Publicerat
Kategori: Romantik noveller

Melek - en röst ur det förgångna

Han plockade ut det oansenliga lilla kassettbandet ur det tillhörande plastfodralet och laddade varsamt mjukt ner det i den frontmatade bandspelaren av bärbar modell, vilken stod provisoriskt placerad i en södervettande fönstersmyg. På omslaget gick att utläsa att musiken från ett av dåtidens mest populära popbands andra album fanns att avnjuta på den drygt 128 meter långa ljusbruna bandremsa som fanns uppsnurrad runt de båda spolarna inuti själva kassetten. Till att börja med var företeelsen kassettband sedan länge förpassad till historien, för numera fanns de knappt att inhandla på en marknad som var van att lyssna på sina artisters alster via applikationer från internetleverantörer eller videos från Youtube där bildskärmen inte sällan visade en refererande stillbild under hela tiden som låten spelades upp. Att åter få höra låtarna från favoritgruppen var något han kom att se fram emot, varför förväntansfullheten var stor när han pressade ner den kromade startknappen på bandspelaren. Efter de inledande sekunder det tog för det smala bandet att nå fram till tonhuvudet hördes först, till viss besvikelse, endast orden från hans syster som hälsade att det var hon som pratade och att de kunde höras igen senare. Först begrep han inte vad det handlade om men när ett kort högt pip avlöste hennes röst insåg han att ljudet kom från en telefonsvarare; något som hörde väl samman med tidsepoken för kassettbanden. Av något egenartat skäl hade han tydligen valt att spela över meddelanden från svararen till detta kassettband, och precis när detta gick upp för honom dök ett ytterligare meddelande upp från en bekant han sedan länge hade förlorat kontakten med. Efter en lång harang rörande en inbjudan till en grabbkväll med enkla tilltugg, drickbart i alkoholhaltig form och en ishockeyspelsturnering var han på vippen att stänga av eländet och växla över till ett annat nostalgiskt kassettband. Det fanns ett flertal som legat och samlat damm under de senaste decennierna och nyligen hade hans intresse vaknat gällande att återupptäcka de musikaliska skatterna på dem. Just som han hade siktat in sig på stoppknappen hördes det andra pipet och precis efter det hejdade han sig mitt i sin framåtgående rörelse; ut ur högtalaren kom ljudet av en röst han inte hade hört på nästan 30 år, och känslan han upplevde när den svävade ut i luften därinne i hans trånga enrummare slungade honom utan förvarning tillbaka till den tiden då telefonsvararmeddelandet hade talats in. Den kvinnliga rösten lät på samma gång befriande pigg, mjukt len, klar, ungdomlig och förväntansfull. Han spolade genast tillbaka det från och med nu ovärderliga bandet den korta bit som krävdes för att kunna höra de smått magiska orden igen.
”Hej, det är Melek. Jag tänkte bara säga gott nytt år men du är inte hemma, men vi syns väl imorron eller på fredag? Okey, hej då.”
Melek! Han förvånades kraftigt över att plötsligt översvämmas av de minnesbilder som hennes unika röst framkallade. Det var en markant skillnad mot att exempelvis hitta ett brev som varit skrivet av någon från en förfluten tid. Hörseln verkar ha en förmåga att locka fram bra mycket mer ur det förgångna än vad en skriven text kan göra, tänkte han fascinerat alltmedan tankarna flödade fram i hans huvud. Kanske var känslor mer knutna till hörsel än syn, eller så var det bara så som han råkade anse att det förhöll sig för tillfället, eftersom det verkade passa in på hur han hade reagerat på rösten ur det förgångna.
Efter det allra sista pipet på bandet var tystnaden kompakt, vilket han ansåg talade för att hennes korta meddelande var orsaken till varför han hade sparat på just den dagens telefonsvararskörd. Dessutom började det att klarna kring när meddelandet hade landat i svararen hemma hos honom. De tre orden ’gott nytt år’ var förstås en nyttig ledtråd och som han kom ihåg det rörde det sig om en nyårsdag för dryga 29 år sedan som hon hade hört av sig på. Han började så sakta minnas tillbaka till hur allting hade börjat under den där hösten då utvecklingen ännu bara befann sig i sin linda.

(Då):

Han hade för omväxlings skull suttit på sin ordinarie plats i det stora och luftiga kontorslandskapet. Av skäl som inte alltid kunde anses vara uppenbara flyttades medarbetarna ibland runt i lokalen, vilket var nog så förvirrande inte bara för dem själva. Den här tidiga kvällen hade de allra flesta av kollegorna slutat för dagen och han brottades med ett tekniskt dilemma rörande hur budgetsiffrorna skulle gå ihop i slutändan. En dörr slog igen i ena änden av den enorma lokalen som fyllde upp hela våningsplanet och genom dörröppningen tassade två unga kvinnor in, och med sig hade de en bred, rullande vagn fylld med städutrustningsattiraljer. I ögonvrån hade han kunnat notera att det rörde sig om ny personal då han ofta arbetade över och hade lärt sig hur de som befann sig på hans arbetsplats såg ut. Den ena av kvinnorna närmade sig hans plats och när deras blickar möttes log hon större än han hade förväntat sig. Nog hade det hänt att han samspråkade med städpersonalen om kvällarna men det här var en människa han aldrig tidigare sett i sitt liv. Detta verkade dock inte hindra henne från att inleda en konversation med honom och på samma gång dammtorka, tömma papperskorgar och sköta alla sina sysslor som hon var kontrakterad att göra.
”Hej, ... Jaha, så det är mycket övertidsjobb för dig just nu, eller?”
Han hade väl åtminstone blivit lindrigt överraskad. Den unga kvinnan var påfallande vacker i mörkt halvlångt hår och med tydliga stråk av rena sydosteuropeiska drag. Hennes hudfärg var närmast att likna vid gyllenbrun, fast i den lite ljusare nyansen och leendena som hon inte verkade snåla med klädde henne alldeles förträffligt och fick henne att lysa upp likt en vägledande fyr i den becksvarta natten.
”Jo, det finns en hel del att göra.”
Han hade känt sig en aning påverkad av det plötsliga intresse han av någon, för honom själv, okänd anledning såg ut att ha dragit till sig från henne. Själv befann han sig i den centrala tjugoårsåldern och var inte särskilt van vid att så vackra kvinnor kände sig spontant manade att ta direktkontakt med honom; speciellt inte när de var i den här uppenbart unga åldern.
”Jag och min lillasyster jobbar åt vår pappa som har en städfirma, så för oss blir det väldigt ofta sena timmar på kvällarna. Ibland är också han med och städar men vi två systrar brukar klara det väldigt bra på egen hand.”
När hon nu tydligt visade att hon gärna ville prata vidare med honom bestämde han sig för att lägga arbetet åt sidan en stund. Det sprang ju inte bort och om han blev klar en kvart senare spelade det ingen större roll. Det skulle bara innebära att han anlände hem till sin tysta och ensamma lägenhet lite senare än vad som annars hade varit fallet. Han blickade runt i lokalen och kunde observera den andra unga kvinnan, som snarare kanske borde gå under benämningen äldre tonårsflicka, fara runt i mycket högt tempo och utföra sina städbaserade sysslor.
”Ja, ni ser verkligen ambitiösa ut.”
De uppmuntrande orden hade fått henne att le på det där smittande sättet igen och han började egendomligt nog känna att detta var ett tillstånd som han ville se henne befinna sig i alltmer. Det var faktiskt väldigt konstigt att han kände så med tanke på att han just träffat henne för allra första gången, men det kunde ha att göra med den trollbindande fascination som han upplevde inför hennes självklara uppenbarelse.
”Tack! Ja, vi är upplärda att vara flinka och samtidigt noggranna. Det är något som är nödvändigt för att städfirman ska få tillräckligt med jobb och för att vi ska kunna försörja oss.”
Det yngre syskonet hade arbetat sig fram genom kontorslandskapet där hans skrivbord var beläget och nickat mot honom när hon kom att passera på sin väg mot sin storasyster.
”Här kommer visst din syster också. Hur ofta kommer ni att städa här på kontoret?”
Stående sida vid sida såg systrarna mycket sammansvetsade ut och på något oförklarligt men ända självklart vis hade han direkt tyckt att de såg ut att vara mycket empatiska och lojala mot varandra; ett team och ett systerskap som alltid höll ihop, var hans intuitiva känsla.
”Jag tror att det är tre gånger i veckan, och alltid på fredagskvällar. Så om du vet att du kommer att jobba över även i fortsättningen ses vi säkert fler gånger framöver.”
Strax efter att de två systrarna försvunnit ut med sin städvagn hade han kommit att tänka på vilken perfekt svenska hon hade fört sitt samtal på. Hon hade låtit som en infödd, och såvitt han visste kanske hon var just det också. I det här läget kände han inte till huruvida hon hade invandrat till landet i egen hög person eller om det var hennes föräldrar som stått för den uppoffrande påfrestningen.

(Nu):

Något som var egendomligt var hur lätt minnena kom tillbaka efter den trots allt långa tid som förflutit sedan händelserna varit aktuella. Den extroverta storasystern gjorde ett starkt intryck redan från allra första början. Som han kom ihåg det hade han levt med en underlig känsla av att det kunde börja ske saker som han definitivt inte skulle ha någonting emot.

(Då):

En och en halv månad senare hade det blivit en vana för honom att planera in övertidsarbete om kvällarna. Städvagnen dök inte alltid upp och de gånger systrarnas pappa var med betedde sig speciellt Melek, som den äldre systern hette, på ett helt annat sätt än hon annars brukade. Hon visade inga tecken på att hon kände honom eller hade haft kontakt med honom tidigare. Med tiden förstod han att allt hade att göra med hennes fars inskränkta inställning till vem hon kunde tillåtas umgås med. Kontrasten var enorm de kvällar då systrarna städade på egen hand. Den kvällen det här handlade om inföll någon dryg månad före jul och den ihärdiga städningspatrullen tog en timme in i arbetet en ovanlig och oväntad paus. De två unga kvinnorna slog sig för omväxlings gångs skull ner i de breda sofforna belägna i den för kvällen helt folktomma kontorslandskapslokalens centrum. Han sneglade bort mot dem och upptäckte snart att Melek vinkade dit honom. När han utan någon svårighet lämnat arbetet bakom sig och tagit sig de få meterna till soffgruppen tecknade hon mot sin syster att det som det skulle informeras om indirekt hade med henne göra.
”Dilek kommer att gå i förväg till den lokal vi ska städa härnäst men jag kommer att stanna kvar ett tag här innan jag följer efter och gör henne sällskap.”
Han tog emot hennes förslag med glädje och passade på att skämta lite kring faktumet att kaffebryggarstationen befann sig i anslutning till de tunga och fyrkantigt uppställda sofforna.
”Så bra, då hinner du kanske ta en kafferast här med mig innan ert slitiga arbete kallar igen; vi kan nog säga att huset bjuder.”
Som på ett givet kommando tog hennes syster sig upp ur soffan och gjorde sig beredd att avlägsna sig från våningsplanet. Melek synade honom noga med en något beslöjad blick och bemötte hans kantiga försök till lustighet med en uppenbart subtil kommentar.
”Mmmm, det var nog något i den stilen jag hade tänkt mig, men inte riktigt bara det.”
Efter att hennes lojala syster hade förflyttat sig till nästa arbetsplats och satt igång med deras gemensamma städningsuppdrag, satt hon ensam tillsammans med honom i en av sofforna. Han såg sig runt i lokalen för att förvissa sig om att ingen annan av kollegorna satt kvar på någon av arbetsstationerna. Det verkade som hon redan hade koll på detta och när han lite osäkert vände sig tillbaka mot henne för att få grepp om vad det hela egentligen handlade om svarade hon med att med mjuk röst och i ett nästan blygt tonfall ställa honom en ärlig och direkt fråga.
”Är det något som hindrar dig från att närma dig mig?”
Den frågan fick honom att känna av en nervös reaktion i magtrakten och en långsamt smygande lustfylldhet han knappast hade förväntat sig att få uppleva i jobbets allmänna fikahörna. Han lirkade fram ett lika ärligt svar efter en liten kort betänketid.
”Nej, jag är nog mest överraskad av utvecklingen. Jag tycker att du tveklöst är en mycket attraktiv tjej.”
Det patenterade leendet spred sig gradvis i Meleks ansikte och fick henne att förvandlas till en attraktionskraft så stark att han häpnade över sin egen känsloreaktion. Hon rörde sig omärkligt i riktning mot honom i soffan samtidigt som hon med återhållsam glöd i sin unika röst långsamt viskade fram den ömsinta inviten som arrangemanget med den solidariska lillasystern uppenbarligen var planerad att syfta till redan från början.
”Men kom närmare då …”
Han kände att om det funnits något som kunde ha hejdat honom från att dras in i hennes oemotståndliga närhet var ”detta något” alldeles för sent ute och med säkerhet allt för svagt för att kunna göra någon skillnad på slutresultatet. De möttes i en trevande första kyss och han omfamnade henne med viss varsamhet. Hon svarade med att trycka sig försiktigt närmare mot honom och välkomnade kyssen med något mer intensitet än han hade initierat den. Känsloupplevelsen var stark, häftig, fantastisk och lätt svindlande. Den varade nog i ungefär tio minuter (han hade tappat tidsuppfattningen tämligen omgående) innan kyssarna och smekningarna, vilka sträckte sig till övre ryggen, huvudet och kinderna, tvingades avbrytas av att våningsplansdörren plötsligt öppnades och sedan abrupt slog igen. De båda hoppade till och separerade sig hastigt och motvilligt från varandra. In stegade en bastant uniformsprydd man, vilken blickade runt i den luftiga lokalen likt en målsökande robot. Ganska snart lade han förstås märke till det isolerade parets belägenhet i soffgruppen och visade på grund av den lite udda upptäckten upp ett underfundigt ansiktsuttryck i samband med att han öppnade munnen.
”Är allt som det ska här?”
Han nickade mot vakten med ett neutralt litet leende.
”Jodå, det är helt lugnt.”
Vakten tittade sig ordentligt runtomkring ännu en gång, som om att han hade missat något han borde ha observerat redan första gången han sonderat utrymmet. Sedan hade han sett närmast brydd ut och serverat sitt spörsmål med tydlig undran i rösten.
”Är det bara ni kvar?”
Frågan var en aning underlig men han fann sig snabbt och levererade en obesvärad replik tillbaka.
”Ja, som det verkar. Det är kvällens sista kafferast innan det blir dags att avsluta för dagen.”
Vakten höll kvar blicken på dem lite längre än vad som kändes riktigt behagligt, vände sedan på sin klack och spatserade ut genom dörren igen. När den åter slog igen med en smäll reste sig Melek resolut upp och samlade in de städattiraljer som blivit kvar efter att systern med städvagnen för en kvart sedan hade rullat vidare.
”Jag behöver ta mig tillbaka till Dilek och resten av städningen. Tack för ditt fina sällskap ikväll.”
”Tack detsamma; det här tycker jag att vi gör om snart igen.”
Hon kastade en hastig blick på honom och såg för första gången en aning skärrad ut.
”Inte här nästa gång i alla fall; det känns för riskabelt. Det får bli på något annat sätt istället.”
Efter en hastig kram förpassade hon sig ut genom dörren och sedan bestod allt som fanns kvar av hennes mycket njutningsfulla och unikt personliga doft. Han satt kvar lite extra länge och inandades den så länge som han kände att det borde kunna tänkas vara försvarbart.

(Nu):

Den här utvecklingen mellan dem var verkligen oväntad. Med Meleks pappa ständigt närvarande i bakgrunden hade han känt av en viss tveksamhet inför det som de verkade ha påbörjat men det uppvägdes med stor råge av de starka känslor han hade haft för den här unga kvinnans spännande personlighet och vackra uppenbarelse.

(Då):

”I fem minuter till hade vi väntat; sedan hade vi begett oss härifrån.”
Melek såg på honom med sina stora hypnotiska och lite uppfordrande ögon. Han kunde notera att hon hade klätt upp sig rejält jämfört med hur städningsplaggen brukade se ut. Hon såg både söt och prydlig ut och hade helt klart ansträngt sig inför deras dateliknande möte ute i det verkliga livet; det som försiggick en bit utanför väggarna på deras gemensamma arbetsplats. Han tecknade lugnande med händerna i en ursäktande gest medan han pustade ut i några djupa andetag och påbörjade sitt försvarstal.
”Pendeltåget stannade väl länge i Flemingsberg och sedan tog det sig inte alls vidare. Jag fick kasta mig in i en taxi som släppte av mig på Vasagatan för tre minuter sedan. Som du nog redan har anat har jag tillryggalagt sträckan därifrån fram till dig på kortast möjliga tid.”
Andhämtningen var alltjämt snabb och avslöjade att springturen från taxin varit i häftigaste laget. Han ville verkligen känna att han gjort precis allt för att hinna fram till henne innan den här unika chansen riskerade att glida honom ur händerna.
”Det var väldigt bra jobbat av dig. Min syster Dilek känner du ju sedan tidigare och det här är hennes kompis. De ska inte gå med på filmen utan är med som sällskap till mig fram och tillbaka hem. Dessutom är de ett utmärkt alibi, eftersom det officiellt är med dem jag besöker den stora staden för att gå på bio.”
Hon vinkade fram dem för att hälsa och efter att det var avklarat slog de tillsammans följe bort till det centrala filmpalatset i närheten. Alla fyra klev in i det gemensamma utrymmet där både biljetter och annat tillbehör fanns att inhandla. Efter att ha spanat runt på skyltarna där inne vände han sig mot sitt biografsällskap för att presentera vad han hade observerat.
”Filmen som jag tänkte att vi skulle gå på ser jag nu tyvärr att den är slutsåld. Vad har ni för åsikter om det?”
Under några korta ögonblick såg alla tre unga kvinnor lamslagna ut. Sedan tog Melek till orda och lade fram sitt förslag synkroniserat med att hon distinkt pekade mot den av biograferna som föreföll ha minst antal besökare och verkade visa en film som ingen av dem ens hade hört talas om.
”Vi kan ta den här istället. Jag tror ärligt talat inte det spelar någon större roll vilken film vi väljer. Det är ju faktiskt ändå varandras sällskap vi helst vill befinna oss i, inte sant?”
Dilek och hennes kompis log lite reserverat och han kunde känna en stigande lyckokänsla som började spira i kroppen. Den medföljande duon drog sig strax därefter vidare ut i folklivet och siktade in sig på en cafeteria i krokarna. Melek hade ställt sig vid biografens ingång när han kom tillbaka efter att ha betalat biljetterna. Nästan direkt när de kommit innanför dörren viskade hon med en röst som fick honom att rysa av välbehag.
”Jag sitter gärna långt bak; det känns allra bäst att ha ryggen fri, om du förstår vad jag menar.”
Eftersom de var något sena hade reklamfilmerna precis avslutats och lokalen sänktes sakta ner i mörker inför att filmen skulle till att börja. De satte sig på en rad allra längst upp och allra längst in mot en vägg, vilken visade sig delas med själva projektorrummet. En bättre plats för de som ville sitta lite avsides gick inte att finna. Han vände sig mot henne och mötte hennes blick med ett långt ögonkast. De satt tysta i uppemot en halv minut innan han inte längre kunde hålla tillbaka sina instinktiva känslor och tankar om den fascinerande skapelsen framför sig.
”Du är så vacker. Dina kastanjebruna ögon får mig på fall varje gång jag ser dig; ja, plus allting annat hos dig förstås …”
Hon fortsatte lugnt att hålla blicken rakt på honom och sakta smög ett försiktigt leende fram. Sedan drogs de, som av en osynlig kraft, mot varandra och förenades i en lång, eldig första kyss för kvällen, vilken skulle komma att följas av många fler. Hennes viskande röst andades mjukt och varmt in i hans öra medan hon förmedlade sin intention för kvällen.
”Den här filmen behöver jag inte se en enda sekund av. Jag vill hellre mysa mig igenom de dyrbara timmarna här i mörkret tillsammans med enbart dig i vår sällsynta gemenskap.”
Den mörka skönheten, vars namn betydde ängel och avslöjade en lika änglalik varelse som hon mycket väl borde kunna betecknas vara, föll mjukt tillbaka ner i biograffåtöljen och han kom att följa efter henne utan allra minsta tecken på motstånd, driven av en starkt närvarande och biologisk attraktionskraft, sprungen ur evolutionistiska naturlagar från miljontals år tillbaka i tiden. Från och med den stunden och cirka två timmar framåt existerade de två enbart i sin egen dimension, och så länge som de var så totalt involverade i varandra var känslan för tiden som upplöst för dem.

(Nu):

Minnena hade inte bleknat alls och inte verkade känslorna riktigt ha gjort det heller. De kom tillbaka lika lätt och obehindrat som de unikt välsmakande mjuka och fuktiga läpparnas kyssar hade inbjudit till en kväll som var omöjligt oemotståndlig att inte omfamna och för alltid hålla tryggt förvarad inne i de allra djupaste delarna av hjärnbarken.

(Då):

”Jag tänker lämna biografen före dig. Dilek och hennes kompis väntar på mig vid caféet på andra sidan gatan. Av säkerhetsskäl är det mindre nyttigt att du och jag ses tillsammans på offentliga platser.”
Han nickade stumt och drog henne till sig. Efter att ha kyssts intensivt under nästan två timmar var ingen av dem redo att runda av kvällen. Han kramade henne hårt och smekte nedre delen av ländryggen. Hon tryckte sig automatiskt intill honom utan att alls behöva tänka på vad hon gjorde.
”Okey, det lär bli svårt men jag ska försöka slita mig från dig. Vi ses ju i vilket fall som helst på jobbet i nästa vecka.”
De fann sig själva omslingrade om varandra, med de tydligt fortsatta intentionerna att bara vilja vara med varandra.
”Mmmm, nu behöver jag nog gå iväg ändå … tyvärr … de väntar …”
En sista lång själfylld kyss, så intensiv att han önskade att han på något vis skulle kunna lagra undan den och senare återkalla den när behovet blev för stort i framtiden. Melek slingrade sig motvilligt ur omfamningen och gav honom en avslutande empatisk blick, vilken öppnade för möjligheten för honom att avlägga kvällens sista och känslostarka budskap.
”Okey, hej då … kom bara ihåg att den här kvällen med dig kommer jag aldrig att glömma.”
Den vackert fulländade och stilfulla unga kvinnan rörde sig bort mot utgången, såg mot honom ett kort ögonblick och vinkade innan hon puttade upp dörren och försvann ut ur biografen. Han satt ensam kvar drabbad av någon form av lindrig chock av att hon inte längre befann sig bredvid honom i den röda, nu uppfällda, fåtöljen. Medan han hjälpligt försökte sortera kvällens intryck tittade han slentrianmässigt klart på den vid det här laget helt obegripliga filmen, men kvällens mest dominerande känsla var definitivt av det lyckligare slaget. Den här upplevelsen kunde minsann ingen ta ifrån dem, alldeles oavsett vad som skulle komma att hända i framtiden. Det var den tanken han valde att medvetet belöna sig själv med och som okontrollerat fortsatte att rotera inne i hans kraftigt känsloberusade huvud.

(Nu):

Tre dagar hade förflutit sedan han hade laddat ner kassettbandet med hennes väna röst på. Vid flera tillfällen hade han känt behovet och dragningskraften av att få höra hennes ord igen, och det var ju enkelt; bara att spola tillbaka under ett par sekunder och sedan var hon där igen med löften om en spännande men ändå osäker framtid. Biografbesöket hade infallit tre dagar efter nyårsdagens meddelande på telefonsvararen. Det var under en lördag signerad 4 januari. Ett datum som han för alltid skulle välja att hålla nära hjärtat och hedra som en egen helgdag. När han tänkte vidare kring vad som hade utspelat sig under den kommande våren började minnena att ge sig alltmer tillkänna.

(Då):

De hade sett varandra från och till under första delen av våren. Som tidigare var hennes kontakt med honom helt obefintlig de gånger som systrarnas pappa var med och städade. När de anlände på egen hand stannade hon alltid till vid skrivbordet och berättade om något kring sin situation. Han lyssnade noga och insåg att det var en komplicerad tillvaro hon var involverad i, och det var lätt att känna sympati för de egendomligheter som föreföll vara vardag i hennes och systerns släkt och familj och som hon tvingades vara en ofrivillig spelpjäs i. Mellan raderna kunde han höra att hon slets mellan sina egna önskemål och planer om framtiden och de som förväntades av henne från familjens sida. Det ämne hon ofta återkom till var den stundande sommaren. Tydligen var det någon sorts tradition att familjen reste tillbaka till föräldrarnas hemland och tillbringade somrarna där och så skulle ske även i år. Han kunde inte riktigt sätta fingret på det, men något verkade bekymra henne inför det här årets sommarvistelse och han hade en stark känsla av att det mycket väl kunde ha med hennes personliga framtid att göra.
”Jag kommer i vilket fall som helst försöka skriva till dig under tiden som vi tvingas befinna oss därnere i hettan.”
Han sade något i stil med att han verkligen skulle se fram emot att läsa vilka ord hon än fick ner på de pappersark som hon skickade till honom uppe i norr. Emellertid fanns det någonting i bakgrunden som gnagde även hos honom. Det hade troligen att göra med att deras emotionella aktiviteter och upplevelser från biografbesöket i början av året alltmer förpassades bakåt i händelseordningen och förlorade i aktualitet. Melek var däremot aldrig sen med att bedyra sina känslor för honom när tillfälle väl gavs. Det kunde till exempel ske om hon högst oväntat ringde upp honom på hemtelefonen när hon befann sig hos en kompis, från vilken det fungerade att i smyg upprätta kontakt med honom utan föräldrarnas kännedom. Men då våren passerade snabbare än han önskade närmade sig tidpunkten för när Melek och hennes syster skulle flyga ner till de sydligare breddgraderna och hon skulle bli omöjlig att ha någon kontakt med under flera månader. I den bästa av sina föreställningsvärldar kunde han klart se de stråla samman efter sommaren och tillsammans gå en ljusare framtid till mötes. Dessvärre existerade det parallellt ett flertal andra, mindre tillfredsställande, föreställningsvärldar, vilka konkurrerade hårt om att bli konverterade till det slutliga scenario som den karga, bistra verkligheten skulle komma att bjuda på.

(Nu):

Emellanåt levde hon nog med huvudet lite väl mycket i det blå men hon gjorde det på ett otroligt charmigt och vinnande sätt. Med facit i hand hade han kommit till klarhet med att han haft oerhört svårt att stå emot just det där i grunden så livsglada beteendet som han kände att hon delvis berövades på. Det här var dock enbart en egen idé som det med andra ord inte fanns några belägg för. Hans slutsats när han tänkte tillbaka på omständigheterna kring deras umgänge var att hon försökte ta ut svängarna i en låst värld. Det hade ju bland annat deras biografbesök varit ett talande exempel på. En gång i tiden hade han varit hejdlöst förälskad i den unga kvinnan men precis nu, knappt tre decennier senare, kände han sig nog mest fascinerad av och nyfiken på hur hennes livsöde hade kommit att gestalta sig. Fann hon det hon sökte efter och hade hon hittat utrymme för de framtidsvisioner hon måste ha haft under den korta tid som han lärde känna henne? Visst kunde han förundras över vilka tankeprocesser den cirka tio sekunder långa och naturligt sköna ljudupplevelse som återhörandet av hennes unga, vackra och tonfallssäkra röst hade gett upphov till. När han lät minnena löpa vidare ökade åter de mystiska inslagen i berättelsen. I hans nuvarande föreställningsvärld ville han väldigt gärna få reda på både hur hon hade haft det under alla år och hur hennes tillvaro såg ut dag.

(Då):

Augusti månad led mot sitt slut. Under de senaste veckorna hade han lyckats få kontakt med Melek igen efter att hon återvänt till Sverige från de sydeuropeiska nejderna. Han hade envist beslutat sig för att åtminstone få träffa henne en gång till, och det var precis så mycket som hon kunde gå med på att han gjorde. De kom överens om att stråla samman på samma plats som när de träffades inför den, för honom, mytomspunna biografkvällen. Även denna gång ägde deras möte rum på en lördag, men istället på eftermiddagen när folkvimlet var som störst i den pulserande storstaden. Dessutom var planen att hon skulle dyka upp själv, utan någon lillasyster som sällskap. Han hade anlänt i tid denna gång och behövde inte heller vänta särskilt länge förrän han skymtade en elegant kvinna som leende skred ner för betongtrappan vid entrén till en av tunnelbanans nedgångar. Till en början var han inte helt säker på att det verkligen var Melek som närmade sig honom, och anledningen till detta var hur stilförändrad hon var i sitt magnifika utseende. Enkelt uttryckt hade hon bytt bort sina mer juvenila plagg mot en uppsättning kläder som osökt förde tankarna till en elegans ur den mer mogna och vuxna världen. När hon lite väl artigt kramade om honom och inledde samtalet med att ursäkta sig för att hon hade ont om tid, var hon trots allt sig lik i sin empatiska personlighet såsom han mindes den.
”Hej, du ser fullkomligt strålande ut!”
Han stod som i någon form av lindrig trans framför henne och var så gott som förstummad av hennes underbara skönhet, som nu var av en annan sort än den rebelliskt ungdomliga som hon hade utstrålat senast de träffades.
”Tack! Vi kan som sagt inte prata eller ens synas ihop särskilt länge. Jag måste tillbaka med tunnelbanan inom tjugo minuter.”
Hon gjorde ett lite lätt jagat intryck, sitt fantastiska utseende till trots. Det var som om att hon var omedveten om vilken makalös gåva hon blivit berikad med, men som säkert väldigt många andra, däribland han själv, bländades av stor förundran inför.
”Jag förstår; men visst borde vi kunna ses igen under lugnare och sansade former vid ett senare tillfälle?”
Han kände starkt att han åtminstone måste försöka. Det här var enligt honom en kvinna på miljonen och mot bakgrund av deras egna ömsesidigt intima historia borde chanserna ändå inte vara överdrivet små, tänkte han.
”Det är nog ingen bra idé ...”
Det fanns uppenbarligen mer uppgifter om sakernas tillstånd som hon hade möjlighet att informera honom om, men de verkade fastna någonstans inom henne och lyckades inte leta sig hela vägen ut i hörbarheten.
”Jag tänker att vi ju ändå kommer att kunna ses på jobbet precis som tidigare nu när du är tillbaka.”
Meleks naturliga leende sjönk tillbaka och ansiktsuttrycket avslöjade att det här var ansträngande för henne.
”Vi kommer inte längre att städa hos er; vi har slutat där. Det är en ny arbetsgivare som gäller från och med i höst.”
Det vilade en tungsinthet över henne och det var ovanligt för honom att se. Han valde att byta spår för att bättre försöka få igång den lite stela konversationen.
”Hur var sommaren för dig där nere i medelhavsvärmen?”
Det här var tydligen inte heller ett populärt ämne att samtala kring; det gjorde hon påtagligt klart för honom genom åtta eftertryckliga ord.
”Jag vill inte prata så mycket om det.”
Hans känsla av att det existerade ett stort hinder mellan dem ökade i takt med att de dyrbara minuterna tickade iväg.
”Kom, vi drar oss mot perrongen.”
Som han märkt av tidigare ville hon återigen hålla i initiativet, till och med nu när omständigheterna inte var så muntra som de varit förr. De vandrade långsamt ner i underjorden via både rullande gångband och traditionella rulltrappor. Under tiden som de var i rörelse blev inte mycket sagt utan det var först efter att de hade stannat till alldeles i början av tunnelbanestationen som det trögflytande samtalet kunde återupptas.
”Jag vill ändå ställa frågan en gång till; finns det något sätt som vi överhuvudtaget kan träffas på igen?”
Melek stod helt stilla och hennes blick nästan brände hans ögon när hon såg på honom. Han anade att hjärnverksamheten var hög även om hon inte avslöjade någonting om vad som försiggick där innanför pannan på henne. Han slogs ännu en gång av hur oerhört vacker hon var, på ett stolt sätt, även i det här allvarliga sammanhanget.
”Det ... det går tyvärr inte ... sorry ...”
Ett tunnelbanetåg lämnade precis perrongen och hon passade på att slänga en snabb blick åt det hållet.
”Jag måste nog ta nästa tåg ...”
Hon vände sig tillbaka mot honom.
”... men egentligen skulle jag vilja stanna längre här med dig.”
Ett litet embryo till leende smög sig fram hos henne. Det gjorde henne bara ännu mer oemotståndlig. Det var uppenbart att den allestädes närvarande ambivalensen plågade henne mer än hon kunde visa för honom. Själv upplevde han att det kändes ovanligt komplicerat att få fram alla de ord hans känslor längtade efter att bli formulerade med hjälp av, alltmedan den begränsade tiden obarmhärtigt tickade mot sitt slut. Han hann inte med att komma på vad han mer skulle säga och när nästa tågset skramlade in på stationen pekade hon mot det och sade:
”Jag måste ta det här.”
Han nickade stumt och insåg att slaget var förlorat. När de tittade på varandra en sista gång mjuknade hon och yttrade plötsligt några helt spontana och oväntade ord. Det rörde sig mer om ett önsketänkande; åtminstone var det så han såg på hennes ord i efterhand. Kanske var det hennes sätt att tacka honom för de gemensamma erfarenheter de ägde och att tröstande hinta om att de, under helt andra omständigheter, kunde haft en framtid tillsammans. Men det skulle förstås lika gärna kunna vara hans eget desperata försök till rationellt resonerande kring allt det unika som han varit med om att uppleva tillsammans med henne.
”Följ med mig tillbaka ...”
Ett större friare leende spred sig i Meleks ansikte och med ens kunde han känna igen den nästan valpiga nittonåring som oblygt hade tagit kontakt med honom för ett knappt år sedan. Sedan organiserade hon på ett ögonblick om sina vackra anletsdrag och avslutade med att servera ett halvt dussin brutalt verklighetsförankrade ord, vilka var så bitterljuva att hans inre skakade i sina grundvalar.
”... jag önskar att du kunde det ...”
Hon backade mot den sista vagnen i tåget, vinkade diskret med en outgrundlig min och steg sakta in i det gröna spårfordonet. Det sista han kunde skönja var hennes ryggtavla som snabbt försvann bland alla de övriga passagerarna. När det skärande och rasslande ljudet från det avlägsnande tåget hade tystnat begav han sig tillbaka upp mot markytan. Meleks avslutande ord ekade vidare i hans huvud i samma takt som hans steg förpassade honom tillbaka upp mot det väntande dagsljuset. Om detta, på något avlägset sätt, var tänkt att föreställa en sedelärande metafor kunde han inte för sitt liv komma på vilken den i så fall skulle vara.

(Nu):

Den augustilördagen för närapå 29 år sedan var den senaste gången han såg henne. Hon borde numera ha utvecklats vidare till en mogen kvinna, ännu inte femtio fyllda, och förmodligen var hon alltjämt en fantastisk skönhet, fortfarande i sina bästa år. Var hon exakt befann sig var däremot ett stort mysterium för honom. Han hade sökt efter hennes namn på internet och i sociala medier, men eftersom hon aldrig riktigt hade avslöjat sitt efternamn var det i det närmaste omöjligt att finna henne. Dessutom var nog risken stor att hon faktiskt bodde utomlands och kanske inte längre hade någon koppling till landet där de hade råkat mötas genom de outgrundliga tillfälligheternas spel. Och apropå tillfälligheter; om han inte hade brytt sig om att gräva så djupt bland de gamla kassettbanden och fått sina minnen återkallade genom den magiska rösten från den unga skönheten Melek hade alla dessa starka upplevelser riskerat att försvinna bort och gå vilse i det förgångnas labyrinter. Fördelen med att äga tillgången till hennes historiska röst ur det förflutnas skattkammare bestod av möjligheten att lyssna på den närsomhelst och därmed kunna fortsätta fascineras av ett extraordinärt minne av allra högsta karat.

En man i yngre övre medelåldern som gillar att skriva som ren hobby och drivs av inspiration och idéer om (förhoppningsvis) originella historier.
Jan Wittzell är medlem sedan 188. Jan Wittzell har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck