lägga av idag av alla dagar! Jag tänker att jag i alla fall kan skriva ett meddelande på Facebook, men när jag stänger ner kontaktboken finns där inte en enda applikation. Idag! Av alla dagar skulle mobilen ge upp just idag! Jag kan inte fråga någon om jag får låna dennes mobil heller.

Mobilen ligger på marken. Jag tittar på mina händer som fortfarande håller i ett osynligt föremål. Jag hinner inte ens fundera på vad som hänt, för i nästa ögonblick ligger mobilen två meter bort. Tanken slår mig att det inte ens blåser, och i nästa ögonblick är mobilen borta helt. Jag börjar springa igen. Jag vill inte ens fundera på vad som pågår. Jag vill bara bort, bort ifrån allt. Jag vill vakna ur denna konstiga mardröm. Jag känner den hårda asfalten på trottoaren slå mot fötterna. Plötsligt finner jag mig själv springande mitt i gatan. Jag vill inte förstå, jag vill bara att detta ska ta slut. Instinktivt tar jag mig direkt bort från bilvägen. Onödigt egentligen, då inte en enda människa finns som kan köra en bil. Jag stannar på en gräsplätt och försöker andas.

Plötslig, explosionsartad smärta slår till. Jag skriker rakt ut och faller ner på knä men känner direkt motstånd. Smärtan strålar från min bröstkorg och ut i hela kroppen. Jag låter blicken långsamt falla ner. Den gatulykta som år ut och år in stått stabilt vid sidan av trottoaren har nu genomborrat min kropp. Jag förstår inte hur det har gått till. Men jag förstår ännu mindre varför inget blod kommer. Lika snabbt som smärtan kom är den borta. Likaså är även gatulyktan borta. Jag vänder upp blicken och tittar på byggnaden framför mig. Den stora, massiva byggnaden har inte bestämt sig för om den ska existera eller inte. Den dyker upp, för att sedan försvinna, för att sedan dyka upp igen men upp och ner. Min ficka vibrerar och mobilen som förvann är tydligen tillbaka. Jag tar upp den och läser på skärmen:
Shut Down; Restarting…

Jag kliver ut genom porten och sätter genast på mig mina hörlurar. Jag pressar volymknappen till max och låter topplistemusiken bli det enda jag kan höra. Mina fötter slår raskt mot asfalten i takt till musiken. Jag ser mig inte för utan råkar gå in i en man. Jag sliter av mig hörlurarna och ber direkt om ursäkt. Han ser med avsmak på min telefon och börjar muttra för sig själv om den nya, bortkopplade generationen. Jag skakar på huvudet och tar på mig hörlurarna igen. Jag tar upp Facebook och skrollar genom de senaste timmarnas uppdateringar.

Moa Birging

Jag är en slav för ord och bilder.
Moa Birging är medlem sedan 2017 Moa Birging har 1 publicerade verk