Publicerat
Kategori: Novell

Ett krossat hjärta

- Rrrrrrrr. Jag vaknade som vanligt av väckarklockans ringande. Precis som jag gjort varenda dag de senaste åren. Men allting var inte som vanligt idag, slog det mig när jag öppnade ögonen och sakta såg mig omkring.
- Oh neej, inte redan! Helst av allt så skulle jag nog ha velat stanna i sängen den där dagen, bara legat där, och aldrig stigit upp. Men jag visste ju, att om jag inte gjorde det idag, så skulle jag behöva göra det i morgon, eller dagen därpå, eller dagen efter det...

Det måste nog vara bland det värsta som finns, att flytta, att byta klass, och framförallt, att börja i en ny skola, där man inte känner en enda kotte. Speciellt för en som vuxit upp och levt hela livet i en gul villa, i en förort där alla känner alla, med mamma, pappa och en liten hund.
- Men i och med alla moderniseringar inom företaget, hade pappa sagt, så skulle det underlätta om mina arbetsuppgifter sköts uppifrån huvudkontoret i Stockholm.
- STOCKHOLM??? Stockholm? Varför just Stockholm? Där skulle jag säkert bli retad för min dialekt! Jag menar, hur många procent av Stockholms befolkning har en Göteborgs- dialekt???
- Ooooh, himla, himla Beckman!

Nu satt jag alltså här, nyvaken på sängkanten, i en liten lägenhet i Stockholm, när allt jag ville var att befinna mig i gamla kära Göteborg. Men, men...
Jag ställde mig framför badrumsspegeln, och undersökte noggrant varenda detalj i mitt ansikte. Alla dessa fräknar... Undrar om det finns fler i min klass med fräknar. Förresten, har de fräknar över huvudtaget, i Stockholm? Jag önskar att jag kunde ta bort dem. Bara för att vara på den säkra sidan. Visserligen så hade jag försökt att göra det när jag var liten. Jag försökte sudda bort dem, för Helén hade ju inte fräknar, och jag ville se ut precis som hon. Helén hade varit min bästa kompis ända sedan dagis, och hon hjälpte mig gladeligen att sudda. Vi suddade och suddade ända tills jag var helt röd - men inte gick de bort inte..

Mamma väckte mig ur mina dagdrömmar.
- Oh, så bra att du redan är uppe. Skynda dig att göra dig i ordning, du vill väl inte komma försent redan första dagen? Hoppa in i duschen du, så gör jag i ordning frukost.
Hrm... Man skulle nästan kunna tro att det var mamma som skulle börja i en ny skola. Men hon har väl ingenting att vara nervös för, ingen risk att hon kommer känna sig ensam, hon har ju pappa! I det ögonblicket önskade jag verkligen att jag hade ett syskon, någon som fick gå igenom samma saker som jag, någon att dela allt det svåra med. En tvillingsyster hade varit allra bäst. - Då skulle vi ju ha börjat i samma klass.

Den morgonen var allt verkligen helt kaotisk. Alla sprang vi hit och dit i lägenheten och letade efter alla möjliga saker i alla möjliga kartonger. Själv bytte jag kläder minst 5 gånger. Tankar snurrade runt i mitt huvud. - Kan jag ha på mig det här? Vad har folk på sig i Stockholm? Eftersom vi hade kommit till Stockholm sent kvällen innan, så hade jag inte haft tillfälle att ”spana in” kläderna på såna i min ålder än. Kommer folk tycka att jag är konstig? Kommer jag få några kompisar? Troligtvis inte, bestämde jag att svaret på den senaste frågan skulle vara. Med en hel massa frågor i huvudet, och hur nervös som helst promenerade jag den korta sträckan till skolan.
- Wow, allt ligger verkligen centralt här, kom jag på mig själv med att tänka. Fortfarande med tankarna på annat håll gick jag in på skolområdet, när plötsligt någon sprang rätt in i mig.
- Oj, förlåt, jag borde ha sett mig för. Hur gick det?
Jag tittade upp, rakt in i de blåaste ögonen jag någonsin sett. Ögonen i fråga satt på en ”riktig snygging” som Helén skulle ha uttryckt sig. Han hade blont hår i en så kallad pottfrisyr, och hans leende var så charmigt så att jag trodde jag skulle smälta.
- Jodå, det gick bra, sa jag, och plockade upp väskan från marken.
- Säkert? frågade han. Förresten, dig har jag inte sett förut.

Är du ny här?
- Ja, sa jag, som nu förstått innebörden av kärlek vid första ögonkastet.
- Jag heter Martin.
- Jag heter Nathalie.
- Du, började han, men blev avbruten av skolklockan som ringde in. Vi ses, sa han, och sprang in i skolbyggnaden.
Sakta gick jag mot rektorsexpiditionen. Martin. Martin. Martin... ekade det i mitt huvud.
Efter att ha skrivit in mig i skolregistret fick jag ett schema och anvisningar om hur jag skulle ta mig till mitt klassrum.
- 9...11...13...15, där var det, mitt klassrum.
Jag tog ett djupt andetag, och öppna dörren jag såg massor av barn stirrande och viskande.Jag avbröt tystnaden och presenterade mig själv.Fröken var gammal och sa åt mig att sätta mig. Jag satte mig vid ett ensamt bord och några killar pratade om mig. Sen kom en kille in i klassrummet han var försenad, det var Martin jag var lite glad och såg om han ville sitta bredvid mig. Han såg på mig och vände blicken.

Jätte många tankar kom upp i mitt huvud när jag kom hem. Jag kan inte fatta att jag är så dum. När jag var i mitt rum tog jag upp penna och sudd för papper hade jag redan framför mig. Jag skrev korta dikter som nästan inte rimma många av dikterna handla om kärlek.

Skriven av: Kanel_bulle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson