Publicerat
Kategori: Novell

ETT KÄRLEKSBREV

Till dig som jag älskar allra mest på denna jord…
Det fanns en tid då jag trodde att du skulle vara min för evigt. Jag var säker på att vi för alltid skulle vara precis så lyckliga som just den stunden och den stunden skulle vara för evigt. Jag utmanade ödet, skröt över min lycka och tog den för given.

Idag vet jag hur snabbt livet kan förändras till oigenkännlighet, hur lycka kan vändas till smärta och förtvivlan så svart att morgondagen verkar vara en evighet från nuet och livet känns som helvetet på jorden.
Idag vet jag också hur lätt den djupaste smärtan kan suddas ut, bara genom ljudet av en älskad röst.
Dessa ögonblick som förändrar liv, de är så korta, nästan obetydliga, och ändå har de förmågan att ändra ett helt liv…

Det finns tre ögonblick i mitt liv som förändrade allt. Oåterkalleligt och för evigt.

Det första ögonblicket minns jag som det vore alldeles nyss trots att det nu gått mer än fyra år.
Kommer du ihåg?
Jag tror att du gör det.
Det hade varit en av de där sällsynt varma sensommardagarna, eller var det tidig höst?
Vi var aldrig ense om det där. Det var i alla fall i mitten av september och det var varmt, nästan hett trots att klockan närmade sig åtta på fredagskvällen. Hela dagen hade solen strålat från en klar, men lite disig himmel med varma men bleka strålar, så som den bara gör om hösten. Jag tror att alla visste att det var en av sommarens sista dagar, det var något vemodigt över det hela… Eller kanske var det bara mitt humör som fick det att kännas så vemodigt?
Jag hade inte alls varit på festhumör, ändå hade jag gjort mig så vacker jag kunnat, sminkat mig och klätt upp mig och åkt iväg till andra sidan stan för att uppvakta Ella, min bästis som fyllde år. Jag hade på mig den blåa klänningen, den som du tyckte hade så vacker färg. Kommer du ihåg den? Du kallade den skymningsblå…
Solen hade just försvunnit bakom hyreshusen och jag hade gått ut på balkongen med ett glas vin i handen för att slippa ifrån de halvt överförfriskade, lite för högljudda människorna som tycktes njuta av kvällen medan jag själv kände mig lite utanför. Det var då jag såg dig för första gången.
Du kom gående från parkeringsplatsen. Jag minns hur jag drog efter andan när jag såg dig, det låter löjligt, men jag gjorde faktiskt det. Det var något hos dig som plötsligt fick mig att glömma allt annat.
Du hade en mörk kostym på dig, vit skjorta och en portflöj i handen, ditt mörka hår såg ut som du just hade dragit handen genom det, slipsen hade du lossat lite och trots att dina ögon doldes bakom mörka glas av senaste snitt viste jag att i dina ögon skulle jag säkerligen kunna drunkna. Löjligt va? Jag som aldrig trott på frasen 'hon drunknade i hans ögon'
Trams påhittad av fantasilösa romanförfattare…
Du var en total främling och ändå påverkade du mig till och med när jag stod uppe på balkongen. Efteråt, när jag tänkte på min reaktion fick den mig att känna mig som en tonåring istället för den mogna kvinna jag var. Särskilt med tanke på att du försvann in i huset utan att ens ha lagt märke till mig.
Jag blev stående på balkongen länge, timmar sniglade sig förbi och sällskapet där inne blev bara gladare medan jag själv blev mer och mer deppig.
'Är det inte trist att stå här alldeles ensam?'
Det var inte speciellt romantiskt, eller ens originellt. Och ändå är det ord ingen av oss någonsin kommer glömma.
Det var de första ord du sa till mig. Det var där ute på balkongen i skymningen och trots att mörkret hade börjat göra konturerna oskarpa såg jag rakt in i dina mörkbruna ögon och jag visste att jag hade haft fel alla år. Det går visst att drunkna i en annan människas ögon.
Dina ögon mötte mina och jag vet att det var i den stunden, i det ögonblicket som allt förändrades. Jag vet att det var ett ögonblick som förändrade allt även för dig, jag vet för du har talat om det för mig efteråt.

Än idag ler jag åt minnet min älskling. Kanske var det i den stunden jag började tro på ödet, för det måste väl ändå varit förutbestämt att vi två skulle träffas just där och då? Den kärlek som vi fann, den som var så stor och stark, den kunde inte blivit till av en slump, det kan jag inte tro.

Tiden som följde efter det ögonblicket var den lyckligaste i mitt liv. I mer än ett år, ett år, två månader och 8 dagar för att vara exakt, var jag lyckligare än någon annan i världen. Jag vet att du också var lycklig, visst var det så?
Vi gjorde upp planer för framtiden, vi njöt av vår kärlek, vi trodde att vår lycka skulle vara för evigt och att livet aldrig skulle förändras. Så fel vi hade.

Har jag någonsin berättat hur tacksam jag är över den tiden vi hade?

Men ingenting varar för evigt eller hur?

Så kom det andra ögonblicket.
Det var ett enda ödesmättat ögonblick som för alltid, till oigenkännlighet, förändrade mitt liv. Det var ett ögonblick som jag varken direkt efteråt eller nu, tre år senare kan minnas.
För mig var det en katastrof, en tragedi som lät mig se helvetet på jorden på nära håll. Det finns inget annat sätt att beskriva det på.

Än idag är det smärtsamt att tänka tillbaka. Känslorna är så många att orden blir på något sätt osammanhängande… lite intetsägande och släta…
Min smärta och bitterhet var så djup att inte ens din kärlek kunde hjälpa mig. Ändå VET jag att du ville trots att jag aldrig högt erkänt det för någon.
Du fanns alltid där, du hjälpte mig och stöttade mig på ett sätt ingen annan gjorde. Du hjälpte mig att ta ett steg i taget även om de flesta stegen framåt resulterade i dubbelt så många bakåt. Ändå gav du inte upp. Du trodde på mig, du fortsatte att tro på mig och på oss långt efter jag själv givit upp hoppet. Du fanns där för mig, även när jag gjorde mitt bästa för att köra iväg dig. Du älskade mig när jag gjorde allt för att få dig att hata mig så som jag hatade mig själv och det öde som drabbat mig.

Min älskade, det här är de smärtsammaste minnena jag har. De gör så ont, och ändå måste jag skriva ner dem.
Jag vill så gärna förstå, jag vill så gärna att du förstår. Ändå vet jag att det inte finns ord som kan beskriva och förklara.

Ibland undrar jag om du inte alltid förstått mer än jag själv gjorde.
Det är inte första gången jag tänker tillbaka, men fortfarande blir jag bara förvirrad.
All den smärta, bitterhet, ilska och förtvivlan jag hade inom mig lät jag gå ut över dig. Dig som jag älskade allra högst. Varför? Varför sårar man den man älskar allra högst?
Så här efteråt inser jag att jag testade gränserna, jag ville se hur långt jag kunde gå. Jag ville att du skulle lida lika mycket som jag gjorde, jag ville veta hur mycket jag kunde såra dig och göra dig illa innan du gav upp.
Men du gav aldrig upp, det var jag som gav upp. Jag gav upp för att jag var så fruktansvärt rädd. Jag var rädd för att förlora dig. Rädd för att bli beroende av dig. Rädd för att se din kärlek förvandlas till medlidande. Rädd för att leva i den mörka värld som nu var min verklighet, så skrämmande, främmande och fylld av vad som då verkade vara, och ibland fortfarande är, oövervinneliga problem.

Jag minns orden än idag.
Det fanns många fler liknande mellan oss som jag slängt ur mig, men jag vet exakt när jag gick över gränsen, jag vet exakt vilka ord som slutligen fick dig att ge dig av. Ord jag genast ville ta tillbaka, ha osagda.
Minns du dem lika väl som jag?
'Jag hatar dig' jag skrek orden ut i mörkret men jag menade dem inte. Sanningen var att jag älskade dig då och jag älskar dig nu, men det var på något märkligt sätt så mycket enklare att ljuga för någon jag inte kunde se...
'Jag har aldrig älskat dig…låt mig vara i fred…' det var också lögn, precis som alla andra ord som föregått och som följde efter… Men sanningen var något jag inte längre vågade säga. Sanningen att jag älskade dig och alltid älskat dig…

Den dagen du försvann ut ur mitt liv grät jag hejdlöst i timmar. Visste du det?

Två och ett halvt år följde.
Jag lärde mig att leva på nytt. Sakta lärde jag mig att acceptera och gå vidare, göra det bästa av det liv som inte blivit vad jag hoppats på. Långsamt insåg jag vilket misstag jag gjort när jag inte haft modet att tro på din kärlek. Dag efter dag passerade, men inte en enda gick utan att jag förbannade min egen dumhet, inte en enda dag gick utan att jag tänkte på dig min älskade, dig som jag visste att jag för alltid förlorat.
Vet du? Det har funnits stunder då jag inte säkert kunnat säga vilket som var värst, att förlora dig för alltid eller att för alltid leva i mörkret…

Det sägs att tiden läker alla sår.
Jag har lärt mig att det är en ren lögn, eller kanske är det ett uttryck för människors aldrig sinande hopp?
Tiden läker inte men den lär oss att leva med smärtan. Den lärde mig leva med smärtan och inte visa den utåt. Att aldrig med ett ord avslöja hur jag ångrade mig och hur fel jag gjort. Eller var det kanske min stolthet som gjorde det?
Men smärtan kommer alltid att finnas kvar liksom saknaden efter dig fanns kvar inom mig den där kvällen för snart en månad sedan.

Den där kvällen då det tredje ögonblicket inträffade.
Det var också en fredag kväll, men den här kvällen var kall. En isande vintervind blåste genom alla kläder medan jag stod där ensam och väntade på taxin som skulle köra mig till vår gemensamme vän.

Det är konstigt hur vissa minnen kan vara så glasklara medan andra bleknar bort för att aldrig någonsin kommas ihåg.
Det här är en av de där kvällarna som jag för alltid kommer minnas lika klart som det just inträffat, alla ljud, alla dofter och framför allt alla känslor kommer för alltid finnas inom mig.
Jag hörde bilen komma och som vanligt försökte jag gissa om det var taxin eller kanske en av grannarna. När den stannade framför mig tog jag några steg närmare, nu nästan säker på att det var taxin, men jag stannade osäkert när motorn slogs av och jag hörde ljudet av dörren som slogs upp.
Stunden som följde kunde ha varat för evigt men den kanske inte ens var så lång som sekunder, jag vet inte.
'Är det inte trist att stå här alldeles ensam?'
Vet du att jag först trodde att min fantasi spelade mig ett spratt? Jag vet inte hur många gånger jag hört de orden för mig själv de senaste åren. Ibland så smärtsamt verkliga.
I det ögonblicket fanns det tusen känslor inom mig och inte en enda av dem skulle jag med ord kunna beskriva rätt. Återigen känns de ord jag känner till alldeles för platta och intetsägande.

Jag vet inte hur många gånger jag drömt om att ha dig tillbaka i mitt liv, nu stod du plötsligt framför mig och jag fick en känsla av att alla mina drömmar skulle kunna gå i uppfyllelse. Plötsligt kändes det som om jag hade lyckan inom räckhåll, jag behövde bara sträcka mig lite, lite…
Ändå tvekade jag.

Jag tvekar ännu trots att du de senaste veckorna gång på gång försäkrat mig att du älskar mig. Fortfarande och trots allt tvekar jag. Du har en förklaring till allt det som hände då, du förstår och när du förklarar förstår jag med.
MEN…
Jag är fortfarare rädd min älskling. Rädd för att se din kärlek förvandlas till medlidande. Rädd för att förlora dig. Rädd för att bli beroende av dig. Rädd för att inte vara den du tror mig vara. Rädd för att såra eller att bli sårad.
Tiden har förändrat mig, precis som den förändrat dig. Hur ska vi kunna hitta tillbaka till något som inte längre finns? Eller kan vi börja om och bortse från allt som varit? Glömma de sårande orden, glömma den tid vi levt utan varandra?
Räcker din kärlek till för att älska mig så som jag är idag?
Jag har tusen frågor och ännu fler tvivel och dina svar tycks vara lika många fast alltid samma. 'Jag älskar dig'. Det låter så enkelt och så rätt… Ändå är jag rädd, så fruktansvärt rädd, förvirrad, tveksam.
Mina känslor skrämmer mig och gör mig sårbar och jag vet att det gör dig osäker. Jag vet att du undrar…
Det gör jag med…

Men det finns EN sak jag är säker på.
Jag har aldrig slutat älska dig, jag älskar dig än, mer än någonsin. Om det räcker för att vi ska kunna skapa en gemensam framtid trots alla hinder, trots det som varit och trots den verklighet som är min, det vet jag inte. Men jag är redo att prova. Den här gången ska jag ha modet att lita på din kärlek.
Som så många gånger tidigare ska jag ta ett steg i taget… Men den här gången ska vi göra det gemensamt.
Om Du vill.

Din för evigt…

Skriven av: Nikki

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren