Ett leende att minnas

När jag var liten så bodde jag hos min farfar i hans hemby på somrarna. Det var faktiskt roligt att bo där. Fin miljö, mycket natur och barn i min ålder som man kunde leka med. Sista sommaren jag var där hade jag blivit nära vän, med en tystlåten grabb i min ålder, Per hette han.
Han hade svårt för nya människor, men han kunde vara med öppen med mig vilket jag tror är varför vi kunde umgås som vi gjorde. I slutet av sommaren körde farfar mig till tågstationen som vanligt. När vi körde ut mot vägen såg jag Pär springa ut. Han vinkade av mig men såg väldigt ledsen ut även om han försökte dölja det bakom hans typiska leende.
Hösten kom och året gick och när sommaren kom så tjatade jag på mina föräldrar att jag skulle få fara till farfar igen. Deras reaktion var tystnad. Jag förstod inte varför, men de förklarade att farfar hade dött några år innan jag föddes. Som du kan förstå så var jag chockad, allting var så verkligt. I början så försökte jag övertala dem att alltihop inte var något påhitt. De försökte neka allt jag sade om farfar om att han levde, om byn han hade bott i. Men när jag berättade om Pär, var deras reaktion annorlunda. Deras ansikten blev likbleka och ögon kalla. De bad mig att aldrig ta upp detta igen. Inte för dem, inte för släkten, inte för vänner, inte för någon jag pratar med.
I början förstod jag inte vad de menade, men år senare då jag nyligen fyllde tjugotre och skulle flytta ut, kom pappa med ett foto. Han berättade om att farfar älskade att ta porträttbilder i olika miljöer. Pappa fick stå ut med att vara hans musa och blev fotograferad ofta på grund av det. Vilket han inte brydde sig om. När jag fick bilden gick mina ögon direkt till två pojkar som satt under en stor ek. Pappa pekade på sitt yngre jag och skrattade om hans fula frisyr han hade. Men jag hade blicken fäst på pojken bredvid, jag kände igen honom. Det var Pär. Pappa berättade att han hade en kompis som hette Pär, lika tystlåten och skygg som den jag mindes leka med.
Per hade dött i en brandolycka då de bara var små, ett stearinljus tog eld i deras stuga. Han hade problem med sömnen, så han fick ta en stark sömn medicin vilket gav han en djup sömn som varade länge. Han dog i sömnen, utan att veta att hans liv var slut.
Nu förstod jag varför de inte ville tala om det för mig när jag var åtta. Då hade jag säkert varit inlagd på ett mentalsjukhus.
Några veckor senare, bestämde jag mig för att åka till byn farfar bodde i. Till min förvåning var husen i gott skick även om ingen bodde där. Ett hus fattades bland dem, huset som Per dog i. Den ersattes nu av en grav. Pers familj hade sålt marken för att skammen var för stor att de inte hann i tid.
Nu levde ingen av dem, alla hade dött i någon form av brand. Medvetet eller ej. Det enda som skrämde mig mer än att Pers familj dog i en eld, var att vittnen till alla bränder, hade sett en ljushårig pojke ståendes i sovrumsfönstret, leende mot dem.

Johan Sandström

Gillar att läsa och att skriva noveller. Vill också utmana mig själv till att göra varje novell bättre jämfört med den förra. Och utforska olika genrer jag kanske eller inte tycker om. Men med tiden kanske ha ändrat åsikt om vissa genrer.
Johan Sandström är medlem sedan 2019 Johan Sandström har 2 publicerade verk