Publicerat
Kategori: Novell

Ett litet rendez-vous (a fucking rendez-vous)

Ett litet rendez-vous( A fucking rendez-vous )



Bok i fem korta delar:

1. Istället för mustasch

2. Filmatisk dramatik

3. Dialogen

4. En rad oväntade händelser

5. La Fin oú Le fin?

Dedikerad till mor

1.
Istället för mustasch

Jag köpte givetvis nya glasögon. Äntligen en dag utan längtan efter bågar. Visserligen har jag ett smärre synfel men det stör mig knappast. Nej, dessa fantastiska bågar är blott ornament till min mustaschlösa nuna. Jag trivs ju i glasögon. Någon vidare analys är verkligen inte nödvändig. Eftersträvar jag en intellektuell framtoning? Tränger jag en attityd mer än en personlighet? Jag vet inte. Det är visserligen inte svårt att granska sig själv men sanningshalten är allför ofta diskutabel. Är det inte så att lögnen personifieras via människor som talar om sig själva? Varför ställer jag oss en massa tråkiga frågor? Historien förlorar säkerligen linje och substans. Låt oss istället återanknyta till inledningen: en mustaschlös nuna är, sanna mina ord, en mustaschlös nuna! En pryd hårväxt under nosen är ett naturligt ansikte. Ett ansikte att ta på allvar. Hur påtagligt är inte tomheten och avsaknaden av värdighet hos en man med en pojkes ansikte. Jag saknar de hårfagra dagar som förhoppningsvis väntar mig.
Kanske var mina nya glasögon utan styrka ett surrogat för mustasch. Så var det naturligtvis! Den kvällen fick jag återigen besök av en kamrat. Fast visst var det över en månad sen hon sist besökte mig. Jag bodde enkelt. Ett litet rymligt utrymme. Man kunde andas där och ett sällskap på fem kamrater var intet till besvär. Rymligt i sin totala enkelhet. En gammal fåtölj med läslampa. En matta. En säng. En bokhylla. En stol. Ett skrivbord. Jag läste varje dag. Jag läste så till väga att när jag sugit ut varenda ord bland sidorna i alla mina böcker så gjorde jag mig av med dem och fyllda min bokhylla med nya pärmar. Egentligen ville jag inget hellre än att spara de böcker som fascinerat mig och som skulle berätta för omvärlden vilken typ av människa jag var. Men samtidigt hade jag gett mig fan på att inte fästa mig vid produktionsprocessens alster. Jag levde efter hopp om livet som vilda vattenfall – en symbolik för konstant förändrig. Således möblerade jag ständigt om och flyttade mina pinaler runt omkring på alla tänkbara platser. Sist min kamrat besökte mig, alltså dryga månaden sen, hade rummets möblering varit fullständigt annorlunda. Skrivbordet var upp och ner, min fåtölj stod i sängen och inunder den hade jag skjutit min bokhylla med böcker. Naturligtvis, mina vänner, såg det så ej längre ut i mitt hem. Därför var det kring detta vi inledde konverseringen. Det sociala spelets ekorrhjul började snurra och ett möte människor emellan tog sin början. Ni vet vad jag talar om, inte sant?
- Som ni ser har jag möblerat om sen sist. Bokhyllan finns att skåda upprätt stående, fåtöljen kan sittas i balans och om ni så önskar skriva på mitt skrivbord kan ovansidan återigen användas, sade jag strax efter vi kramat varandra.
Jag vet inte om kramen var oskyldig. Jag vet inte om kramen var onödig. Jag vet ingenting om kramen mer än att den faktiskt ägde rum. Jag tar sällan initiativ till kroppskontakt annat än vid sex. Kramen som gest upplevs aningen tvungen när man handfallen möter eller skiljs från en människa och orden lämnar tungan.
- Varför säger du mig detta? svarade hon. Observera gärna att hon duade mig efter mitt tappra försök att återupprätta borgerlig vett och etikett med att nia henne. Hur som helst så fortsatte hon tala till mig:
- Varför säger du mig detta? Är det för att du vill berätta att du har möblerat om, för att påminna mig om att din fåtölj stod i sängen eller är det möjligen allra första början till ett försök att förföra mig?
Hennes ord tystade mig. Hennes. Ord. Tystade. Mig. Sedan talade jag:
- Jag svarar sällan på sarkasmer och spydigheter, framför allt inte i mitt eget hem. Tillåt mig istället kontra dig och fråga vad som för dig hit med en vässad tunga. Varför har du kommit?
Märk väl, att jag genast sänkte mig till hennes nivå och duade. Det var givetvis ingenting jag ville göra men ett tydligt tecken på att mitt svar inte var så självsäkert som jag ville att det skulle vara. Jag vågade inte riktigt stå på mig i mitt eget språkbruk. Typiskt!
- Jag har kommit, förstår du väl, för att jag inte kan hålla mig härifrån. Jag har dock försvunnit. Försvunnit ur ditt liv. Förstår du vad det innebär? Liv, alltså. Ditt liv. Allt som du förnimmer med dina sinnen och bearbetar i huvudet. Allt som du äger och inte äger. Men jag har kommit, för jag förstår ej om jag i ärlighetens namn tycker om dig eller om du blott attraherar mig. Jag har kommit för att gå till botten med fenomenet VI, DU och JAG. Därför har jag kommit.
- Du kommer hit och talar med lik i munnen. Hit, till mitt hem.
- Du vill inte ens förstå. Och förresten vadå ditt hem? Var det inte du som predikade äganderätten som en falsk och rutten orätt. ”Att göra anspråk på något är att utesluta all världens folk från detta”, var det inte så du sade?
- Visserligen, och det står jag fast vid.
- Förlåt mig, jag ska inte märka ord utan visa heder och leva ut mina syften med besöket. Får jag komma in?
Vi stod länge och bara såg varandra i ögonen. Hon hade fina ögon. En romantisk beskrivning av ögonens suveränitet och skönhet räds jag göra, för jag vill inte bli onödigt tråkig men hon hade fina ögon. Hon valde att greppa tag i min arm och stryka den försiktigt. Då svarade, inte jag, utan min kropp via munnen genast:
- Ja, så var god och stig in. Vi ska prata du och jag.
- Tack!


2.
Filmatisk dramatik

Vi hade träffats för två månader sedan. Vi träffades för att jag ville att vi skulle vara bekanta. Jag sökte mig till henne och fick oväntad respons. Vi var kvickt goda kamrater och umgicks var och varannan dag. Utvecklingen var faktiskt smått filmatisk och vänskapen borde så småningom ha utvecklats till känslor i traditionell romantisk mening. Givetvis var det inte så enkelt. Livet är aldrig enkelt. Livet är knappast svårt heller men det blir problem att bedöma utan referensramar. Livet är snarare tristess. Europa och välfärden. Vad betyder den när jag inte förstår min livsuppgift. I fattigdom och misär är syftet mer påtagligt; nämligen att överleva. Jag överlever säkerligen men lever ingenting. Trodde jag i alla fall men skulle få upptäcka att i relation med en annan människa kunde livet kännas verkligt. Inte lyckligt, men verkligt på grund av den väldiga problematiken. Då den amerikanska dramaturgin nog skulle givit oss varandras hjärtan efter det att tiden haft sin gång skulle fenomenet VI välja en annan väg än Onkel Sams. Relationens problematik blev filmatiskt intellektuell och svårtillgänglig. Oförmögen att göra sig förstådd hos massan. Fast det var ju ingen film och VI saknade pretentioner. Vad jag försöker säga, fast jag krånglat till det för mig på vägen, är att hon var i djup relation till en människa. Inte jag, utan en helt annan. För mig visserligen inte bara ”en helt annan” utan en som jag tyckte bra om. Det är en särskild laddning i siffran tre och triangeldramer är sällan av sämre sprakande statisk karaktär. Trots detta var det som om våra kroppar närmade sig varandra för var gång vi umgicks. En ungdomlig dragningskraft med djuriska karaktärsdrag. Efterkloka funderingar får mig att hoppas på en kärlek på ett mer intellektuellt plan. En tyglad och mindre vild känslosfär. Visst har vi starka behov. Däremot är vi medvetna om vår egen primitivitet – ligger inte däri en utmaning för alla; att trotsa biologin och slåss mot hormonella rus och rysningar. Jag talar blott med mitt huvud nu, är jag rädd, då min kropp fortfarande är av djurets natur. Typiskt! Hon förklarade i de hetaste av ögonblick att hon inte borde. Hon hade ett ansvar mot sin partner. Jag var förstående men ville ändå förklara att jag var fäst vid henne. Det hela var bedrövligt. En eländig situation utan lösning och reson men vi lämnade varann som vänner med hedern i behåll. Köttets lustar och innansidans bestar förde oss dock åter samman. Förnuftet hade övergivit oss och vår heder försvann lika fort som samlaget ägde rum. Otro. Otrohet. Var det moraliskt förfall eller en progressiv mänsklig gemenskap? Det var i alla fall det som fick mig att må väldigt illa men ändå klargjorde livet som någonting greppbart och verkligt. Dramatik där man hade en egen roll och inte satt som publik till en allt vansinnigare föreställning. Filmatisk var utgångspunkten för vår historia men vi skulle varken få varandra eller bli särade av döden. I avsaknaden av regissör uppstår, sanna mina ord, den sanna konsten. Sedan, mina vänner, träffades vi inte på en månad. Nu hade hon äntligen kommit tillbaka och vi talade
3.
Dialogen


- Är kärleken en illusion? mumlade hon. Jag menar, inte en illusion för näthinnan på ögat utan en inre bildförvrängning som ger oss föreställningen vi alla förväntas längta efter. I och med födelsen, underkastad det mest paradoxala paradigmet, i och med min kroppsliga existens förväntas jag acceptera att folk kräver någonting av mig. Har jag rätten att kräva att inte förväntas göra någonting? Varför är ensamhet…
- Snälla! Snälla ni, låt oss småprata, om än för en liten stund innan vi drunknar i ord av allvar, sade jag förskräckt av hennes ickedistanserade plötsliga allvar.
- Varför då? Ska vi inte eftersträva en så rak kommunikation som möjligt?
- Du har rätt men det är ingen direkt lögn att vädret är bättre idag än igår, att mitt hår har växt eller att kiosken runt hörnet tvingas stänga ner sin verksamhet.
- Jag vet inte vad som är lögn längre.
- Vet du då vad sanning är?
- Om inte, borde jag kanske skämmas?
- Skam är en vedervärdig avkomma som endast är feghetens bihang. Mina vänner känner ingen skam.
- Måhända är jag inte din vän längre för visst är det just skam jag känner inom mig.
Tystnaden härskade men ingen av oss fruktade den utan andades grundligt inför nästa salva av samtal. Jag sade:
- Jag har skrivit en sång. Jag vill spela den för dig.
- Varsågod!
Jag försökte, enligt hennes egen önskan, bjuda på rak kommunikation. Till ackompanjemanget av två gitarrackord började jag utan musikaliska ambitioner att sjunga:

HON strök mitt hår,
,smekte mitt bröst
; TOG del av tystnaden.
Detta var beröring PÅ alla plan –

Jag greppade tag i MINA känslor
Men kunde inte förmå mig att greppa tag i henne
Ärlighet fordrade självförverkligande
Och jag miste BÄGGE när tanken slog mig hårt
Så kommer åter ett liv i längtan
Kan kärlek vara en?
Kan man brinna?
Kan jag brinna ståendes i elden mellan MAN OCH KVINNA?
När hon rör vid mitt lår, ÄLSKAR jag henne då eller effekten när jag står?
Sedan kommer nytt blod, nya lår som sliter i MINA sår
Jag BOLLAR med vägg; låt kärleken vara en så blir vi 2

- Jag tillåter mig inte längre att hänges åt förälskelsen, ty jag vet inte vad kärlek är; är det äkta eller en utmålad illusion? svarade hon min sång.
- Känslans ursprung är väl inte samma sak som dess autentiska värde. Det som är, det är, och förändras av de mänsklig relationernas spindelväv till ånyo; det som är.
- Jag vill inte försöka förstå det du säger men kan inte du lyssna för en gångs skull…
- Jag lyssnar väl alltid.
- Nej, du kan vara väldigt tyst och låta mig prata men det betyder inte att du lyssnar.
- Tro mig när jag säger att jag lyssnar nu.
- Jag kan inte känna dig vid längre. När jag ser ditt ansikte påminns jag om vår lögn. När jag ser på min älskades ansikte kan jag inte annat än återigen slås av mitt svek.
- Din älskades ansikte? Så honom kan du älska?
- Ja, jag älskar honom fast jag inte vet vad kärlek är längre.
- Kanske kärleken är lika med ovissheten.
- Kanske. Jag tror det börjar klarna för mig. Jag älskar inte dig men lik förbannat dras jag till dig. Antagligen får jag nöja med situationens vansinne eller blockera dig .
- Du vinner inga slag genom att fly, sade jag men ignorerades totalt och hon fortsatte:
- Det duger inte. Det här duger definitivt inte.
Förtvivlat föll hon i min famn. Det föll inga tårar men dock en stillhet som nonchalerade tid och rum. Jag talade sedan:
- Låt oss tala om någonting helt annat. Vi kan inte lösa några problem.
- Vad vill du tala om?
- Om konst, svarade jag kvickt.
- Varför då?
- Varför inte! Är det inte så att utifrån sett är bilden av dig i min famn, bägge med tunga hjärtan, väldigt stor konst.
- Sen när bryr du dig om konst och borgerligt kotteri?
- Nej, inte konst. Konst som i Gud.
- Gud? Konst? Jag förstår inte. Vad fan är konst egentligen och vem fan är Gud?
- Konsten är aningen löjlig, speciellt om man förstår sig på den. Det stora felet är att analytiker försöker skilja konstens produkter från Gud. Inte Gud i den traditionellt religiösa betydelsen utan Gud i en ny klarsynt ateistisk mening. Varför vill jag ändå använda mig av ett begrepp som naturligtvis har direkt religiösa kopplingar?
- Jag vet inte. Kan det vara så att du vill stjäla de religiösas vokabulär? Eller vill du bara röra om i den ortodoxa grytan – den sanna tron eller den sanna icke-tron?
- Jag vet inte men ett ord med tre bokstäver är kort, koncist och väldigt slående.
- Gud i en klarsynt ateistisk mening? Förklara dig!
- Jag menar med Gud, allt det som vi möjligen kan förnimma med syn, hörsel, känsel, smak och lukt. Allt som vi kan ta på och allt som vi inte kan ta på. Livet, precis som det skulle arta sig oberoende av sociala nätverk och strukturer. Världen kan tyckas bedrövlig och som ett eländes elände men lugn, det är bara för att vi låter parasiter organisera Gud. När världen är riktigt stinkande, vill man att vi ska fascineras över konsten så vi inte kan förstå att Gud längtar efter att omorganiseras och bli vårdad ömt. Konst som specifikt konstfenomen existerar inte. Däremot existerar konsten i Gud och i livet. Vad vi än tar oss för är det konst. Förstår du? Detta är konst! Du och jag blir konst i och med smärtan vi känner i det här ögonblicket! Fast detta…endast om man är medveten om att konsten inte existerar.
- Tala inte mer! Snälla. Bespara mig från din idioti. Även om kloka ord haglar ur din mun är du likväl en idiot. Så ta och håll käften! Låt oss tysta hålla om varandra istället. På så vis rinner tiden iväg och kanske vårt elände också.
- Du menar, att tiden skulle läka alla sår?
Hon skakade på huvudet höll om mig och viskade:
- Du ska inte prata mer. Du ska vara tyst. Tyst.
Vi omfamnade varandra och precis som i sången strök hon mitt hår, smekte mitt bröst och tog del av tystnaden. Det var beröring på alla plan. Jag greppade tag i mina känslor men kunde inte förmå mig att greppa tag i henne. Ärlighet fordrade självförverkligande och jag miste bägge när tanken slog mig hårt. Så kommen åter ett liv i längtan.





4.
En rad oväntade händelser


Jag köpte givetvis nya glasögon. Jag hade låtit de förgylla mitt ansiktes utseende under hela tiden för vårt möte. Från och med den tveksamma kramen vid dörren till den passionerade omfamningen efter dialogen. När jag blev medveten om de svarta bågarna kring mina ögon började det klarna. När hon sedan med sin hand sakta påbörjade det som den passionerade omfamningen enligt köttets logik skulle leda till var allt plötsligt glasklart. Vilken sorts människa lade inte märke till mitt nya liv. Mina svarta bågar. Istället för mustasch. Eller kanske lade hon märke till dem men valde att kallt nonchalera. Det tar oss självklart vidare till frågan; vilken sorts människa väljer att nonchalera en sådan sak. En sak av betydelse. Uppenbarligen var glasögonen min mustasch och ingenting att behandla med sådan arrogans. Jag hade makt. Om jag bara ville ta den hade jag makten att lämna detta triangeldrama och henne bakom mig. Varför skulle jag inte? Hon ville inte ha mig och jag gjorde väl oss båda en tjänst genom att driva mitt sinnes känslor till handling? Så, jag valde att lyfta bort hennes hand och resa mig upp. Det var mitt livs viktigast ögonblick ty visade jag inte stor motståndskraft? Jag hade fått bevis på att min kropp var kött åtråvärt av annat kött. Samtidigt hade jag bevisat för mig själv att intellektet var starkare, om än bara för stunden, än biologi och vetenskap. Detta var min frälsning, det närmaste jag någonsin skulle komma Jesus. Jag hade aldrig varit särskilt stark men det hade nu blivit min riktiga styrka. Precis när jag trodde att jag upplevde mitt livs formtopp förgylldes situation av en, tillåt mig, gudomlig fast egendomlig händelse. En hädelsens händelse, kanske. Missförstå inte när jag säger att jag kastade min ena sko på henne där hon satt. Tro inte att jag kastade febrilt i svidande frustration. Ursinnigt vredesmod. Nej, det hela var genialt. Jag blott böjde mig ner efter min vänstra vintersko och kastade den på henne. Inte hårt. Inte löst heller. Lagom. Sedan gjorde jag sorti. Det hela var genialt. Jag hade äntligen följt mina tankars minsta vink utan vidare reflektion. Jag kastade skon innan jag knappt visste om det och efter jag gjort det kändes det som jag aldrig gjort det. Jag led inga konsekvensetiska kval utan gjorde min sorti. Jag lämnade nu allt bakom mig. Henne. Jag och henne. Mina böcker. Min säng. Först klättrade jag ut ur livmodern, sedan levde jag fram till den här dagen. Sedan klättrade jag en gång till ut från mörker mot ljus och nya tider. Tro det eller ej, men det var mitt nya liv som började. Jag gick på gatan. Inte förmer än andra men ändå inte helt anonym. Jag hälsade på var och varannan människa. Jag hjälpte tanter över gatan. Jag köpte räksmörgåsar till mig själv och dem som ville ha. Folk ville gärna ta emot gåvor. Det här var det nya livet. Ingen tog mig för tokig eller sinneslö bara för att jag sökte kontakt. Ingen var heller cynisk och analyserade mitt beteende. I det nya livet var jag intresserad av folk för första gången. Jag stod på noll och kunde bara vinna. Jag ägde ingenting. Inte ens kläderna jag bar eller den ynka summa pengar jag förvarade i en plånbok. Var detta Edens lustgård? Hur skulle det kunna vara det? Ett paradis kan väl inte skapas på en enda själs lycka? I mitt nya liv ville jag verkligen inte träffa henne igen. Jag satte mig på uteserveringen till ett exklusivt café. I mitt nya liv ville jag inte fika med henne på exklusiva caféer. Jag beställde en bit prinsesstårta och en espresso; ingenting jag ville dela med henne i det nya livet. Fan! Plötsligt satt hon bara där mitt emot mig. För omvärlden precis som om det var just henne jag suttit och väntat på. För omvärlden som om min lycka vore gjord i och med hennes ankomst. Fan! Så var det ju inte alls. Jag tappade genast intresset för folk eftersom jag upplevde mig enormt iakttagen. Överallt tycktes sitta tysta cafégäster med tidningen, kaffekoppen eller hunden som täckmantel för sitt studerande av mig. Hon däremot studerade mig knappast. Hon var kvick och arrogant när hon bad servitören om en bit prinsesstårta och en espresso. Hon var om möjligt ännu kvickare och arrogantare när hon placerade dessa i mitt ansikte. Kaffet brände och sved. Det var dock inte det jag besvärades av. Prinsesstårtans innandöme skymde sikten där det låg på mina glasögons glas och väntade. Väntade på att jag skulle agera mot min innersta vilja. Jag tog av mig mina nya svarta bågar men såg ändå inte minsta tillstymmelse av världen. Av Gud. All min livskraft som gick via glasögonen var som bortblåst. Folk betraktade mig säkerligen sitta där ensam och alldeles nersölad, ty hon hade givetvis redan gjort sin sorti. Tillsammans ansträngde de sig för att komma underfund med vilka djävulskap jag åtagit mig för att förtjäna en sådan förödmjukelse. Vad hade jag gjort? Kastat en sko? Kanske var det priset man fick betala för att kasta en sko; prinsesstårta och espresso. Nej, priset var mycket högre än så. Jag kunde inte glädjas åt mina glasögon därefter. Således hade jag inget surrogat för mustasch. Jag började invänta en hormonell explosion. Jag väntade…

5.
La Fin oú Le Fin?

Vad som tycktes vara slutet på historien var definitivt inte så som jag hade önskat. Jag försjönk i drömmar. Fantasier om hur jag som subjekt skulle slungas ut och transformeras samman med alla de andra subjekten. Min kropp återvände hem men sinnet ville bort. Extraordinära ambitioner om vagabondliv och upptäckter förde mig långt bort från förödmjukelsen. I mitt rum reste jag ensam till Paris. Frankrike var i mina tankar precis vad jag alltid önskat. Frankrike, och främst Paris, var inte bara Frankrike. Frankrike var vad som helst. Jag fantiserade om att bli tagen på allvar. Ägna mig åt allvarliga saker på seriöst manér utan att bli klassad som en clown. Jag skulle sitta och läsa i parker, demonstrera, strejka, älska, röka cigaretter, dricka vin, tala franska, lära känna den lokalen bagaren, leka med barnen och muntra upp de gamla och sjuka. I mitt rum kunde jag resa till Paris utan att känna verklighetens bistra besvikelser. Så, jag gjorde det. Jag besökte naturligtvis ett exklusivt café av samma typ som sänkte mig till lerpölens botten. Uteserveringen var perfekt och jag visste att det inte skulle dröja länge till någon alldeles underbar människa skulle göra mig sällskap. Paris infriade mina förväntningar; jag fick alldeles strax sällskap av en fantastisk kvinna. Vi började prata och kommunikationen var intelligent och delikat. Vi pratade om konst och meningen med livet. Det anmärkningsvärda var att vi rodde i land med det utan att alls vara kvasidjupingar. Hon sade om livets mening:
- Mina ord kan tas för en bortskämd västerlännings, men för att förstå sig på meningen med livet måste man först förstå meningslösheten med livet. Bottenlösheten och hjälplösheten i att vakna varje morgon och inte kunna fokusera på en värdig sysselsättning.
- Ni är väldigt vacker, madame, sade jag.
- Merci, monsieur!
- Ni är en vacker människa, inte bara en vacker kvinna, fortsatte jag. Jag hade inga baktankar utan vräkte endast ur mig det som uppenbart var sanning.
- Jag önskar jag kunde göra mig så klarsynta bilder av folk på så kort tid. Ofta kommer jag på mig själv med att tycka att folk är idioter. Sedan lär jag känna dem och lär mig att uppskatta det som jag först tog för idioti. Jag brukade tro att folk förändrades hela tiden i och med att min uppfattning gjorde det. Det är väl snarare på det viset att min pre-illustrerade bild och dom visar sig vara fullständigt felaktig, nest-ce pas?
- Har ni ännu givit mig en dom? frågade jag.
- Det har jag ännu inte gjort. Det är förresten redan för sent. Du giver mig dig själv för tillfället och jag blott absorberar.
- Jag vill också erkänna en av mina brister, även om ditt erkännande av en egen brist snarare tyder på god självkännedom och ödmjukhet. I relation till andra människor tenderar jag att hierarkisera. Antingen känner jag mig intellektuellt överlägsen eller underlägsen och beter mig därefter. Men i ditt sällskap känner jag ingen konkurrens. Ingen över- eller underlägsenhet. Vi försöker inte bevisa något för varandra.
- Exakt! Vi är inte tvillingsjälar och vi är inte nord- och sydpol. Vi är bara ingenting utan varandra. Låt mig få läsa er en dikt ur tomma luften. Får jag det?
- Jag vill inget hellre.
Hon började läsa och bokstavligen greppade orden ur luften och gav de till mig att förvalta. Den verkade handla om hur hon hanterat en känslomässig kris men nu var i slutet av den mörka tunneln. När hon läst klart gick vi tillsammans därifrån. Vi höll inte varandras händer för vi behövde inte bevisa något. Inte heller behövde vi varandras händer för bekräftelse eller tillfredställelse. Det fick mig att tänka på den person jag en gång var. Fast förankrad i mitt inre jag. Längtade bort från blockaden som skänkte mig uselt mod och, inom mig, en känslobank där allting lagrades på konton, som jag inte alls kom åt. Någon var tvungen att råna mig, annars skulle jag förbli en stigande heliumballong som försvinner upp i himlen där ingen ser mig och därmed betyder jag heller ingenting. Jag ville förlita mig på mina känslor och ärligt ge utlopp åt kärleken. Jag var verkligen i Paris och inte förödmjukad i mitt hem utan glasögon istället för mustasch. Jag frågade min nya kamrat om detta var slutet på en historia värd att berätta. Var framtiden vår?
- C’est la fin, ma chérie?
- Je ne sais pas. Peut-être le fin?
- La fin. Le fin. I don’t give a fuck!

Nåväl! Kan tyckas just detta bara är nonsens, men vad är av vitalitet förlöst och av sant intresse? Vad som förut var frukten i mitt unga liv kom att bli den stora besvikelsen och offer för min brutala skepticism; nämligen kärleken. Men endast över den lilla bron, för nu har jag återvänt och med ärligt ord kan jag förtälja att jag ånyo kan älska.

Skriven av: Johan Ericsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson