Ett beslut som kräver eftertanke

Hon lutar sig fram mot George.
- vi kan väl gå härifrån. Jag tycker att det börjar bli otrevligt säger hon.
- om det är det du vill så kan vi väl göra det men jag tycker att vi borde stanna kvar svarar han.
- men jag vill inte stanna kvar och lyssna på allt jävla skitprat.
- men jag tycker inte att det är skitprat. Det är kanske du som måste lära dig att lyssna och tåla kritik.
- ja om den är konstruktiv och motiverad ja men det tycker jag inte att den är.
- på vilket sätt är den inte det.
- ingen kan komma med en logisk förklaring till varför det måste vara på just det sättet fortsätter hon säga lite trött.
- kan du utveckla vad du menar säger George som vill förstå.
- ingen kan förklara vilka hemska saker som skulle hända om jag vägrar ställa upp på det här och verkar tycka att det absolut inte går att lösa på något annat sätt. Skulle världen gå under då eller vadå? Jag köper inte det. Inte på nåt jävla sätt.
- men du skulle ju kunna testa att underordna dig lite men inte ens det vill du. Du är för envis och omedgörlig och det leder ju bara till bråk mellan dig och dom andra.
- det är därför jag vill att vi går härifrån nu. Jag vill inte ha bråk men jag tänker heller inte låta Yvonne komma under skinnet på mig. Bara så du vet.
- ok vi går väl härifrån då. George gav till slut med sig och det var hon lättad och glad över.

Visst skulle hon kunna underordna sig andra men hon kunde inte underordna sig vem som helst. Så var det bara. Hon skulle definitivt inte kunna ge upp sin frihet och sitt självbestämmande för den jävla människan. Det var något hon var helt säker på. Det vore helt omöjligt för henne och på något annat sätt kunde det aldrig bli. Vilken nytta skulle det göra och vad skulle bli bättre om hon gjorde precis som de sa. Och för vem det skulle bli bättre. Definitivt inte för henne själv var hon helt säker på.

Luci hade hamnat på ön i deras sällskap igen. Hon höll sig hela tiden till George. Egentligen visste hon inte vad han tyckte eller kände för henne men han var den enda som inte verkade öppet fientlig mot henne.
Nu satt de utanför någons tält men hon visste inte vems eller vilkas. Det var hon, George, Yvonne, Anders och ett par till som satt där.
På samma sätt som flera gånger tidigare så förändrades samvaron och blev allt mer spänd och obehaglig för Luci. Den lite mer sparsamma och milda kritiken mot henne växte och ändrade karaktär. Den blev grövre och direkt elak. De andra med Yvonne i spetsen menade på att hon var helt hopplös och ingen gillade henne eller ville umgås med henne. Det var orsaken till att hon ville gå därifrån.

Snart befinner de sig i rummet i stugan som George har hyrt. Hon tycker att han är älskvärd och sympatisk och de är på väg att bli intima med varandra. Hon hade varit med honom någon gång tidigare.
- jag tycker verkligen om dig. Jag har inte upplevt nåt så här starkt med någon annan tidigare. Det är första gången jag känt så säger hon.
Men precis när hon sagt det översköljs hon av minnen av något hon inte tänkt på sedan flera år tillbaka och därför glömt. Innan hon hinner hejda sig säger hon "men oj det var ju inte riktigt sant". Hon tänkte väl högt och hade inte tänkt omvandla tankarna till ord och kände sig nu lite dum. Hoppades att han kanske inte hörde men han hade hunnit höra vad hon sa.
- vad var inte sant. Att du inte känt nåt lika starkt tidigare eller vad säger han.
Han låter inte arg eller så. Antagligen för att hon visat så tydligt att det hon känt när hon var tillsammans med honom hade varit innerligt, starkt och uppriktigt. Det hade inte undgått honom.
- jo det var sant att jag inte känt något starkare än det jag kände när jag var med dig. Men du är inte den första jag känt så för svarade hon.
Hon undrade om han skulle bli besviken på henne.
- det var inte meningen att du skulle höra det fortsatte hon.
- det gör inget. Jag förstår väl att du varit med andra killar före mig lugnade han henne.
- det bara slank ur mig fast jag inte hade tänkt säga det. Inte högt i alla fall. Fattar inget alltså.
- det är lugnt. Du kan väl berätta så jag vet vad jag har emot mig.
- det är några år sedan och vi har ingen kontakt med varandra längre. Har inte haft det på flera år. Det känns som så i alla fall förtydligade hon.

Sedan började hon berätta lite svepande vad som hänt. Hon ville inte lägga för mycket tid på sitt förflutna. Hon ville hellre lägga sin tid på nuet. Lägga sin tid på honom.

Hon berättade om Jack som hon bott granne med för några år sedan. De hade inlett ett förhållande trots att Jack redan hade en flickvän som han var sambo med. Sambon brukade ofta åka och hälsa på sin mor eller syster som bodde på andra orter. Därför var Jack ensam hemma väldigt ofta och då passade de på att vara tillsammans.
Det hade inte varat så värst länge för det fanns personer som inte hade gillat det. Det var personer som Jack var bekant med men inte vänner med. De hade hållit sig i bakgrunden så hon själv hade inte fått veta vilka de var. Och Jack hade inte velat berätta. Kan hända att de var vänner till sambon. Hon visste inte och mer ville hon inte säga om det.
- han var en fantastisk älskare men det är du också ursäktade hon sig.
- ingen av er är bättre än den andra säger hon helt ärligt slutligen.

Det var så konstigt och himla typiskt att minnena så plötsligt hade dykt upp. Hon känner sig fortfarande dum. Urdumt var det och hon undrade vad som fick minnena att dyka upp just nu. Tyckte att det var taskigt att prata om andra killar med George. Det hade hon helst velat slippa. Hon ber honom till och med att förlåta henne samtidigt som hon tar hans hand i sina händer och kramar den. Hon hade velat vara ärlig mot både honom och Jack och hoppades att George skulle godta hennes ursäkt och det gjorde han till hennes lättnad.
- vet du började han säga. Jag känner ju Yvonne, som ska vara din kompis, rätt bra, tror du inte att jag då vet en hel del om dig också.
- va jaha vad vet du om mig då sa hon förvånat.
- jag känner de flesta som du också känner. Till exempel så känner jag Jack och vet att du haft en relation med honom. Jag uppskattar att du var uppriktig om det.
Hon blev minst sagt förvånad över det han berättade. Hon undrade ändå om det hon varit med om kunde ligga henne i fatet. Hon hoppades inte det.
- det gör mig inget ifall du jämför oss två. Hoppas du inte tycker att jag är sämre än han bara säger George
- nu hann jag ju lära känna Jack bättre än vad jag hunnit lära känna dig. Än så länge vill säga. Och hittills är du inte sämre än vad Jack var svarade hon sanningsenligt.
- skönt att höra men nu kanske vi kan sluta prata om dina tidigare killar eller vad tycker du frågade han
- gärna, bara glad om jag slipper prata om det mer svarade hon.

Hon hoppades att hon skulle få slippa prata om andra killar något mer. Hon ville ägna tiden till annat. Och det fick hon.
Det var nära midnatt och det hade blivit varmt inne i rummet. Eller var det de själva som blivit varma och till och med lite svettiga. Strunt samma. De beslöt att i den svarta natten gå ner till vattnet. Men helt svart var det inte. Månens förföriska sken lyste upp stigen ner till vattnet och de kunde äntligen svalka sig och låta det svala vattnet rena dem. Hon hade en mild förhoppning om att det kunde rena dem ända in i själen. Hur som helst så kändes det välgörande. Det var i inledningen av hösten så det hade känts lite kylslaget i både vattnet och luften när de väl kommit upp ur vattnet. George tyckte att de kunde starta bastun som låg i direkt anslutning till bryggan. Han ville värma sig lite innan de skulle gå tillbaka till stugan. Inne i bastun fanns redan allt som behövdes. Ved och tändstickor. De fick fyr i bastun och snart spred sig en skön värme däri. De satte sig i bastun och lät värmen sprida sig genom sina kroppar och det tog inte lång tid innan de hade blivit varma och snart även förenade både till kropp och själ. Det kändes helt magiskt. Som om de var ensamma i universum och att tiden upphört att existera. Efter ett tag så var de återigen lika varma och svettiga som innan så de tar ännu ett dopp i den mörka natten och går sedan in i den varma bastun men stannar den här gången bara tills deras kroppar blivit behagligt torra och lagom varma. Kroppar som lugnat och stillat sig till ro en aning. De återvänder sedan till stugan. Där fortsatte de väva ömsesidiga minnen åt varandra som skulle komma att vara en hel livstid.

Timmar senare förklarar han för henne att hon borde ge med sig lite mer i en del frågor. Han mer eller mindre uppmanar henne till det och menade på att de började tappa tålamodet med henne. Att det i slutändan kunde leda till riktiga otrevligheter för hennes del. Gick det så långt så kunde ingen hjälpa henne. Varken han eller någon annan. Bara hon själv och så klart hennes ledare kunde göra det. Men det krävdes att hon fattade det rätta beslutet. Eller snarare ett beslut som de tyckte var rätt. Hon vet genast vad han menar. Hon är osäker på hur hon vill göra och hur hon borde göra. Hur mycket kan hon göra avkall på sin egen frihet, integritet, sina behov och självständighet. Hon visste inte riktigt. Låt säga att hon gjorde avkall på allt. Vad får hon då i utbyte. För en person med de rätta kvaliteterna skulle hon i och för sig kunna göra ett rätt stort avkall.

Om hon nu måste vara absolut helt stilla
För att någon överhuvudtaget henne ska gilla
Måste då få bli tillfreds i varje liten cell i sin kropp
För att hon ska känna minsta lilla strimma av hopp.

Leila.N

Status: Brons författare

Ni får gärna tycka till om mina berättelser och även komma med förbättringsförslag på: [email protected]
Leila.N är medlem sedan 2024 Leila.N har 10 publicerade verk