Publicerat
Kategori: Novell

Ett liv på Standby

Ett liv på Standby
Redan innan jag vaknar känns det som jag drar en suck. Ordet ”Varför?” ekar tomt i mitt huvud. Ännu ett brev från Kronofogden, vem bryr sig? Det finns ingen spänning i något längre, allt löser sig ändå. Djupt inuti mig känner jag ibland viljan att köra ner mig själv så långt i botten som det går, bara för att se hur djup sjön är. När jag sedan befinner mig på botten kan jag bara ta mig uppåt, efter det kan det bara bli bättre. Men jag kommer aldrig ner till botten. Jag är kvar precis under ytan, där jag inte kan andas.

Jag vet fortfarande inte om det är någon skola idag, men det spelar ingen roll, jag skulle aldrig gå dit ändå. Sätter mig vid teven, men ångrar mig innan jag hittat dosan, jag vet ändå att det enda som visas är små leende plastdockor som försöker förföra mig, försöker att lura mig att världen är en vacker och lycklig platts. Det enda dom egentligen vill är att tjäna pengar, att livnära sig på din bekostnad.
När jag drar upp persiennerna lite snabbt blir jag knappast överraskad när jag ser att det småduggar lite i det gråmulna vädret. Men det känns samtidigt lockande, åter kommer känslan av att vilja förstöra för sig själv. Snabbt på med skorna och jackan, ner för trapporna och ut i den kalla världen.

Sakta vandrar jag nerför gatan, och vid gatans slut börjar en annan. Fortfarande lika menlöst, där den ena slutar börjar den andra men alla ser lika ut, alla har samma innehåll. Jag vandrar sakta, jag vet inte alls vart jag är på väg. Jag ska ingenstans, i långsamt tempo.
Jag har fortfarande inte mött en annan själ, ändå vet jag att jag inte är död. Den gnagande känslan i nacken, som en piska som knuffar mig framåt i livet mot ett grått, suddigt mål, bekräftar att jag fortfarande är vid liv.
Jag vandrar vidare, ut på bron som förbinder de två stadsdelarna med varandra, en grå bro som håller samman två gråa stadsdelar. Mitt på bron stannar jag, ser ner.
Det är långt ner, långt ner till botten. Den ekande rösten i mitt huvud säger nu istället till mig att jag aldrig skulle våga, att jag inte är redo än. Men det finna bara ett sätt att motbevisa denna schizofreni, jag måste dyka mot botten.

Ett steg, två steg, fortfarande i samma långsamma takt som resten av mitt menlösa gråa liv, och jag blir mer och mer övertygad om att detta är den rätta vägen, jag har tillslut hittat ut ur den labyrint jag vandrat i hela mitt liv. Rösten i mitt huvud håller på att tyna bort, det gråa blir snart svart.

”- Hej” säger hon när hon går förbi. Först märker jag henne inte, sen försöker jag att inte bry mig, men det går inte. Hon talar till mig, hon vill mig bara väl.
- Vad gör du? frågar hon.
- Ingenting svarar jag snabbt. Står och tänker bara.
Rösten i mitt huvud är tillbaka. Den skrattar åt mig.
- Det var ett tag sedan man såg dig, har du varit sjuk eller något?
- Jo, lite. Har varit lite trött. Mycket att göra vet du.
- Ja jag vet! Säger hon och ler.
Kanske känner hon gemenskap, jag har aldrig varit bra att tolka andra människor, har haft fullt upp med att försöka tolka mina egna tankar.
- Men du ser ut att må bättre nu i alla fall.
- Jo, det gör jag också. Mycket piggare och så.
Om hon bara visste.
- Ja, men då kanske vi ses i skolan imorgon då? säger hon och är på väg att lämna mig igen.
Jag försöker visa att jag är glad att se henne, jag försöker att le åt henne, och hon ler trotts allt tillbaka mot mig.
Det har slutat regna, och hon vandrar iväg och lämnar mig ensam igen. Jag står där, skrattar lite åt mig själv, hur patetisk jag egentligen är som låter andra människor styra mitt liv och mina känslor. Men det känns som jag tagit mig upp över ytan en stund, jag har fått andas lite, även om det var för en kortare stund. När jag sträcker på mig kan jag fortfarande se henne, så lekfull, så full av glädje, så generös med glädje.

Jag vandrar vidare, hemåt igen. Hem till mitt gråa liv och mina brev från kronofogden. Men det gråa känns just nu lite ljusare, kanske är det hon som fortfarande bländar mig med sin skönhet, sin glädje som hon så vackert delar med sig till andra. Tyngdlagen existerar inte när jag går uppför trapporna, det var betydligt jobbigare att gå ner. Jag öppnar dörren, sparkar undan räkningarna och sätter mig åter i soffan.

Får syn på mitt Playstation. Det står på standby. Det är varken av eller på, får precis så mycket ström som den behöver för att lysa lite. Jag kan så enkelt dra ut kontakten och släcka lampan, måla om grått till svart. Men inte just idag. Idag vill jag ta tag i min handkontroll och spela lite, ha lite kul.
Mitt liv står på standby. Jag är osäker på vart jag ska, vad jag vill. Men hon ger mig näring, hon ger mig ström. Hon leker med mig och får mig att skratta.
Jag ska inte dra ur kontakten ännu.

Skriven av: Anders Brunlöf

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan