Ett gränslöst öde

Jag är inte som andra tonåringar och jag har aldrig varit som andra barn heller. Ansvar. Plikt. Medkänsla. Ja, det är en del av den ska jag vara. På pappret åtminstone. Medan andra barn uppmuntrades att leka, läste jag latin, konst, historia, matematik och juridik men också en hel del annat som många inte ens verkade läsa vid 15 års ålder. Än mindre när de precis har fyllt 10. Visserligen var jag redan då, perfekt i deras ögon. Perfekt som i att jag briljerade inom både balett, fäktning, ridning, opera och att spela piano.
Egentligen har jag aldrig varit det minsta spontan av mig, aldrig vågat göra fel men jag har alltid varit nyfiken även om det inte har varit på det där sättet barn brukar vara nyfikna på. Snarare är det som att jag har observerat. Varit intresserad av hur andra barn leker eftersom jag själv kunnat studera tavlor i fler timmar och dansat wienervals när andra börjar skolan.
Allt har ju hela tiden handlat om att nätverka i de rätta kretsarna, men ändå undrar jag vilka som är mina riktiga vänner. Någonstans vill jag väl tro att min familj bryr sig, men alla middagar verkar bara handla om nästa brittiska hästkapplöpning, regatta eller societetsbal. Ja, eller någon av alla andra societetsfester från England till Kina. Så ja, som liten ville jag förstås tro det men allt de bryr sig om är vad som ser bra ut. Vi låtsas framför varenda kamera och skärm men jag har börjat förstå en del.
Min bror är snart kung av Belgien och min syster förlovad med kronprinsen av Spanien. Jag anses vara en av världens mäktigaste tonåringar, och vissa tycker till och med att jag är världens mäktigaste och rikaste tonårstjej. Mina föräldrar har bokstavligt talat gett mig allt jag har pekat på och allt jag (inte) har pekat på, som att tvinga mig så nära den brittiska tronen som möjligt. Allra helst vill de vill se mig som drottningen av England innan jag ens har fyllt 23 år. Alla och då menar jag de rätta är inte så lite imponerade av min familjs förtroliga kontakter med engelska kungahuset.
Det närmaste jag en gång hade kommit arbetarklassen var genom alla smaklösa kändisfamiljer eller vulgära nykomlingar som mamma brukade kalla de, det vill säga elever som gått i de finaste skolorna i både Sverige och England, men som inte riktade ”passade in”. Min familj hade passat perfekt in i Rosornas Krig. Själv har jag skickats omkring som världens mest exklusiva handelsvara till varenda lämplig friare, som om varenda man vill dominera mig (eller ”skydda mig” som de säger) bara för att jag har exklusiva balklänningar, fina frisyrer och dyra smycken. Mitt liv skulle dock förändras en hel del.
Mina minnen av just den natten är avlägsna, otydliga och suddiga. För fem år sedan, efter en allvarlig olycka jag knappt har några minnen av vaknade jag upp i en by så långt ifrån min familjs perfekta värld det bara gick att komma, eller åtminstone vad det kändes som för mig. Ingen i min familj vet förstås att mannen jag är kär i, råkar vara den totala motsatsen till Charles Grindlay. Jag glömmer aldrig natten vi dansade eller kysstes. Den unga mannen med mörkt hår och hasselnötsbruna ögon. En armenisk snickare. Ofta känns det som en dröm, Dagarna vi pratade, hur han berättade om sina drömmar om att nå finansvärlden trots sin fattiga bakgrund. De behagliga kvällarna vi kunde prata allt ifrån poesi till politik och konst i flera timmar.
Charles hade aldrig gjort det. Han bryr sig bara om sina investeringar i lyxlägenheterna i Mayfair och sin kära herrklubb från Oxford. Att han älskar sin herrklubb mer än mig kan knappast bli mer uppenbart, men han har makt. Den sortens makt som gör att det är detsamma att säga nej till han som det hade varit till Kejsaren av Romarriket. Eller Kina. Hur hade jag kunnat känna mig lyckligare i den där lilla, kalla stugan mitt ute i ingenstans och delat det där enkla Lavashbrödet till middag med folk jag knappt kände än här med min egen familj? De hade i alla fall kärlek.
Årets nyårssoaré här på det skånska sagoslottet är om bara några timmar fullbordad. I den franska spegeln ser jag bilden av vem de vill att jag ska vara titta tillbaka. Jag är Clarissa De Londres. Eller rättare sagt Clarissa Victoria Léopoldine Wilhelmina Rigini De Londres den första. Min balklänning är en dröm av georgettesiden och en tyllkjol som är så stor att jag knappt kan röra mig.
De lätt nedhasade ärmarna med detaljer av spets och sammet är utsökta. Klänningens kristallmönster, inspirerat av 20-talet gnistrar i turkosgrönt, lila och silver över duchessetyg i ultramarinblått som om minst hälften av världens diamanter hade ramlat på mig. Storslaget, men trots allt ändå inte smaklöst. Jag har också den där timglasmidjan som gör att klänningen kan vara hårt åtsnörd utan att jag svimmar. Mitt gyllenblonda hår är uppsatt i en elegant kronfläta som går in i den franska knuten. Felfria spirallockar ramar in mitt ansikte. Med de vackra glacéhandskarna ser jag ut som ett levande porträtt.
Under skenet från kristallkronan ser jag hur familjens lavallière-smycke med safirberlocken, diamantinfattningen och de edvardianska pärlorna vilar tungt på min hals. Släktens gulddiadem med smaragder pryder mitt huvud. Mina safirblåa satinskor med kristaller och spets av Christian Loboutin är sagolikt vackra, men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig som en bluff. Jag har alltid haft ett starkt intresse för kultur och bildning, men är det verkligen meningen att mitt öde bara är att vara hans fru? Det ironiska är att till och med som drottning skulle jag någonstans ändå bara vara fru till Charles Grindlay. Kanske inte utåt sett med alla mina meriter och filantropi, men jag har lärt mig en del om hur saker och ting fungerar bakom kulisserna.
Plötsligt hör jag någon knacka. Kom in! Ropar jag och skruvar upp parfymflaskan som doftar exlusivt av bergamott, ilang-ilang, arabisk jasmin, patchouli och vanilj från Madagascar. Jag skyndar mig att flytta min blålila Viyella-väska från sängen och blir med ens perfektionistiskt
medveten till hur mitt ”lilla rum” ser ut. Den unga kvinnan framför mig är inte mycket äldre än jag själv, högst 21 år. Hon hälsade artigt tillbaka, med håret prydligt uppsatt och mötte min blick med en vänlig uppsyn. En aning ursäktande sneglar hon på det detaljerade italienska sminkbordet. Hennes vänliga bärnstensbruna ögon avslöjar att hon förstod att jag grubblat på en del. Ursäkta att jag störde… Säg bara Clarissa! Uppmanar jag och lägger märke till hur hon besvärat försöker släta ut de osynliga vecken i rengöringsuniformen. Förresten så störde du inte, de väntar sig min ankomst vilken minut som helst nu poängterade jag.
Den unga kvinnan framför mig började bädda sängen och känslan att av att jag hade sett henne förut började enträget växa. Vad heter du? Frågade jag. Arkina svarade hon. Betyder inte det ovärderlig på svenska, översatt från armeniska? Hon vände sig överraskat om och stirrade chockat på mig, men också imponerat. Ursäkta, men jag blir bara väldigt imponerad. Sådana som du brukar inte precis lägga märke till sådana som jag, sa Arkina och såg ut att undra om hon hade råkat säga för mycket. Tro det eller ej, men jag vet faktiskt vad du menar.
För ett ögonblick såg det ut som om det elfenbensvita silkeslakanet svävade i luften, medan vinterns solsken avslöjade en antydan av havsblått i hennes ögon. Armenien har en del att erbjuda, särskilt kulturellt kommenterade jag. Jo, armeniska må vara ett ganska litet språk och vi som talar språket är inte precis de mest inflytelserika inom… Societeten? Fyllde jag i. Ja, om någon av oss lyckas räknas vi inte precis till ”det fina folket” fortsatte Arkina. Vissa människor kommer alltid att vara arbetarklass, oavsett om de vill det eller inte inflikade hon och fick mig att tänka på Vazgen igen.
Mina föräldrar skulle förmodligen riva upp halva jordklotet om de ens visste att jag så hade tittat för länge åt en armenisk snickares håll. Arbetarklass och invandrarbakgrund. Den sämsta möjliga kombinationen enligt mina föräldrar. Ändå kan jag inte släppa taget, värmen i hans
blick, sättet han alltid kunde få mig att skratta. Där hade jag trots alla svårigheter känt mig levande. Här känner jag mig som en porslinsdocka.
Till och med härifrån kunde jag redan känna doften av alla exklusiva franska bakelser, Mignardises, Gourmandises och Delice med fruktcouverture. De har nog blandat i allt ifrån den dyraste champagnen till färsk nejlika och beställt hem dyrast franska fikonstubbar och dadelkonfektyr. Allt för att ständigt visa sig på toppen av den sociala hierarkin för alla andra. Det finns tidningar som kan skriva flera sidor om vår familjs ekologiska omsorg som valt att beställa exklusiva praliner med smak av granskott och tallbarr med inslag av Sorbacha-te eller göra allt för att få en skymt av mina nya designerskor.
Jag vänder mig mot Arkina igen och undrar om hennes tankar vandrar på samma sätt som mina. Hon viker omsorgsfullt några handdukar och jag kommer på mig själv med att imponeras av hennes effektivitet. Hur tafatt skulle inte jag vara med att lära mig saker som ”alla andra kan” såsom att laga mat eftersom mina föräldrar hela tiden har anställt personal för att göra sådant? Jo, jag vill bara be om ursäkt å min familjs vägnar började jag och rättade till klänningen. De tror gärna att de äger alla bara för att de råkar äga halva världen och känner de som råkar äga den andra halvan. Du har inget att be om ursäkt för! Säger Arkina bestämt och när hon ser på mig känns det för ett ögonblick som att vi också betraktas som de jämlikar jag får den starka känslan av att vi egentligen är.
Medan Arkina lyckas skapa perfektion av allt i rummet så snabbt att jag tappar hakan ser jag ibland att hon sneglar bekymrat mot dörren. Det är som om hon försöker lyssna efter knarrande fotsteg och gnisslande dörrar. Som att hon vill berätta någonting speciellt för mig, men inte riktigt vågar. Därför försöker jag vara så uppriktig som möjligt, även om jag vet att det med största sannolikhet verkar otacksam. Förstå mig rätt nu, men jag har börjat tröttna en hel del på alla ytliga trädgårdsfester och tebjudningar. Hon stannar upp någon sekund. Ibland
är det som att jag inte ens hör hemma här, trots att jag har allt. Arkina blickar ut mot det snötäckta landskapet och vänder sig mot mig. Fly härifrån då, om du inte är lycklig. Lättare sagt än gjort eftersom min familj känner alla med makt och skulle göra allt för att krossa mina chanser att bestämma vad jag vill.
Efter att ha gjort klart allt sätter hon sig bredvid mig, och konstigt nog undrar jag om hon inte är som den syster jag har saknat i hela mitt liv. Du vet väl att hur många som helst skulle kunna göra mer än allt bara för att ens få en bråkdel av allt du har? Jo, men jag skulle byta ut varenda fånig champagnesupé, påklistrat falsk annandagsinsamling och varenda rätt som de flesta inte ens kan uttala som Gougère eller Bouchées à la reine mot en enda stunds lycka till. Så gör det då! Uppmanar hon och ser ut att ha svaret på alla mina frågor och tvivel. Utan vidare hör jag någon närma sig trappan. Innan du går vill jag bara att du ska veta att jag var där den natten. Tyvärr hinner jag inte berätta nu. Var försiktig! Uppmanar jag henne och skyndar mig att ge Arkina en kram av tacksamhet.
Fördelen med gamla slott är att det finns en hel del lönngångar att försvinna obemärkt genom. När jag kastar av mig klackskorna och sträcker mig efter ridstövlarna skyndar jag mig genom snön mot stallet och kan knappt förstå min egen snabbhet. Doften av stallet ger mig samma känsla av trygghet jag haft sedan barnsben. Lunas vänliga blick möter min och i hennes ögon finns ett lugn jag aldrig kan få nog av. Klänningen släpar i stallgolvet, men trots den tunga kjolen rör jag mig lättare än luft när jag hoppar upp på hennes rygg och känner hur vi seglar genom luften som ett.
Det finns ingenting som känns mer bekant och hemtrevligt än stallet. Doften av hö och närheten till hästarna. Min snälla, fina Luna. Hennes päls är vitare än snö och manen gnistrar. Snön yr omkring oss när vi rider mot Månskensgläntan, den där hemliga utsiktsplatsen jag är nästan ensam om att känna till.
Luna för mig tryggt över varenda stig. Vi känner varandra väl, Luna och jag och ibland undrar jag om hon är min enda riktiga vän. Ju längre bort från slottet vi kommer, blir det en desto lugnare skritt men det är som att Luna förstår varför jag vill därifrån. Jag kan inte fly för alltid, men just ikväll orkar jag inte vara i närheten av min familj och särskilt inte Charles.
Så här under nyårskvällen kan det knappast bli mer tvärtemot vad jag borde göra, att vara mitt ute i skogen där allt är lugnt och stilla snarare än att vara omgiven av hundratals gäster (för ja, det är ju min mammas definition på en lugn middag trots vad alla andra kungligheter klassar en lugn middag som). Jag lyckades smyga med mig ett äpple till Luna och trots mina kläder känner jag inte att jag fryser. Att titta upp mot den öppna himlen och se alla stjärnor har aldrig verkat mer befriande än nu. Ändå känner jag hur mitt hjärta hoppar till.
Ljudet av någon som pulsar genom snön får mig att reagera snabbt, men när jag ser vem det är kan jag knappt tro mina ögon. Vazgen? Viskar jag som om han skulle visa sig vara en dröm om jag säger hans namn för högt. Värmen i hans blick får mig att glömma allt vad snö och is heter. Jag hoppar upp i hans famn och kramar honom, som om morgondagen inte fanns och drar mina fingrar genom hans hår, som får att verkligen se att han är verklig. Mitt hjärta dansar i ett lyckorus, som skulle kunna få vintern att bli till vår på en sekund. Du är faktiskt här, och du är verklig!
I ögonvrån ser jag hur Luna tittar och den svarta hingsten som också ser ut att komma från en saga. Det här är Astro säger Vazgen och klappar tacksamt sin häst. Astro gnäggar nöjt. När jag så småningom hämtar mig är det som att verkligheten kommer ikapp, åtminstone en aning, men det är som att jag fortfarande inte vill släppa taget, som av rädsla för att han ska försvinna. Nog för att jag är överlycklig över att du är här, men hur? Vazgen fattar tag om mina händer och kysser de ömsint, och betraktar mig fokuserat. Vi har inte mycket tid på oss,
men det är någonting jag vill att du ska veta innan jag kan berätta allt om vad som hände i Armenien. Jag är halvbror till Charles.
Jag kan knappt tro att det är sant. Klänningens kjol släpar över snön och känns med ens tyngre, som om jag skulle ha haft minst 15 underkjolar. Snöflingorna landar i mitt hår och jag vilar blicken mot hans. Snön får hans ögon att verka indigoblå och värmen strålar mot mig, på samma sätt som jag knappt kan förnimma att den armeniska solen gjorde mot min elfenbensvita hy. Lunas hovar hördes nätt och jämnt genom snön, men jag känner hur hennes man kittlar mot min hals. Luna lutar sig mot mig som om hon är rädd att jag ska ramla. En del av mig är också det, men Vazgen släpper mig inte med blicken. Ännu en gång är det som att han har fått mig att glömma bort resten av världen.
Det är en stjärnklar natt och kylan verkar bilda en imma av silver omkring oss. En kort stund kastas jag tillbaka till när vi först träffades, men det är som vaga strimmor. Känslan av att just ha sett ett stjärnfall och önska att du kunde hålla fast vid det minnet längre än för alltid. Bredvid honom börjar Astro frusta otåligt och jag blir påmind om hur tunn min klänning faktiskt är trots dess tyngd. Kjolens färg i ultramarinblått lyser ändå skarpt mot snön och vecken ser ut att bilda blomblad som omger mig. Jag skakar, men det är trots allt egentligen inte alls på grund av kylan. Frågan har redan formats i mina tankar, men orden känns främmande. Hur är det möjligt att du är halvbror till Charles?
Vazgen betyder kung på armeniska. Som kung skulle han vara självklar, sättet hans styrka alltid verkade såsom hos en orubblig klippa eller ett berg men det kändes inte konstigt. Att vara i närheten av honom hade alltid verkat få tiden att stå stilla, som om de faktiskt hade hamnat i någon bubbla avskilda från resten av världen. Trots att jag inte kan minnas detaljerna från Armenien har aldrig den där känslan försvunnit. Även om jag inte kan alla detaljer om varför, hur och knappt när är det som att minnas en underbar doft. Som hur doften av gamla
böcker kan få alla minnen att formas igen, även om det inte är med de där tydliga kanterna för den där känslan är en gammal dröm. En gammal dröm jag skulle kunna göra allt för att återvända till.
Snön och isen är som ett gnistrande täcke av kristaller. Isen är samtidigt en förrädiskt vacker slöja som bara väntar på att de där sprickorna ska bildas. Stjärnorna speglar sig i den vackert blanka ytan på den frusna sjön bredvid oss, men till och med i en vintersaga finns det sprickor. Charles och du är ju… Varandras absoluta motsatser, jag vet fyllde han i och vilade sin hand mot min arm som för att se till att de där sprickornas spår inte skulle få mig att falla. Så, hur är det möjligt? Upprepade jag och stirrade rakt in i hans hasselnötsbruna ögon. Han suckade men kunde inte hålla tillbaka ett leende fyllt av lättnad. Det är en lång historia, men vi borde ändå bege oss tillbaka poängterade han, på väg att erbjuda mig sin kavaj.
Astro började otåligt skrapa med hovarna mot marken och stjärnornas skimrande ljus fick hans man att verka midnattsblå. I blicken speglades nattens djup. Det var inte ofta jag såg hästar som Astro, men han kunde inte beskrivas som någonting annat än mäktig, reslig och stolt. Jag kunde enkelt se det framför mig. Sättet som hans mörka kappa fladdrar i vinden, en varm sommardag och hur Astro flyger fram genom luften. Är det någonting jag ändå blir påmind om är det den där galoppen. Inte ett spår av rädsla eller tvekan i blicken och med en styrka som är svår att beskriva. Trots allt är det som om jag alltid har vetat det, att Astro är hästen värdig en kung, någon som Vazgen.
Månen lyser skarpt ovanför oss, som en diamant. Dess skarpa sken lyser verkligen upp stigen, som om inte bara snön eller isen i sig skulle ha gjort det. Luna blåser ut den kalla luften och lutar huvudet mot min nacke, men trots kylan är det som att hon inte vill skynda sig tillbaka. I ögonvrån är det som att hon kan ana hur Astro travade på över snön. Lugnt och stilla, men knappast mindre majestätiskt. Snön skvätter ändå runt Astros hovar, men Luna vänder sig mot
mig som för att säga att inte kylan är särskilt besvärig för henne. Smäckra Luna har trots sina smala muskler inte verkat dra sig undan från vinterns kyla, hon har alltid varit som en riktig snöprinsessa tänker jag stolt för mig själv. Hon puffar mig vänligt fram och jag andas in hennes varma doft som alltid spridit ett lugn inombords.
Mot snön är hennes skimrande man alabastervit och jag kan inte låta bli att tänka att det är som att Luna verkligen kan förstå. Att hon hela tiden har vetat att en av de få gångerna i mitt liv, jag verkligen har känt mig fri är de där ridturerna för Luna ser mig som den jag är. Nyfiket, men uppmärksamt ser jag hur viftar hon med öronen och börjar skritta. Vet du om att du är min snöprinsessa? Viskar jag tyst ut i vinden, men hon gnäggar belåtet till svar och jag lutar mig långsamt fram med kjolen svepande åt sidan. Hennes lugna andetag och lugna skrittande har alltid varit en trygghet jag aldrig kunnat beskriva med ord. Men Luna har alltid funnits där. På väg tillbaka följer hon Astro, men det känns snarare som när en drottning går vid sin kungs sida. Luna har alltid varit sin egen ledare. Vazgen förstår, men Charles skulle aldrig kunna förstå.
Ljudet av hovslagen mot snön får mig att tänka på hjärtslag som om den vinande ritten över snön är hästens egen melodi. Vazgen hade alltid vetat det, men absolut inte Charles. Charles hade alltid velat härska över allt och alla till varje pris, som om naturen skapats för att tillfredsställa hans behov eller att varje människa kunde vara en potentiell tjänare, men inte Vazgen. Han hade alltid förstått sig på hästar och naturen på ett helt annat sätt än Charles. Därför verkar det bara så obeskrivligt absurt. Tanken på att Vazgen är halvbror till Charles kan knappt snudda vid beskrivningen svårt att förstå. Medan Charles alltid verkat arrogant har snarare Vazgen varit ödmjuk, bortsett från det faktum att de är som värme och kyla, eld eller is. Jag hade aldrig kunnat tro det. Men jag har alltid litat på honom, till skillnad från Charles för det är som om Vazgen och jag alltid har känt varandra. Som om det är hans hjärta
jag alltid varit ämnad att känna såsom mitt eget. Lojalitet har alltid betytt så mycket mer för honom än att bara vara ännu ett sätt att manipulera sig fram ett steg närmare tronen.
Jag skulle aldrig kunna förklara det för Charles. Sättet som gnistorna uppstår mellan mig och Vazgen, hur en enda blick verkar kunna dölja en hel historia av ord. Ändå är jag tvungen. Tanken känns förstås överväldigande som om jag balanserar vid ett stup och det enda som hindrar från att falla är en tunn tråd. Utan att jag knappt inser det håller jag ett hårdare grepp om tyglarna än vad som egentligen behövs. Luna känner min oro som sin egen och stannar upp. Vi ser snöflingorna falla i långsamma virvlar och en kort stund ser jag stjärnorna speglas i hennes ögon. Tack mumlar jag och andas in doften av henne när jag ännu en gång lutar mig mot hennes hals, Luna gnäggar mjukt tillbaka för att sedan skritta vidare i ett lugnare tempo men fortfarande utan att släppa blicken från Astro. Det är som om hon förstår varför ingenting av detta är enkelt för mig. Utåt sett borde jag ju såklart vara lycklig, uppvuxen i ett slott och ha fått fira jul i herrgårdar och gods i flera länder dessutom men jag vill inte bära en tung krona eller vara olyckligt gift.
Utifrån skulle det absolut ha verkat som den perfekta sagan, för vad kan egentligen vara så illa med att rida tillbaka till ett massivt julpyntat gods på nyårsafton? Mer än någonsin önskade jag att det hade varit möjligt att stanna tiden. Att kunna dröja sig kvar, för ironiskt nog är det faktiskt varmare ute i snön med Vazgen, Luna och Astro jämfört med den frostiga stämningen som väntar mig på insidan av det där huset. Här utanför ser jag hur snön verkar vila mot talltopparna. På marken är snön mer än tillräckligt djup för att jag ska sjunka ner med varje steg. Luna verkar inte bry sig. Snöflingorna som faller omkring oss får Lunas man att glittra. Snön yr runt hovarna och jag önskar verkligen att vi kunde fortsätta sväva fram på det här tunna täcket av iskristaller. När vi närmar oss godset är det vackert som en tavla eller att rida i en snöglob. Inte för att allt verkar litet. Snarare är det ju att allting verkar för bra och de som skulle gissa det hade gissat rätt. Under alla glamourösa och officiella tillställningar eller
galor till julinsamlingar döljer sig någonting helt annat. Någonting jag sedan länge egentligen velat fly från, men inte kunnat.
Astro stannade och blåste ut den kalla luften genom näsborrarna. Luna började stampa otåligt med hovarna och verkade också önska att de kunde stanna tiden. Hon viftade med öronen och tittade sig omkring. Det finns trots allt ingen julbankett eller exklusiv fest i hela världen som är bättre än känslan av att rida i första snön. Jag älskar det och Luna verkar aldrig kunna tröttna. Snön får henne att känna sig lekfull och hon blir alltid som ett litet föl av årets första snö. Till och med är det som om hon aldrig skulle ha sett snö när den första snön har lagt sig över landskapet. En kort stund känner jag mig som vem som helst. När jag ser henne rulla runt i nysnön utan det där täcket och stoppa mulen i snön för att sedan skaka av sig den snö som fastnat i manen och svansen är det en oslagbar känsla. Att bara en kort stund få känna att jag inte behöver bry mig om kungliga konflikter eller låtsas vara någon jag egentligen inte är. Med Luna har jag aldrig behövt låtsas.
Vazgen hoppade ner från Astros rygg och mötte min blick med ord som egentligen inte behövde sägas. Vi klarar det här tillsammans. Ändå kände jag hjärtat fastna i halsgropen och påmindes om att jag skulle kunna ha gjort nästan vad som helst för att vara som alla andra. För ett ögonblick vände sig Vazgen mot Astro och klappade tacksamt Astros mule, men jag kunde inte låta bli att lägga märke till att även i det varma skenet från sagoslottets alla lampor verkade hans päls stråla i midnattsblått. Hade jag varit konstnär skulle jag definitivt ha målat bilden av Vazgen och Astro bredvid varandra, vars silhuetter avtecknade sig mot den stjärnklara himlen. Vackert och mäktigt. En kunglig följeslagare värdig en kung mumlade jag och tittade menande på Astro, som viftade med öronen. Han vet definitivt om det, är det inte så Astro? Astro gnäggade belåtet. Mer än någonsin kunde det knappast bli tydligare att Charles aldrig skulle kunna känna det där bandet. För honom handlade allt om att vinna.
Jag stirrar på det storslagna sagoslottet i nyrenässansstil med tinnar och torn ungefär som att ingen av oss skulle ha sett den förut. Ungefär som att vi båda hade varit ett helt vanligt par, på en vanlig men ändå magiskt förtrollande ridtur i snön. Inte att jag står och huttrar i ett par satinskor, eller i balklänningen vars utsmyckade men tunga kjol får mig att verka som från något kungligt porträtt för flera hundra år sedan snarare än en tonårstjej på 2000-talet. Min blick vilar mot de flätade kransarna, den knastrande brasan och all belysning för att inte tala om den storslagna (men smakfullt dekorerade julgranen). Till och med detaljerna är tydliga utifrån, som avslöjar en del om hur det alltid ser ut under våra jul- och nyårsfiranden. Från de där servettringarna som gått i arv flera generationer till våra franska dukar eller de små fikontarteletterna, dukningen är verkligen felfri och jag undrar vilket av alla inredningsmagasin som avundsjukt varit där för att fotografera ett av våra perfekta hem.
Hos andra hus har jag alltid gillat att se adventsljusstakarna i fönstren och all julbelysning som verkar vara en glittrande prydnad i sig under alla mörka nätter på landsbygden. Eller detaljerna med någon liten stickad tomte och egengjord ljuslykta. Det är sådana detaljer jag alltid har gillat med den här tiden på året, vid jul och nyår. Vad jag gillar mest är förstås ridturerna med Luna och att se henne bli så otroligt lekfull av den första snön. Men det är egentligen inte alls den sortens jul eller nyår jag sedan länge minns. Allting har varit planerat in i minsta detalj från bruncher till galamiddagar och alla de där spektakulära balklänningarna börjar kännas som vardag. Den perfekta ytan har verkligen börjat kännas som ett tomt skal de senaste åren. Förutom under alla ridturer när jag har mest känt mig som mig själv är det bara Vazgen som har fått mig att känna så här. Han har fått mig att känna mig levande och fri. Som att jag inte bara är gjord av porslin och glas. Att det finns någonting mer hos mig än det där namnet, som verkar vara allt de flesta bryr sig om.
Mina smycken verkar kunna glittra ikapp med snön. Min frisyr är inte längre helt felfri och jag känner mig löjligt stolt över det, som när en tonåring medvetet trotsar sina föräldrar för att
bryta reglerna. En kort stund dröjer jag mig kvar vid Lunas sida utan att ha släppt taget om Vazgens hand, som för att samla styrka. Champagne, diamanter, slott, hästar och balklänningar. Ja, för att inte tala om förhoppningen till att få bära krona med stort K förstås, vad mer skulle en flicka någonsin kunna drömma om? Till och med i den här klänningen är jag för ett kort ögonblick osynlig, från insidan av bankettsalen åtminstone. Men det är svårt att inte lägga märke till Charles, hur han belåtet står och ler med det där champagneglaset i sin hand som om han bara vet att hela världen är hans att erövra. Inte ens mina egna föräldrar kan förstå min önskan om att få vara som alla andra. Det är som att jag till och med kan höra deras ord i mina tankar. Varför vill du ens vara som alla andra, för att få vara med på någon av lokalbornas alla löjliga julgissningslekar, bygga snögubbar, en fåniga julklappstombola, paketinslagning eller ett glöggmingel folk ändå har glömt någon vecka senare?
Att känna doften av tall och hö har alltid känts som julen för mig. När det är nyårsafton undrar jag över de förhoppningar andra har och drömmer om inför det nya året alldeles innan midnatt. Det har alltid betytt så oerhört mycket mer än alla de där exklusiva festerna med påklistrade leenden och klänningar som inte går att andas i. På alla de där middagarna och balerna hade jag trots allt bara längtat därifrån. Kanske smuttat på champagnen och knappt ätit så mycket som en mini bouchée à la reine, men i hemlighet önskat att jag kunde få vara en del av den där gemenskapen som aldrig hade funnits i min familj. Den där gemenskapen av familjer som bygger pepparkakshus och bakar Panettone tillsammans. Gemenskapen jag knappt visste fanns innan jag träffade Vazgen. Ingenting annat än kungliga julfiranden verkar vara tillräckliga för min familj, men jag skulle kunna byta ut alla glamourösa julevenemang och nyårsbaler i världen mot den där gemenskapen. Dessutom har min egen familj fått de där guldlisterna och röda sammetsgardinerna att verka kalla snarare än varma, det känns mer som en fasad än ett riktigt hem.
Trots allt vet jag mer än väl vad alla förväntar sig ikväll. Charles ger mig den där gnistrande ringen så att vi sedan svävar i eleganta virvlar över dansgolvet till en wienervals jag förväntats lära mig till perfektion sedan födseln. Wienervals, latin och balklänningar. Konst och uttrycksformer min familj hade lyckats få det till att kännas som enformiga, en del av någon mall jag egentligen inte ville vara placerad i. Bilderna på oss två skulle sedan kunna ses på alla möjliga hemsidor och i tidningar över hela världen, men jag vill inte ljuga framför alla igen. Jag vill inte längre behöva ljuga för mig själv, på grund av den idén om plikt och lojalitet min familj tvingat i mig. Mellan våra släkter finns det så mycket historia, men det faktum att Vazgen betyder kung kan betyda mer än vad jag själv faktiskt inser. Inte minst för att han ändå är halvbror till Charles. I Vazgens ögon ser jag trots allt ingen hunger efter makt eller längtan att erövra. Allt jag ser är den glöd jag förälskade mig i. Den glöden har aldrig skrämt mig, även om alla andra verkar tro att jag är gjord av porslin och glas. Samtidigt vet jag att Charles utnyttjar mig, första bästa chans han får.
Det gyllene skenet från julbelysningen, ja till och med kristallkronan är en kontrast mot blandningen av isblått men också en frostigt rosa nyans som verkar kunna fylla luften av julstämning. Astro och Luna lunkar bredvid varandra samtidigt som Vazgen leder dem tillbaka mot stallet. Luna följer inte med vem som helst, men hon känner att Vazgen är att lita på till skillnad från Charles. Trots att bankettsalen borde vara lockande med alla felfria blomsterarrangemang i form av julstjärnor, hyacinter och amaryllis kan jag inte låta bli att lägga märke till hur ombonat stallet verkar. Hästarna kan se snön falla, men ändå vara i sitt varma stall. Samtidigt står den lilla granen i hörnet bredvid de små tomtarna och lyser upp ett redan hemtrevligt stall. Några små rosetter hänger vid boxarna och de glittrande girlangerna, långt bort så att ingen av hästarna kan komma åt det är en påminnelse om att julen faktiskt kan vara just det också, hemtrevlig. Härinne kan jag få vara mig själv och inte bara Clarissa Victoria Léopoldine Wilhelmina Rigini De Londres den första.
Framför mig ser jag hur Vazgen sträcker sig efter några vinteräpplen som både Luna, Astro och de andra hästarna i stallet tacksamt tar emot. Ingen av hästarna verkade särskilt missnöjda heller över att stallet blivit julpyntat med stora, runda knäckebröd, morötterna eller alla äpplen. Faktiskt kan inte jag heller tröttna på alla härliga dofter i stallet. Hur många timmar hade jag inte spenderat här i stallet? En hel del förstås, men inte minst vid den här tiden på året när särskilt Luna lyssnat på hur jag nynnat hur många jullåtar som helst och dekorerat stallet med allt ifrån kottar till kryddnejlika. Ibland hade jag till och med hängt upp julstrumpor. Men det här skulle ju trots allt bli första gången jag hade dykt upp i stallet med satinskor och glacéhandskar. Jag lyfte upp den enorma tyllkjolen samtidigt som Luna sneglade på mig. För ett ögonblick verkade det som om hon också undrade över min ovanliga utstyrsel. Har du verkligen inte märkt någonting förrän nu? Undrade jag och insåg samtidigt att ljudet från mina satinskor mot stallgolvet måste vara väldigt annorlunda jämfört med mina ridkängor.
Så fort jag vänder mig ser alla rynkade veck i klänningens kjol ut att bilda en spiral av tyll och siden. Bredvid mig mumsar Astro och Luna nöjt på sina vinteräpplen. Luna är definitivt belåten med sitt sällskap och jag vet att hon behöver vila efter den där ridturen, även om jag egentligen skulle kunna tänka mig nästan vilken ursäkt som helst för att inte gå igen som att bara stanna i stallet. Mitt band med Luna kan jag definitivt inte beskriva med ord, men det känns definitivt som att jag behöver henne mer än hon någonsin har behövt mig. Det är just därför som jag inte kan beskriva min tacksamhet. Hur många dagar är det inte som har blivit ljusare och bättre tack vare Luna? I samma stund vi närmar oss stalldörren bildar våra andetag en sköld av silvrig dimma. Vazgen vänder sig mot mig och stryker kärleksfullt undan några bångstyriga hårslingor från pannan, samtidigt som han ger mig en menande blick. Jag behöver väl inte säga till dig igen att vi gör det här tillsammans? En kort stund sluter jag ögonen och andas in doften av stallet innan vi stänger dörrarna utan att släppa tag om hans händer. Långsamt låter jag de glänsande glacéhandskarna falla av och tar emot den friska kyla som
möter mig, samtidigt som jag slås av den intensiva men välbehövliga värmen i hans blick. Du, Luna, Astro och Arkina står på min sida. Vad mer behöver jag egentligen ha här?
Vi går tillsammans genom snön på väg mot den utsirade portal som är huvudentrén på väg in mot det perfekta sagoslottet. All is och snö får mig inte att rygga undan. Snarare är det som att jag blir påmind om den styrka ytterst få människor verkade tro alltid funnits inom mig. Vårt lyckliga slut hade kunnat börja härifrån, att vi bara skulle fortsätta vara ett lyckligt par tillsammans och ta alla ridturer. Ridturerna med Astro och Luna. Kanske hade det här bara kunnat vara en alldeles vanlig nyårsafton, men naturligtvis skulle någonting helt annat möta oss sekunden vi tryckte ner dörrhandtaget. Naturligtvis skulle alla mina föräldrars vänner stirra på oss. De skulle viska och skvallra om oss. Det krävdes inte mycket till fantasi för att jag skulle kunna se igenom alla falska leenden och urskilja viskningarna. Clarissa och stallhjälpen, hur vågar hon?! Hur mycket jag än skulle ha velat var det som att vi verkligen hade glömt allt det andra för ett ögonblick. Att det faktiskt bara hade varit vi två mot resten av världen med Astro och Luna, men alla exklusiva bilar (ja, utan att vara smaklöst skrytsamma förstås) påminde oss om en helt annan verklighet. Den verklighet där mina föräldrar fortfarande ansåg att det skulle vara långt under min värdighet att så mycket som titta på Vazgen.
Stämningsfull julmusik spelas i bakgrunden av en stråkkvartett. Nyanser av rött, guld, silver och grönt men med inslag av lila är de färger som omger oss. Klirrande champagneglas och kanapéer är dock inte vad som fångar min uppmärksamhet. Utan att tänka mig för inser jag att mitt grepp om Vazgens hand hårdnat som om han är den enda på väg att hindra mig från att falla. Rakt framför mig i ett glittrande hav av paljetter, kristaller, pärlor, spets, sammet, diamantörhängen och blankpolerade skor är det svårt att inte lägga märke till Charles. Charles Grindlay är trots allt attraktiv, lång och stilig med ett välskulpterat ansikte för att inte tala om att allting med honom osar av självsäkerhet. Men till och med härifrån ser jag att hans blick är
rovdjursaktig. Hans ansiktsdrag verkar med ens kalla i det här varma skenet av rött och guld som om de där ansiktsdragen är gjorda av marmor och stål. Ett skarpt ljus från kristallkronan ovanför oss flimrar till och jag kommer på mig själv med att rygga tillbaka, alldeles för sent. Den där rovdjurslystna blicken gör mig med ens påmind om någonting, konturerna på de alla
otäcka detaljer kring händelserna i Armenien blev genast tydligare. För Chales var förstås allt både blodigt allvar och lek på samma gång, samma leende han gav journalisterna under alla välgörenhetstillställningar speglades i blicken han hade den där kvällen. Den där kvällen han lämnade mig och hoppades att jag skulle vara död i Armenien, efter välgörenhetsbalen.
Genom att göra sig av med mig hade han hoppats att min kungliga linje skulle vara utdöd och att jag därmed inte skulle kunna avslöja hans planer. En uråldrig konflikt som långsamt började få tydligare konturer. Han hade varit ute efter att utvinna någonting i Armenien, eller var det bara indirekta skador att Charles hotade att förgöra Vazgens by på grund av någon inofficiell diplomatisk uppgörelse med ett annat land? Charles kan ju tyvärr ljuga övertygande om en hel del… Tankarna snurrade i mitt huvud om den där dagen. Trots allt ville ju Charles göra sig av med mig för att jag hade snubblat över någonting stort och inte ville hålla tyst om det. Alla hans lögner gjorde att jag redan för länge sedan haft anledning att hålla mig borta från Charles, men han kunde också vara ute efter att komma närmare tronen till varje pris. Att faktiskt mörda någon skulle Charles absolut vara beredd att göra. Inte konstigt att ingen av hästarna verkade gilla honom, Luna hade alltid vägrat gå i närheten av Charles. När Luna reagerar på någon så där skarpt, då är det verkligen klokt att lyssna för hon har aldrig haft fel som människokännare. Värmen jag kände i Vazgens närhet kunde inte beskrivas som någonting annat än att verkligen vara totala motsatsen till den vampyriska kyla Charles utstrålade. Ingen annan verkade dock reagera, eller så låtsades de bara.
Att se några av våra så kallade vänner, eller rättare sagt vännerna till Charles från den där herrklubben påminde mig om alla jaktbaler i England då en del av dem skrutit om att ha
skjutit utrotningshotade djur på savannerna och visat upp sina så kallade bedrifter som troféer på väggen. Det gjorde mig illamående. Vazgen vek dock inte från min sida, som om han kunde ana alla funderingar och känslor på väg att skölja över mig på samma gång. Hela mitt inre bara skriker ut en enda sak, snälla Vazgen släpp inte taget. Musiken tystnar en kort stund och alla betraktar oss som publiken till en pjäs eller teater, å andra sidan verkar deras stirrande blickar falla på mig men de skulle förstås inte erkänna det. Samtidigt är det tydligt att den största skådespelaren av oss är Charles. Fastän jag har ljugit för mig själv är det sannerligen inte detsamma som hur Charles har manipulerat nästan oss alla. Mina händer skälver och för ett ögonblick känner mig som en staty på väg att gå sönder. För det är trots allt bara Vazgens närhet som påminner mig om att jag inte är en staty, eftersom deras blickar känns så genomträngande. Ljudet av de blankpolerade skorna Charles bär som klickar mot det italienska marmorgolvet verkar eka genom hela bankettsalen, men i ögonvrån kan jag med ens skymta Arkina. Då förstår jag genast vem hon är. Vazgens syster.
Tystnaden är öronbedövande förutom ljudet av den knastrande brasan som hörs i bakgrunden, vilket egentligen skulle ha varit fridfullt om det inte vore för den spända tystnaden. Sättet Charles betraktar mig är med en blick skarpare än svärd. Jag tvingar mig själv att stå rakryggad som en ballerina, även om det inte finns någon på väg att bedöma mitt framförande idag. Ingen förutom resten av världen. Charles cirkulerar fram och tillbaka som en haj på väg att vittra blod, fast hajar verkar förstås väsentligt mycket vänligare än den man alla förutom Vazgen och Arkina här vill att jag ska gifta mig med. Han kupar sin hand runt champagneglaset, som om han är på väg att strypa någon eller kasta det i elden av raseri. Det får mig att undra om Charles verkligen är beredd att visa sprickorna i fasaden, men det är han förstås inte. Så trevligt att du kunde bemöda dig att ansluta dig till oss, min kära Clarissa. Ingen verkar knappt röra sig, som om de alla väntar på order från Charles.
Så länge jag kunde minnas, har alla beskrivit Charles på ett sätt. En av de sista i det ytterst sällsynta släkte vi alla känner som den engelska gentlemannen, belevad, humoristisk och kulturell. Dock vet jag att under hans fasad och under den glittrande fasaden vi omger oss med döljer sig en helt annan sida. Till och med sättet han säger min kära skulle ha låtit mer kärleksfullt om en väsande orm eller en vrålande björn hade kunnat säga det. Hade blickar kunnat döda skulle Charles ha mördat för länge sedan, men Vazgen ställer sig så nära mig att hans axel snuddar vid min. Folk verkar dra efter andan. Publiken verkar förvänta sig någonting spektakulärt vilket de också är på väg att få. Även jag kommer på mig själv med att hålla andan, som om det på något sätt gör den här spända stämningen mindre elektrisk. Vazgen står orubblig och beskyddande vid min sida, vilket utan vidare får det att kännas som om inte ens en tornado skulle kunna få mig att ge upp. Det är trevligt att träffa dig också, kära broder. Tystnaden fortsatte dröja sig kvar som om det hade varit mellanakten efter ett omvälvande och dramatiskt avslöjande i den där pjäsen ingen av åskådarna verkade kunna sluta följa. Charles verkade vara en hårsmån från att krossa det där champagneglaset han höll i med blicken. Dock skulle tystnaden brytas av hans blodisande skratt. De flesta verkade bisarrt nog härma honom. Min bror, en oäkting?! Utbrast han hånfullt men Vazgen ryggade förstås inte undan. Han vägrade vika sig.
Den hånfullt skrattande klungan tystnade och skingrades i samma stund ett klirrande ljud hördes av ringen som kastades fram över det italienska marmorgolvet. Längre bort skymtade jag Arkina som stod blickstilla. Jag vågade knappt andas. Vazgen vilade tryggt ena handen mot min midja, och jag kastades med ens tillbaka till de nätterna i Armenien som fört oss samman. När jag räddades från den där bilolyckan hade Vazgens familj tagit hand om mig. De räddade mitt liv. Då var det tydligt att Vazgen länge såg på mig som ett barn, eller bara en bräcklig överklassflicka som skulle gå sönder om han ens råkade snudda vid henne. Men det var kvällen jag dansade till ljudet av detta vackra instrument, Duduk som en hel del
förändrades. Visst han hade blivit minst sagt förvånad över att höra mig prata på armeniska men den där dansen förändrade verkligen en hel del. Jag minns den välbekanta doften av färsk Lavash och Choreg. Värmen som jag möttes av där hade jag definitivt saknat. Nyårssoarén på detta skånska sagoslott borde ha varit inbjudande, men jag ville bara därifrån med Vazgen och Arkina till Luna och Astro.
Varken Luna eller Astro skulle någonsin kunna förstå sig på de där konflikterna och intrigerna, vilket jag kände mig lättad över. Att göra vad som helst för att segra till varje pris. Detta trots att vad som helst verkligen innebär att söndra och härska, en taktik Charles förstår alldeles för väl. Stämningen i bankettsalen är oumbärligt spänd, som om den explosivitet fyrverkerierna avger inte är någonting jämfört med explosiviteten härinne. Min blick faller på stuckaturen omkring oss som om jag bara är tvungen att fokusera på någonting annat än kollisionen mellan den skarpaste hettan och blodisande kylan. Som kollisionen mellan två kungariken. Utan vidare låter jag blicken storögt vila på de gyllene listarna, och ser hur eldflammorna från brasan dansar framför mig. Vid porträttet nära den utsmyckade kakelugnen blir jag med ens påmind om vårt släktvapen, de tre franska liljorna sammanflätade med ett gyllene band vid ett rytande silverlejon och den gyllene floretten upphöjd mot himlen. Jag blir också återigen påmind om de sprakande gnistorna mellan oss, de där nätterna i Armenien. Från det där ögonblicket när våra händer snuddade vid varandra, till hemligt eldfängda blickar under månskenet nära den knastrande brasan och hur vi red tillsammans till kyrkan. Kyrkan…
En solklar morgon när molnen hade skingrats i bergen minns jag när vi såg de där galopperande vildhästarna. Längst fram kunde ingen av oss undgå att lägga märke till hästen med silvervit man och en päls gnistrande som pärlor. Hästen verkade flyga fram och i blicken fanns en gnistrande otämjdhet som bara verkade finnas bland stjärnorna. Sandkornen yrde omkring i luften och när den där hästen stegrade sig på bakbenen vände sig Charles mot mig samtidigt som jag knappt kunde sluta titta på denna vildhäst med silvervit man. Jag hoppas
att du finner en häst som henne. En häst värdig en drottning. De där orden hade verkligen etsat sig fast i mina tankar, men Vazgen hade inte haft fel. Att galoppera med en så rasande fart att resten av världen både försvinner och får tydligare konturer än någonsin på samma gång. Jag var verkligen inte rädd. Känslan av att kunna blicka ut och se bergen kyssa horisonten över en pärlemorrosa himmel samtidigt som hästens hovar slår mot marken med den där öronbedövande kraften. Vazgen trodde ju förstås inte först heller att jag kunde rida på det där sättet.
Ett kort ögonblick la jag märke till hur Arkina spänt betraktade oss på avstånd, som om hon inte visste vad Charles kunde vara beredd att göra. Jag kunde knappast klandra henne. Den hänsynslöshet jag mött hos Charles finns det inte ett uns av hos Vazgen. Allt med slottet borde vara den välkomnande trygghet det ser ut att vara särskilt för någon som mig, men snarare hade aldrig naturen verkat mindre hänsynslös de där dagarna Vazgen visade mig bergens skönhet, eller de värmande stunderna vid brasan. Naturen hade verkat välkomnande och bekant, som om jag alltid hade hört hemma där trots avståndet till ett storslaget gods. Under de där ridturerna kunde jag verkligen visa att jag inte bara var den bräckliga och sköra överklassflicka han alltid sett mig som. Någon som snarare verkar höra hemma i en speldosa eller på ett vackert porträtt än verkligheten. Hans verklighet. Vi kunde trots allt förstå varandra på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt. Från sättet han ser på mig till hur vi bara förstår varandra som känslan av att verkligen vara ett med hästen och inte bara för att vi förväntas kunna uppnå en viss nivå av att vara skickliga ryttare.
Från köket kan jag känna doften av färsk Gougère med vit albatryffel och nybakade petit fours förutom alla chouxbakelser. Egentligen skulle det här ha kunnat vara ännu en vanlig, om än spektakulär fest där de flesta av oss i bankettsalen knappt skulle snegla åt Arkina eller någon av de andra som flitigt skulle servera alla bubblande champagne under kvällen. Jag skulle titta lite för länge på det där stora gamla klockuret på väggen och undra när
nedräkningen till midnatt skulle börja. Hur mycket jag än skulle kunna undra över hur en helt vanlig nyårsfest kunde vara med guldserpentiner, glittrande konfetti och sådana där kitschiga glitterhattar i lila eller silver kunde det här inte bli en sådan fest. Inte ens den sortens fest där jag kunde föreställa mig ett helt vanligt nyårsfirande utan en hårt åtsnörd balklänning.
Planerade folk discofester eller maskeradbaler på nyårsafton? Den sortens fråga hade jag normalt sett kunnat undra över, men det här skulle sannerligen inte bli ännu en nyårssoaré. Det hade redan börjat vara den sortens fest där minuter kunde passera och att det ändå kändes som flera timmar, festen när sekunderna verkade ha frusit till is men samtidigt ändå på väg att brista såsom av en kraftfullt vinande lavin. En lavin där jag balanserar på stupet till.
Utan vidare dånar applåderna omkring oss som om ridån just fallit ner och vi är på väg att lämna teatersalongen. Charles vänder sig hastigt mot oss med ett blodisande leende. Verkligen bra jobbat måste jag säga! Utbrast han för att sedan låta blicken vandra mellan mig, Vazgen och Arkina. Vänta nu, inte hade han väl vetat? Sättet hans genomskådande blick verkar studera mig får det att kännas som om han kan höra mina snabbt bultande hjärtslag och njuter av det. Charles Grindlay är sannerligen inte den gentlemannen de allra flesta blivit lurade till att tro att han är. Säg mig, vill inte min snart blivande brud åtminstone skänka mig nöjet att låta mig erbjuda henne att dansa? Charles sträcker fram sin hand och blottar ett par bländvita tänder samtidigt som han ser på mig med samma överlägsna blick jag alltid känt mig illamående av. Han verkar med ens mer rovdjursaktig än någonsin. Vazgens grepp om min hand hårdnar och han ställer sig beskyddande framför mig, som för att vara min sköld. Tyvärr behöver jag en sköld för att skydda mig från Charles Grindlay. En blandning av oro och tacksamhet mot Vazgen sköljer över mig. Jag tror inte att hon vill dansa med dig, kära broder. Ett kort ögonblick sneglar Charles över axeln och studerar istället Arkina med blicken. Så, min bror är alltså oäkting och jag påstås därmed ha en syster till zygenarsly…
Flammorna verkade ha rest sig mot skyn, åtminstone den flammande ilska som blossade upp i hans hasselnötsbruna ögon. DU RÖR INTE MIN SYSTER! Röt han så högt att väggarna verkade darra, och med ett knytnävsslag som fick Charles att rygga undan. Så du medger alltså att du är en lögnare, din syster och inte vår? Tillade han och vände sig mot resten av gästerna med armarna utåt som någon boxare med kampvilja i ringen. Sannerligen inte den Charles Grindlay han ville att världen skulle se. Min mamma stod bara där längst fram bland dem i en exklusiv sammetskreation, lång och slank med blicken av en isdrottning men samtidigt förbryllad som om hon undrade över Vazgen, vars närvaro uppenbarligen kunde få den felfria och underbara gentlemannen Charles att agera så hätskt. Kände jag henne rätt skulle hon väl förstås skylla på tattarblod eller någonting sådant. Min pappa med sina kalla och marmorlika ansiktsdrag, stirrade på Vazgen med avsky som att han inte skulle ha varit från samma universum. På sätt och vis (men inte det sättet mina föräldrar såg det som) stämde det ju. Det hade ju till och med fortsatt kännas konstigt att kalla dem mamma och pappa när allt bägge två brydde sig om fortsatte vara att visa upp mig för resten av världen som en dyrbar handelsvara, att jag skulle gifta mig eller snarare giftas bort med Charles Grindlay. I mina föräldrars värld är inte ens Vazgen värd att andas samma luft som mig.
Alla drar efter andan när de ser hur Charles reser sig upp och skrattar, men det är förstås inte ett hjärtligt skratt. Det är tomt och ihåligt, lite som Charles själv. Lågan flämtar till i några av de dyra ljushållarna på väggen när Charles måttar ett slag mot Vazgen och tappar masken en
kort sekund, men jag står som förstenad med klänningen vars underkjolar genast känns tyngre. Endast ett lätt skrapande ljud mot det italienska marmorgolvet verkar till och med få klockuret på väggen att tystna. Trots den fantastiskt dekorerade bankettsalen, alla blänkande smycken, glänsande tyger i balklänningarna och konstnärligt uppsatta frisyrer verkar ingen kunna slita blicken från den till synes anspråkslösa lilla ringen på golvet. Men vi alla vet att den är allt utom anspråkslös. Att se en ring med ett kungligt sigill till ännu en linje alla trodde var utdöd
är mer än tillräckligt omvälvande för att det kännas som om jorden genast börjar snurra några varv snabbare. Det kungliga släktvapnet med örnen och lejonet. Ett kungligt sigill. Jag kan knappt tro mina egna ögon, men Vazgen ljuger inte. Stoltheten jag ser i Arkinas ögon ljuger inte. Samtidigt ser jag om så får en bråkdels sekund att inte ens Charles kan förneka det faktum som stirrar honom rakt i ansiktet. Vazgen som rättmätig arvtagare i rakt nedstigande led till två kungliga ätter. Han kan till och med vara den rättmätiga tronföljaren till en tron som inte har funnits på över 600 år.
Frostrosorna på fönstret kan ibland verka som vinters egen varma beröring, påminnelsen om att det trots kylan döljer sig vackra konstverk omkring oss. Denna skönhet, outsäglig och förgänglig men ändå så mäktig. Det är en tyst viskning, påminnelsen om att snön och kylan egentligen bara är ett skyddande täcke inför våren även om det inte alltid känns så. Kanske är det bara naturens egna gipsornament, eller som jag med ens blir påmind om att Vazgens mamma skulle ha sagt. Guds sätt att göra världen lite vackrare. Tanken får mig att le och med Vazgens hand i min kommer jag på mig själv att blicka ut mot den stjärnklara himlen, som när ett förväntansfullt barn kanske drömmer om ett stjärnfall för att kunna önska sig någonting. Trots allt kan kylan från stjärnklara nätter få människor att komma närmare varandra, vilket faktiskt stämmer bättre än väntat i alla fall för en del av oss. Den tanken får mig verkligen att lysa upp.
Även om jag egentligen har alltid vetat att Charles är en mästare på att lura och bedra, är det tack vare Vazgen jag inte längre känner mig rädd. Charles bryr sig inte förstås om någon annan än sig själv. Vad det än är jag skulle kunna ana att Charles har gjort för någon inofficiell diplomatisk uppgörelse, ser jag i hans rovdjurslystna blick att hans uppgörelser är baserade på lögner. Lögner av att förstöra och mörda för makt. Styrkan Vazgen ger mig är det enda som gör att jag inte tvingas rygga undan från den isande kyla Charles utsänder alla som på ett eller annat sätt står i hans väg.
Den där ringen är så mycket mer än bara en ring. Det är ett löfte. Löftet om ett rättmätigt arv och alltfler minnen från de där kvällarna i Armenien verkar med ens få tydligare konturer. En kort stund är det som om jag kan förnimma känslan av att se gnistorna flyga från den sprakande brasan men också någonting mer. Sättet som jag ser hur det där sigillet flimrar till vid elden. Då förstod jag inte. Jag hörde bara hur Vazgens släkt pratade om alla de där händelserna. Händelserna som för mig bara hade varit en myt. Samtidigt representerade också den där ringen löftet om att någonting förlorat hade hittats, genom århundraden av lögner och förföljelse. Det är som att jag inte förrän nu har förstått vad deras förväntansfulla blickar vid den där brasan handlat om.
En hel del hade känts som en dröm. Till och med när jag hörde ljudet av deras röster. Vazgen och hans mamma hade pratat om det, en behagligt ljummen kväll bara några dagar efter att de räddade mitt liv. Du kan göra anspråk på ditt rättmätiga arv till tronen genom den här! En ring kan knappast göra mig till kung bara för att du påstår dig ha sett det i någon profetisk dröm från Gud. Tanken på vad jag sedan hörde kunde till och med få mig att rysa till nu. Påstår! Så du menar alltså att han som nästan mördade den där stackars flickan har mer rätt till någon tron än vad du skulle ha?! De där orden återupprepades i mina tankar som ett eko, men det hade verkligen inte slungats tillbaka till mig förrän just nu, detta ögonblick.
Denna nyårsafton är så glittrande att den bländar mig, inte minst bara för att få se samma självgoda min jag alltid sett hos Charles suddas ut om ens för ett kort ögonblick. Detta är ett mer än tillräckligt stort avslöjande för att innebära en ny resa, fyllt av andra svårigheter vi förmodligen inte ens kan föreställa oss. Men vi har åtminstone varandra. Bankettsalens dansgolv känns med ens större och mindre på samma gång, som om jag just mötts av känslan att hela världen bokstavligen ser på oss just nu. Vazgens blick söker min och jag möter den, rakryggad om än lite för rakryggat. Han fattar tag om min andra hand och vilar ena handen mellan mina skulderblad. Hela salen verkar kunna blända mig för allt ljus och glitter, även om
mina föräldrar aldrig skulle erkänna att någonting skulle kunna vara pråligare än en discokula. Utan vidare känns den där klänningen och dessa skor väldigt bekväm igen som om jag inte alls har ont i fötterna av satinskorna eller att underkjolarna inte skulle väga någonting. I samma virvlande piruetter och vändningar låter jag mig själv föras av Vazgen. Tillsammans har vi aldrig dansat wienervals men det känns ändå minst lika naturligt som att andas.
Utanför kan jag ana ljudet av de smällande och smattrande fyrverkerierna, men även musiken är ett bakgrundsljud jämfört med de hjärtslag som följer mina steg. Jag har alltid lärt mig ha perfekt hållning, men Vazgen ger mig en menande blick. Du vet väl att vi dansar med och inte från varandra? Retades han med glimten i ögat för att sedan snurra in mig och pressa sina händer mot min midja i ett lyft som verkade kunna få hela bankettsalen att sväva. Min hand vilade stadigt mot hans axel. Ett enda stilla andetag och luften mellan oss verkade spraka av någonting jag inte kunde förklara med ord. Inte ens fyrverkerierna eller den gyllene världen omring oss kunde jämföras med det.
Hur bländande allt omkring oss än hade varit verkade det ändå som om alla diamanter och gulddiadem bara blev färglösa och konstgjorda jämfört med sättet våra blickar fastnar i varandras. Vazgen ser på mig med samma gnista jag såg när han såg mig rida och dansa. Någonstans i den där publiken la jag märke till Arkina igen vars leende glittrade mer än någon annan juvel eller glansigt tyg härinne. Vi fortsatte snurra över dansgolvet i samma virvlande fart, men en sak hade jag definitivt förstått. Någonting djupare förenade oss än kungliga ätter och arv. Detta någonting som aldrig skulle förändras oavsett om vi galopperade över det Armeniska höglandet eller dansade wienervals i bankettsalen på ett skånskt sagoslott under nyårsafton.

Skriven av: Therese Sjöqvist