Publicerat
Kategori: Novell

Ett leende...Ditt leende

Du sa "att vara eller att inte vara, varför bry sig..så länge man är.." Du log och lät din blick följa några ensamma moln på den klarblå himlen.
"så länge man är sig själv? frågade jag utan att få något svar, dina tankar var som så ofta långt borta i världar jag aldrig skulle komma att förstå. vi var 16 år och sommaren hade precis börjat, precis som vårt första sommarlov tillsammans. Vi låg där på gräsmattan, ditt huvud på min mage, min hand i din. Vi var 16 år och vår kärlek kändes varmare än solens strålar mot våra ansikten. Nu, ett år senare och jag har kommit att älska dig mer för var stund som gått.

Du drog upp mig ur soffan och släpade ut mig på gatan, i hällande regn dansade du och sjöng "baby can i hold you tonight", fast det var väl mer skrål än sång, du sträckte upp händerna mot skyn och lät regnet falla mot ditt vackra ansikte, ditt mörka blöta hår glänste i skenet från gatlytan, din våta t-shirt satt som klistrad mot din överkropp. Du vände dig mot mig och nästan viskade fram "and you will be mine", mitt hat mot smöriga pojkband försvann för ett ögonblick och jag omfamnade dig. Jag kände din doft i mina näsborrar, din värme som skyddade mig från det kyliga regnet...Jag sa "jag älskar dig", du såg på mig och sa "jag vet det, det syns i dina ögon och se in i mina så vet du hur mycket jag älskar dig"....I hans hans mörka ögon lyste kärleken...

Jag stapplade ut från huset och ner på gräsmattan, vinglade fram mot ett buskage och föll ner på knä för att kräkas, de många shotsen satte sina spår och hamnade nu i ett par väldoftande rosbuskar. Bakom mig hördes musiken, skratten och dina andetag när du satte dig på huk bakom mig och lutade ditt huvud mot min axel. "Ska vi gå hem?" frågade du, jag slöt ögonen och nickade, kunde nästan höra hur du log där bakom, "kom nu klenis så drar vi", du tog min hand och drog upp mig från marken, la din arm om mig och vi började gå hemåt i natten...

Någon sa att vi såg så lyckliga ut när vi var tillsammans, att man kunde se hur mycket vi älskade varandra. Hela du log och han sa, "precis, sådär, lyckan bara skiner om er". du brukar säga att vår kärlek aldrig kommer växa sig gammal, utan att vi kommer vara som nyförälskade varje ny morgon vi vaknar upp tillsammans. 17 år gamla och inget känns så självklart som vår kärlek för all framtid. Du lovade mig att alltid vara vid min sida..Ett löfte som ger livet all mening...Ett löfte du aldrig skulle få bryta...

Du ler och jag tappar orden, du kysser mina läppar och jag tappar andan, du tar min hand och hela min kropp skälver, du säger att du älskar mig och jag svävar. Jag älskar dig, mer än du kanske förstår. Utan dig skulle jag inte ha några dagar, ingen musik att höra, inga skämt att skratta åt, inga stunder att uppskatta och njuta av.. Du ler och jag faller...Faller för dig..

Du klev av tåget, jag rusade fram. 2 hela jävla veckor hade passerat utan dig och det hade känts som en evighet, trots att vi pratat varje dag och dina söta sms helt fyllt min mobil. "min älskade" var dina första ord när du ställt ner väskan på perrongen.Jag kramade dig, så hårt och ville inte släppa taget. Du log och allt kändes åter som vanligt, du kommer alltid att komma tillbaka, finnas vid min sida.Jag tog din väska, du tog min hand. Vi gick sakta gatan fram, du berättade om hur du haft det hos din pappa 35 mil bort, jag lutade mitt huvud mot din axel och lyssnade på dina ord, dina skratt och insåg hur mycket jag saknat dig, mer än jag känt meddans du varit iväg.. Mitt i ett av dina skratt hör vi någon skrika "Jävla bögar"... i nästa sekund får jag en spark i ryggen och faller handlöst ner i backen. "Vi tar den här jäveln först", jag försöker finna dig med blicken. Du får en knuff men står pall och slår tillbaka, du får en spark och faller ner på den hårda asfalten. Jag reser mig upp, men får snabbt en spark i magen och faller tillbaka. Dom lyfter upp dig på knä och en kille tar sats och sparkar mot dig..Som om hela världen stannat, allt är tyst i mitt huvud, förutom ljudet av hur din käke krossas mot trottoarkanten och det dova dunkandet när ditt huvud gång på gång slås mot asfalten..Jag skriker men det känns som att inga ord kommer fram..Jag hör deras skratt och deras skor mot marken när det springer bort..Jag hör inte dig...Jag famlar mig bort mot din livlösa kropp.

Du ligger med ditt blodiga huvud i mitt knä. Du ler inte, dina ögon är slutna, men jag vet att din kärlek fortfarande kan skådas i dom, där bakom ögonlocken, din hand kramar inte min utan ligger helt stel och passiv i mitt grepp. du andas inte och jag känner för ett ögonblick att jag vill hata dig för att du lämnar mig..ensam i en värld utan ditt leende..

Så länge man är, min älskade, så länge jag är här, kommer du finnas i mina tankar. Jag är...din

Skriven av: Macke79

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck