Publicerat
Kategori: Novell

Ett besök hos landstinget

Ett besök hos Landstinget






Det gråa linoleum golvet är gropigt av tusentals fötter som har hasat, sprungit och klampat fram och tillbaka genom åren. Svarta streck från många skosulor finns överallt i ett osymmetriskt mönster. Väven på väggarna är målad i en tidigare vit färg men som nu är smutsgrå av damm och märken efter otvättade händer. Jag står framför en vit metalldörr med ett fönster i okrossbart glas. Det finns inget handtag på dörren men i midjehöjd sitter en ringklocka.

Jag har tryckt på knappen och innanför dörrarna hör jag en signal som låter som en väckarklocka. Det är ett väldigt irriterande ljud. Det är inte högt, men ihållande. Jag tittar in igenom glaset och ser en lång korridor, med 5 stängda dörrar på varje sida. Det sitter lysrör i taket och väggarna lyser onaturligt vita mot det beige plast golvet. Där korridoren slutar ser jag ett stort fönster som visar den svarta natten utanför där jag helst skulle vilja vara.

Ungefär tre minuter efter att jag har tryckt på klockan ser jag en vitklädd figur skyndande fram i korridoren och jag vänder mig bort. Jag vill inte se den här människan som ska ta min frihet ifrån mig. Jag hör en nyckel stickas i låset och paniken växer. Jag kommer att vara inlåst! Vill jag gå ut måste jag be någon att låsa upp dörren åt mig!

Mentalskötaren öppnar dörren och hälsar mig välkommen till avdelningen. Hon ber mig att följa henne till samtalsrummet för att träffa överläkaren. Jag får inte fram ett ord utan följer stumt efter. På väggarna i korridoren hänger stora tavlor i vita ramar bakom en plast skiva. Motiven på tavlorna varierar från reproduktioner av Monet och Chagall, till färglada tryck från IKEA. Blommor och stränder, det är väl tänkt att göra det lite trevligt men i mina ögon ser det groteskt ut. Det hade varit ärligare med målningar som speglade den ångest som patienterna på den här psykiatriska avdelningen känner.

Kvinnan låser upp en den tredje dörren på höger sida och ber mig att sätta mig ner. Rummet har samma vita färg på väggarna och samma beige plast matta på golvet, mitt i rummet står det fyra trästolar i furu och ett litet runt bord där pelargonen i plast knappt får plats. Jag sätter mig i stolen som står närmast dörren. Kvinnan sätter sig bredvid mig till höger och tittar ointresserat ut i luften vilket passar mig utmärkt.
Vi tiger i ungefär 10 minuter tills överläkaren kommer. Han frågar mig en massa frågor som jag inte tycker att han ska lägga sig i, och jag ger honom otillfredsställande svar. Till slut ger han upp och ber den kvinnliga mentalskötaren att visa mitt till mitt rum.

Vi går ut igenom dörren och fortsätter neråt i korridoren, ifrån dörren som leder ut i världen. Det luktar klorin och andra rengörings medel som jag inte kan placera. Där korridoren tar slut öppnar sig ett stort rum på vänster sida. Kvinnan talar om att det här är dagrummet. I ett hörn står 3 fåtöljer, dynorna är ljust lila med små blåa prickar, framför fåtöljerna står ett litet bord där några DN trängs med använda kaffekoppar. Mitt i rummet är matsalen. Samma runda träbord, i lite större storlekar står i en fyrkant. Runt varje bord står det fyra trästolar.
På ena väggen är det en lucka i väggen, det är där personalen kommer att servera maten. Luckan är stängd med en jalusi i vit plåt.

Vi går igenom matsalen, och kommer fram till tv- rummet. Tre soffor med samma lila och blå prickiga tyg som fåtöljerna är placerade i en ofullständig fyrkant. I mitten står ett soffbord där en tv- tidning ligger uppslagen. Själva tv apparaten sitter i uppe i taket i en ställning av metall. Det finns inga andra möbler och inga fönster eller växter. Det är så sterilt att jag undrar om inte folk blir sjukare av att vara i den här miljön.

Mentalskötaren leder mig in i en korridor, på båda sidor är det stängda vita dörrar. Hon stannar framför den fjärde dörren på vänster sida och låser upp dörren. Rummet är litet och lika kalt som resten av avdelningen. En sjukhus säng med en tunn bli filt står i ett hörn, i ett annat hörn finns en smal garderob med ett lås på. En trä byrå med tre lådor står mot ena väggen, sen finns det inget mer i rummet. Inga tavlor på väggarna och inte det minsta fönster. Mentalskötaren som följt mig runt talar om att middagen kommer att serveras om 40 minuter, sen går hon ut och stänger dörren. Jag blir rädd att dörren är låst från insidan, men när jag trycker när handtaget så är det inte så.


Jag sjunker ner på sängen, madrassen är hård och filten som är gjord av polyester är sträv. Jag blundar och försöker slappna av. Jag bestämmer mig för att jag inte ska stanna här länge och med den tröstande tanken somnar jag.


Skriven av: Katrin Carlsson-Thorn

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren