Publicerat
Kategori: Novell

Ett kärleksarrangemang

Den lilla svarta GTI:n rusade fram som ett ilsket bi genom det sommargranna landskapet. Solen stod högt på himlen och träden lyste gröna mot den nästan molnfria himlen. Men Sis som körde var knappast medveten om skönheten utanför. Hon var helt koncentrerad på vägen, och på mannen som satt och sov i sätet intill henne. Hans huvud vilade tungt mot hennes axel. Det bleka ansiktet såg harmoniskt ut och håret föll i mjuka lockar ner över pannan. Sis såg att också han började få gråa hår.
Han är vacker, tänkte hon, och kände tanken som ett hugg i mellangärdet.
I veka livet bär jag honom. Där har han sitt bo i mig. För evigt. Amen.
Sis visste inte om hon skulle skratta eller gråta åt tankarna som for kors och tvärs. Det värkte i bröstet. Det gick egentligen alldeles för fort i de snäva kurvorna på den smala, grusiga landsvägen, och varje gång hon kom för nära dikeskanten ilade det till i magen. Men hon kunde inte sakta ner. Det var bråttom. Paul hade en konsert att passa och de var redan sena. Sis kände det som det var hennes fel att de kommit sent iväg från Stockholm. De hade grälat om hon skulle följa med eller inte.
Sis ville så gärna, hon ville vara tillsammans med honom varenda sekund nu när de äntligen träffats igen. Det var ju det här hon drömt om de senaste sjutton åren, utan att hon vågat tänka på det. Men nu visste hon. Hon älskade den här mannen, mer än hon någonsin älskat någon människa. Hon ville gråta när hon mindes alla åren utan honom, nu när hon kände hans närhet igen.
Hon lade i ettans växel och svängde ut på stora vägen mot Gnesta. Där på slottet, vid en fest för den unge kungen, hade de dansat i varandras armar en hel natt. Det var då hon hade förstått hur mycket hon älskade honom. Han hade länge försökte få henne att lyssna till hans förklaringar. Men hon hade flytt i vetskap om att han hade fru och barn i England. De hade aldrig uttalat de viktigaste orden. Två dagar efter Gnesta skildes de åt.
Nu sov han vid hennes sida, mannen som var värd mer än livet själv för henne. Han var helt slut efter de senaste dygnens vaka. Genom de första timmarnas resa från Stockholm hade de fortsatt att prata, prata, prata. Allt skulle förklaras och berättas om de år som de inte haft någon kontakt. Han hade retat henne för hennes dåliga engelska.
- Det är ditt fel, hade Sis svarat. Du kunde åtminstone ha skrivit.
Till slut hade han slocknat av utmattning. Sis hade också svårt att hålla sig vaken. Allt som hänt sedan hon och Paul möttes den här gången hade tagit hårt på krafterna, men barnen var tack och lov hos sin far på sommarlov så hon hade bara sig själv att tänka på. Det var värre för honom som hade konserter varje kväll och repetitioner på dagarna.
På nätterna hade de pratat, ätit, druckit och älskat. Som aldrig förr. Att åter få vara nära, nära! De sökte varandras nakenhet varligt, med lätta lätta händer för att inte göra illa. Men den fysiska närheten drabbade dem med överraskande kraft. Ömheten blandades med hunger. Ögon och munnar ville ha mer, mer. De sökte sig längre och längre in i varandras hemliga, bortglömda vrår. Deras villiga kroppar förenades. De flöt bort tillsammans i ett skummande hav. Som en enda våg av glödande hetta.
- Min älskade, min älskade!
Kärleksorden sjöng i huvudet på Sis. Begäret brände. Hon kände det som hon skulle frätas sönder inifrån. Hon ville ha honom igen, och igen, och igen ...
Tårarna kom. Paul tröstade, smekte och höllhenne hårt. I omfamningarna kände Sis en desperat rädsla för att tappa taget. Om de släppte varandra nu, skulle de inte kunna hitta tillbaka.
De möttes igen. Trängde djupare. Smärtan glömdes i deras dunkande hjärtan. Allt motstånd försvann. Det fanns bara en väg vidare. De hade inte längre något val. Jublande gav de sig åt varandra i den totala föreningen. Mot fullbordan, i glömska och upplösning.
Efteråt makade Paul henne tillrätta vid sitt bröst och bredde lakanet över deras varma, våta kroppar. Han viskade skrattande i hennes öra:
- Tha man who has had you ... is ... fortunate ...
Kärleken mellan dem var så stark och samtidigt så smärtsam. De grät båda förtvivlat. Det gjorde ont när all den längtan, sorg och ilska som de tvingat djupare och djupare in i sina mörka, skyddande höljen skulle ut. Allt på en gång.
De hade båda gått vidare efter den dramatiska separationen då för tjugo år sedan, var och en på sitt vis. Men vad var det för liv de fått?
Sitt eget öde kände Sis väl, det var en katastrof. Hon hade kastat sig rätt in i ett äktenskap för att glömma. Bara fyra månader efter Paul åkt tillbaka till England var Sis gift, gravid och hade flyttat till villa i det rätta området norr om Stockholm. Efter andra barnet var helvetet outhärdligt. Sis insåg att hon hade gift sig med en psykopat, ett grundvillkor för en framgångsrik affärsman hade hon lärt sig senare. Han var också en socialt begåvad person, inte alls som hon själv som gärna nöjde sig med att äta en middag i lugn och ro med de närmaste vännerna. Nej, hennes man ville umgås i större sammanhang. Han ville visa upp henne i festkläder och bli beundrad för sin framgång och goda smak.
Det hade nästan varit omöjligt att få honom att förstå hon menade allvar med skilsmässan, och när hon väl flyttat till en liten lägenhet med barnen då straffade han henne ekonomiskt. Hon skulle få lära sig vad livet egentligen handlade om, hade han väst i örat på henne i tingsrätten efter den senaste underhållsförhand-lingen.
De gemensamma vännerna hade försvunnit. De flesta förstod inte hur hon kunde lämna en behaglig tillvaro och en framgångsrik äkta man för en oviss framtid som freelanceskribent.
I början hade hon bara tyckt det var härligt. Hon njöt av att vara fri, att själv bestämma. Barnen hade tagit skilsmässan så olika. Tobias som var äldst hade sin egen pappa var den som var argast.
- Att skilja dig från Rune är det värsta du har gjort mot mig, fräste han till Sis.
Hon grubblade över vad han menade, men kunde inte förstå. Tobias hade ju själv upplevt de fruktansvärda bråken. Ofta var han också orsaken. Sis försökte alltid gå emellan Rune och Tobias. När hon tog Tobias parti då frös Rune totalt ut henne. Inte genom att vara tyst i dagar, nej det var Sis specialitet. Nej han använde mer raffinerade metoder. Exempelvis
Anna mellanbarnet var tyst. Det var svårt att veta vad hon egentligen kände, och Sis hade heller inte frågat. Hon hade bara tagit för givet att de också tyckte det var skönt att vara ensamma och ha det lugnt.
Lilla Emil var som solen själv och alltid vid Sis sida som en liten tomte. Det låg små lappar med uppmuntrande ord på kudden när hon kom hem sent från jobbet.
Paul befann sig tydligen i ett sorts vakum just nu. Han hade berättat att han var djupt besviken på sin fru, hon hade vägrat följa med på sommarturnén i Sverige. Hon valde att stanna hemma med den åttaårige sonen. Det hade en allvarlig kris, det förstod Sis.
För varje detalj han berättade om sitt liv kände Sis sig speciell och utvald. Så hade han fått henne att känna då för länge sedan också. Nu var det som han gav henne vackra, dyrbara gåvor genom att låta henne få ta del av hans känslor och tankar från den tid, då hon själv varit någon annans.
- Det har inte gått en dag i mitt liv sedan jag såg dig den där ljuvliga sommarmorgonen, som jag inte tänkt på dig.
Sis blev stum. Paul menade faktiskt allvar när han berättade att han varje morgon låg en stund och tänkte på henne innan han steg upp och började sin dag. Det kändes nästan oanständigt. Pam måste ju ha legat intill. Vad hade hon förstått? Alla dessa år!
Att han nu kunde sova så tryggt och överlämna hela ansvaret för resan till Sis, gjorde henne överväldigad. Hon kände det som att han lade sitt fortsatta liv, hela sin framtid i hennes händer. Det gjorde henne rörd av tacksamhet, och hon bad inom sig att hon skulle motsvara förtroendet så att de båda kom lyckligt fram till kyrkan i Dala-Floda. Och i tid.
Varför, tänkte hon för hundrade gången, varför kom han tillbaka till Gotland igen efter alla dessa år?
När Sis för snart en månad sedan hade sett annonsen om konsertveckan i Gotlands-Tidningen, hade hon blivit alldeles stel. Tankarna for i kaos.
Skulle hon kontakta honom, eller skulle hon vänta och se om han hörde av sig. Men vart skulle han ringa? Visste han att hon tagit tillbaka sitt flicknamn, och kom han i så fall ihåg vad hon hette som flicka?
Första konserten var långt nere på Sudret. Hon ville så gärna vara där vid premiären.
Nej, jag åker inte dit och gör bort mig, bestämde hon. Han har säkert glömt mig, Turnén kanske inte alls har med mig att göra. Jag inbillar mig bara. Varför skulle han söka upp mig, efter alla år? Vad vill han? Är han äntligen fri att komma till mig?
Dagarna gick. Sis gjorde ingenting konkret åt saken, men tänkte på Paul hela tiden. Hon tyckte till och med ibland att hon såg honom skymta förbi i någon gränd i Vsiby. På fredagen annonserades det om konsert i läroverkets aula. I den nya Säveskolan, inte i det gamla vackra läroverk som hon en gång själv gått i.
Nu började dividerandet igen. Jag kan ju inte gå dit ensam. Vem skall jag fråga? Jag känner ingen på den här ön som är intresserad av klassisk musik.
Sis bestämde sig för att stanna hemma. Kanske skulle hon ringa och lämna en hälsning?
På eftermiddagen kom hennes bror och svägerska på besök. De drack kaffe och Sis berättade om konserten och sa att hon gärna ville gå, men inte ensam. Då sade svägerskan att hon gärna skulle följa med. Sis bror blev irriterad, men gjorde sitt bästa för att dölja hur besvärligt han tyckte det var att ensam ta hand om sina två barn ett par timmar.
På vägen till konserten stannade Sis bilen ovanför Domkyrkan uppe på Klinten. Hela det gamla Visby låg vid hennes fötter. Solen var på nedgång och havets glitter bländande. Sis visste precis var hon skulle stjäla rosen som hon skulle ge Paul. Utanför muren hos familjen Lefvedahl växte en ovanligt kraftig, gul ros med röda streck i kronbladen. Sis klippte av den och log. Hennes tankar gick till husets son. Han hade varit hennes första stora kärlek. Nu var han så tragiskt död. Han hade hängt sig, trettiofem år gammal. Sis tänkte ofta på honom.
Tack, Claes, du lärde mig mycket om känslan för det vackra i livet. Håll tummarna för mig nu!
Skolan var ett modernt, fyrkantigt klossbygge. Aulan torftigt inredd med okänsligt valda möbler och textilier. Sis och svägerskan slog sig ner i varsin bänk tysta, avvaktande.
Så tragiskt att Paul skall behöva spela i den här miljön, tänkte Sis. Den passar inte hans musik.
Sis funderade med en blandning av sorg och oro om karriären möjligen gått dåligt för Paul de senaste åren. Han hade tidigare varit en eftertraktad och känd musiker särskilt i Sverige, USA och England. Nu var det ett tag sedan Sis hört eller läst något om honom i svenska tidningar, men att uppträda i en sån här lokal kändes oerhört fel nästan desperat.
Musikerna intog sina platser på scenen och Sis försökte se om hon kände igen någon av dem. Men det var bara främmande ansikten. Hon kände en sorgsen, molande saknad efter den sommaren då hon första gången träffade Paul och hans musiker. De hade haft en så lycklig tid tillsammans allihop. Sis blev osäker igen om det var en så bra idé att komma hit.
En ensam, äldre man visade sig på scenen. Sis var säker på att hon aldrig sett honom tidigare. Visserligen hade han mörkt, lockigt hår precis som Paul, men den här mannens var ganska tunt och kortklippt. Inte långt och böljande som Pauls. Ansiktet var sam-manbitet, mannen såg lidande ut.
Det måste ha hänt en olycka, tänkte Sis, och den här mannen skall berätta att konserten är inställd. Det får inte ha hänt Paul något farligt!
Men nej, O Gode Gud, det där är ju Paul! Sis trodde inte sina ögon.
Vad har hänt med dig min älskling, vad har livet gjort med dig, ropade hennes hjärta. Tårarna steg i ögonen samtidigt med kärleken som abrupt väcktes till liv. Skoningslöst började oron övergå i ångest.
Hon såg att han knappt kunde gå. Han fick anstränga sig svårt för att ta sig fram över scenen. I ena handen hade han en krycka. Sis såg en gammal man i nöd. Hennes hjärta vreds runt som i ett stryp-grepp.
Nej, nej, nej, det får inte vara sant. Han är ju totalt invalidiserad. Varför skulle vi behöva skiljas åt? Varför kunde vi inte få leva med varandra? Då skulle detta aldrig ha hänt? Vår kärlek skulle ha skyddat honom från lidande och sjukdomar!
Sis visste inte hur hon skulle orka sitta kvar. Hon kunde inget berätta för svägerskan. De var bara ytliga bekanta.
Applåderna tystnade och mannen på scenen, som alltså måste vara Paul, hade försiktigt satt sig på en hög barpall. Han lutade sig stelt mot mikrofonen och börajde tala:
- Ladies and gentleman, welcome to this consert in Visby tonight. I´m so happy to be here, because I nearly couldn´t make it. The consert was very close to be cancelled. When I arrived to Gotland in the beginning of this week I got serious ploblems with my back. I could hardly move at all. But thanks to a very gifted woman at Ryggkliniken here in Visby, who took care of my lumbago, I´m now on my way to recover.
Nu kände Sis igen honom. Den varma, melodiska rösten och det gudomligt vackra engelska uttalet var exakt samma som för sjutton år sedan. Nu kunde hon slappna av och luta sig bakåt i den hårda bänken. Musiken gjorde henne mjuk och varm. I tankarna var hon tillbaka till den sommaren då han spelade för henne, alltid för henne. Även om salen var fylld med tusentals människor visste hon att det var för henne han sjöng sina vackra sånger. Han visste alltid när hon var där. Kände han hennes närvaro nu?
Efter konserten gick Sis ner till logerna. Hon var darrig i knäna, och kände sig ful. För honom ville hon vara vacker, och undrade om han skulle tycka att hon blivit gammal.
Hon fick syn på honom där han stod med öppen dörr och tog av sig skjortan. Han vände på huvudet och såg henne. Han höll kvar hennes blick när hon gick emot honom genom klungor av människor som stod och väntade. Inte en tvekan fanns när han kramade om henne.
- Hallo, there you are ...
Med darrande händer smekte Sis sakta den breda, välbekanta ryggen medan han talade mumlande i hennes hår. Doften från rosen i hennes hand kändes bedövande stark. Alla sorters känslor rusade genom hennes kropp, när hon andades in den välbekanta lukten från hans varma T-shirt. De stog så i flera minuter tills Sis började bli orolig.
Vad skall folk tänka runtomkring?
Hon släppte varligt greppet om honom och mötte hans blick. Stillatigande försökte de ta in och överbrygga all den tid av saknad som fanns mellan dem. Till slut bröt Paul den påträngande tystnaden:
- Jag kan inte träffa dig ikväll, jag har lovat musikerna, men i morgon...
Sis känner besvikelsen och blir arg. Hon har bestämt sig för att inte förvänta sig något, faktsikt inte träffa honom mer än ikväll. För aldrig mer vill hon gå igenom den förtvivlan och desperation som den gången då han åkte hem till fru och barn i England igen, efter att först ha bestämt sig för att stanna i Sverige hos henne. Åren som följde blev ett helvete i hennes liv.
Aldrig mer, tänkte hon.
- Det gör ingenting, sa hon högt.
- I morgon har jag konsert i Dalhems kyrka, jag kan vara i Visby vid 22-tiden. Är det för sent för dig?
- Nej, det är ju sommar.
- Hur hittar jag dig?
Sis tänkte inte.
- Jag kommer ut till Dalhem och lyssnar på konserten, sen åker vi tillsammans till Visby.
- Men du har ju redan ...
- Jag kommer gärna en gång till, och jag vill hellre lyssna till dig i en kyrka än i den här fula lokalen. Kyrkorummet passar dig mycket bättre.
- Du har rätt, sa han, men jag hade inget val om jag skulle komma till Visby.
Kvällen efter körde Sis de två milen i sommarmörkret till Dalhem. Hon hittade en udda plats i den fullsatta kyrkan. Levande ljus i gamla silverkandelabrar brann frammet i koret och de lyste mjukt över notställen på den röda mattan. Vilda blommor stod i stora, tunga silvervaser på altaret och i fönsternischerna. Valven i den gamla kalkstenskyrkan kändes som ett skydd mot världen utanför.
Paul kom in med sin medeltida luta i handen. Allt var så vackert och så rätt. Hans ögon lyste varma och håret glänste nytvättat kring det känsliga ansiktet. Publiken applåderade varmt. Ljudet passade i kyrkan. Det var stiligt, det var stort. Sis kände det som hon var med om ett historiskt ögonblick.
Det här är hans rätta inramning, tänkte hon och kände sig bara lycklig.
Musiken lät nu som Sis mindes den. Ibland kändes den nästan överjordisk. Pauls sång klingade som änglaröster. Sis var i sin egen värld.
I pausen tittade hon i programmet. Av de stycken som återstod kände hon bara igen titeln på en av sångerna. Snart skall vi få prata, tänkte hon.
Andra avdelningen inleddes med en kort andakt. Därefter kom Paul tillbaka:
- I´ve made some changes in the programme. First I´ll sing a song that is very special to me - Carl Michael Bellman´s 'Haga', and after that 'When first I ever saw you' by Birger Sjoberg.
Nej, tänkte Sis; hon nästan skrek högt. Du får inte, gör inte så här mot mig. Jag är inte säker på att jag är så stark att jag klarar det.
Sis tittade sig desperat runt omkring. Hon måste ut. Ångesten steg i kroppen. Hon hade svårt att andas, strupen snördes igen. Gråten var på väg med våldsam kraft, hon kunde ingenting göra för att hejda de känslor som Pauls ord hade frambringat. När han mjukt började smeka över gitarrens strängar och sjunga 'O´er the misty park of Haga ... , då kom den gråt som hon så tappert hållit tillbaka i alla år. Hon tänkte inte mer på vad folk runt omkring skulle tro.
Min sång, sjöng hennes hjärta, och mindes den jublande glädje hon känt den gången han gav henne sitt handskriva arrangemang av 'Fjäriln vingad', dedicerat till henne 'with love'. Det gulnade bladet hängde nu inramat på väggen i hennes sovrum, så obeskrivligt vackert. Under äktenskapet med Rune hade det stått undangömt. När hon sen plockade fram tavlan igen, då var glaset spräckt. Som om någon sparkat sönder det, där den stod lutad mot väggen i källarförrådet.
Sis vaknade ur sina drömmar och trampade på bromsen. Hon visste inte riktigt var de befann sig. Någonstans i Sverige, tänkte hon förvirrat och försökte läsa skyltarna längre fram. Där var en vägkorsning och Sis blev osäker på åt vilket håll hon skulle svänga. Hon stannade bilen och funderade. Paul lyfte sakta på huvudet, tittade på Sis och såg ut genom fönstret. Han lyfte sin vänstra hand och lade den sakta på Sis knä. Han såg ömt på henne med ögon fyllda av kärlek. Hennes hjärta höll på att brista.
Låt aldrig det här ögonblicket försvinna, tänkte hon förtvivlat. I kroppen gjorde det ont, ont, ont.
- I love you Sis.
Som genom bomull hörde hon Pauls röst. Hon hörde värmen, ömheten, kärleken och den stora sorgen i den.
- Turn right to Gnesta, sa han sen med ett litet leende.
Det magiska ögonblicket var förbi. Men Pauls ansikte hade fått ett nytt uttryck. Ett uttryck Sis bara hade sett hos honom en gång tidigare, natten på Gnesta slott. Han såg ut som ett lyckligt barn, fullkomligt öppen och trygg när han åter slöt ögonen och sjönk in i sin lugna slummer.
O, Gode Gud, låt det var sant, ropade Sis i sitt innersta. Låt honom mena det! Låt honom aldrig åka ifrån mig igen!

Skriven av: Anna Lindgren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren