Publicerat
Kategori: Novell

Ett märkligt möte

Hela himlen är gråsvart. Ett dovt muller hörs följt av en kraftig bländande blixt. Sedan återvänder mörkret som om det skulle ha legat på lurpass och bilens svaga strålkastare söker återigen flämtande lysa upp vägen framför mig. Det skrapar det till under bi-len. Vägen är gropig och fylld av blöt och slirig lera. Med stadig hand försöker jag hålla mig på vägen. Hela eftermiddagen har en gråmulen himmel legat över södra Transsylvanien. Det oavbrutna regnandet har fått bilen att flera gånger tappa väggreppet och kana ner i diket.

För ett ögonblick försvinner mina tankar iväg till en tid som ligger höljt i historiens dunkel. 1448-76 regerade prins Vlad Tepes över dessa trakter. Konstantinopel hade fallit och turkarna trängde österifrån in i Europa. Som en del i en kristen försvarspakt stred prins Vlad och hans Drakorder mot en nästan övermäktig fiende. Någon-ting inträffade som fick den gamle förkämpen att helt vända kristendomen ryggen. Den bild av grymhet som, enligt den gamla historieskrivningen, har skapats kring honom är nog inte helt sann. Det var en mycket brutal tid i nästan hela Europa. Att spetsa fiende och brottsling var ett vanligt straff.

Med ett plötsligt ryck återförs jag till nuet. Bilens ena framhjul har precis tappat väggreppet och kanar rakt ner i diket. Det blir plötsligt helt tyst. Bara vindens sus och det smattrande regnet hörs genom den otäta sidorutan. När chocken över det inträffade släppt fångar hörseln upp ett svagt ylande inte långt ifrån bilen. ”Vargar”, tänker jag högt för mig själv. Samlar snabbt ihop tankarna för att inse det fruktlösa i att omedelbart ta mig upp på vägen. Väljer att ännu en gång ta ner hela bilen helt i diket för att, med bakhjulsdriften, pressa mig upp på igen. Plockar fram de stora gummistövlarna bakom sätet, öppnar bildörren och kliver ut. Regnet öser ner som från en vidöppen kran. En kraftig vind rycker tag i jackan och vrider den ett kvarts varv. Med stor beslutsamhet trycker jag igen bildörren och trevar mig sakta bakåt till bagageluckan. Det iskalla regnet svider mot ansiktet. Med hjälp av båda armarna lyfter jag sakta upp luckan, gräver ur mörkret fram två avnötta brädor. Med en i var hand lyckas jag till sist få dit brädorna framför båda bakhjulen. En gren knäcks bakom ryg-gen! Snurrar snabbt runt för att bara mötas av ett totalt mörker. Pulsen rusar och blicken flackar hjälplöst ut i tomheten. Sekunderna tickar sakta iväg. Efter en minuts tystnad tar jag mig beslutsamt in i bilen och vrider om tändningsnyckeln. Motorn mullrar igång igen. Nu gäller det att med ett lätt lyft på kopplingen. Några evighetslånga minuter senare ligger jag åter på vägen och med ett lätt tryck på gasen rullande tar mig bort från platsen.

Dagen innan hade jag varit på väg med tåg från Bukarest mot det lilla samhället Curtea de Arges. Platsen ligger vid randen av den stora bergskedjan, Karpaterna. Från tågvagnens fönster kunde jag med förnöjsamhet konstatera hur väl ordnad denna del av världen var när det gäller skönhet och storhet. Både järn- och landsvägen slingrade sig smidigt uppför den transylvanska bergskammen med en vidunder-lig utsikt över gröna välvuxna dalar, dimhöljda och spetsiga bergstop-par, små pittoreska bergsbyar fyllda av livfulla aktiviteter och över allt detta lyste den mildaste och mest livsbejakande solen. I min kupé satt två andra personer, en kvinnlig student på väg hem från universi-tetet i Bukarest och en äldre präst brådstörtat kallad till samhället av en kollega. Studenten frågade vart jag var på väg. När jag svarade henne, blev de båda förstummade. Flickan sänkte sin blick och präs-ten mumlade något på rumänska. Min häpnad över reaktionen fick mig att i tysthet söka efter en inre förklaring till deras beteende.

Tidigt på kvällen anlände vi till Curtea de Arges som för drygt hundra år sedan var en medelstor by. Platsen låg mjukt insvept i en liten dalgång med den transylvanska bergskedjan som en beskyddade filt. Ända tills tåget hade stannat till vid perrongen var det lugnt och stilla. Stationshuset såg ut att vara från förra sekelskiftet och sedan dess nödtorftigt underhållen. På nedre planet låg allt som hörde till; biljettförsäljning, godsmottagning och vänthall. Det övre planet såg väl så ombonat ut.

Tåget hade knappt hunnit stanna till ordentligt förrän jag, med rygg-säckens i ena armen och med ett lätt kliv, landade på asfalten. Skymningen hade börjat falla mellan de mäktiga bergsmassiven medan det fåtalet resenärer som här steg av förbluffande snabbt fördes iväg av de väntande. Någonting verkade skrämma dem! Det var lätt att se i blickarna hos några av de som väntade. Framme vid biljettluckan frågade jag försiktigt, både på engelska och ryska, efter vägen till ortens värdshus. Med en osäker och skrämd blick verkade hon först inte vilja veta av mig. Med större kraft återupprepade frågan och då gav hon mig adressen på en snabbt nedklottrad lapp. Luckan bommades igen med en smäll. Runt mig var det nu plötsligt öde. Strax därefter var området nedsläckt. Bilden av det vackra och undersköna landskapet hade bryskt och utan större hänsyn ryckts ur mina tankar, varför?

Några regndroppar började försiktigt falla, medan jag promenerade genom samhället för att på något vis finna den nedklottrade adressen. Solen, den mjuka och livsbejakande tingesten, var som helt försvunnen. Med en olustkänsla rörde jag mig längs de gamla kullerstensbelagda gränderna, förbi flera igenbommade butiker, mellan det fåtalet svagt upplysta gatlyktorna och över de närmast öde tor-gen. Allt verkade gammal, slitet och dåligt underhållet. En och annan fönsterlucka hängde och skavde hjälplöst på ett gångjärn. Minsta vindpust fick den att gnälla och slå mot den spruckna stenväggen. Medan jag ensam och med en mycket vaksam blick försökte orientera mig framåt kände jag hela tiden en blick i nacken. Snodde blixtsnabbt runt, för att i ögonvrån överraska någon som raskt smällde igen luckan. Vart befann jag mig? Hur kunde byn verka så främmande och ogästvänlig? Något skrämde byn. Traskade allt snabbare vidare. Efter att ha valsat runt den innersta stadskärnan ett flertal tillfällen, fick jag så syn på en lite avsides byggnad med den i dessa trakter så välbekanta symbolen för värdshus. Detta måste vara "platsen"? Har inte kunnat observera skylten på någon annan byggnad.

Väl över tröskeln fick jag en härlig upplevelse av att tiden hade stått still. Säkert var det en liknande syn, med bardisken vid ena hörnet, de stadiga borden längs de mörka stenväggarna, det oslipade golvet och brinnande flämtande lyktor och en sprakande brasa i ett av hör-nen, som mötte Jonathan Harker, en av Bram Stoke's huvudfigurer i romanen ”Dracula”, när han tog in på värdshuset 1897. Bokens miljö, liksom den groteskt beskrivna sägnen om den blodsugande vam-pyren Dracula, var hämtad från dessa trakter.

Raskt tågade jag fram till en man som verkade vara värdshusvärden och frågade om en plats för natten. Det var snabbt ordnat. Vilken turist skulle frivilligt sätta sin fot i detta avlägsna och tydligen uppskrämda samhälle? Frågade sedan om någon visste den exakta vägen till Vlad Tepes gamla bortglömda ruin. Hans vänliga uppsyn för-byttes snabbt mot en stelt förskrämd tom blick. ”Vart har jag ham-nat?” Är folket verkligen så uppskrämda för en så gammal medeltida sägen. Har man här inte kommit så värst längre i början av 2000-talet? Innan jag gick och satte mig vid ett av långborden vid brasan beställde jag mat. En ung dam kom och tog snabbt upp beställningen. När maten dukats fram satt jag hela kvällen och njöt av traktens delikatesser, medan tankarna rörde sig i andra banor, folkets skräck, det ödsliga samhället och förstås morgondagens resa.

Nästa morgon ägnande jag några timmar till att vandra runt i samhället för att försöka finna en möjlighet att ta mig fram till ruinen. Här och var där någon skylt som kunde ha en koppling till verkstad eller transport dök upp, gick jag in för att försöka hyra eller i sämsta fall köpa en lättare jeep. Några timmar och ett otaligt besök senare lyck-des jag friköpa en ”sämre” begagnade sovjetiska Lada. Efter att för honom ha berättat vad bilen skulle användas till, ansåg han det för mig klokast i att resa härifrån och glömma tanken på ruinbesöket. Men, hade jag kommit så här långt så skulle inte något skrockfullt hindra mig. Det var nu middagstid varför det gällde att snabbt komma iväg. Resan skulle säkert ta lång tid, om jag nu över huvudtaget skulle finna platsen.

Väl tillbaka på värdshuset märkte jag hur alla stirrade på mig. Tydligen hade värden yppat min resa för någon som sedan såg till att alla gäster visste detta. Vid disken kändes allt väldigt påträngande. Någon mumlade något på det lokala språket och överlämnade ett litet silverkors. En annan sänkte blicken och verkade be en tyst bön.

Tidig eftermiddag, ett hällregn, som pågått alltsedan avresan från samhället, har övergått i ett svagt duggande. Bilen kränger och dunsar hårt mot den hårda jorden. Rullar nu fram på en smal och svårforcerad bergsrygg. Över hela området vilar en gråsvart himmel. En fuktig råhet tränger in genom de små gliporna i sidofönstren. Snabbt greppar jag min tjocka vindjacka och kränger den mödosamt på mig. Bilens utrymme medger inte några större rörelser. Under de senaste timmarna har jag passerat förbi eller genom några få gårdar utan att upptäcka det minsta tecken på mänskligt liv. Ödsligheten får mig att tänka på Bram Stoke's roman och Jonathan Harkers nertecknade upplevelser av sin färd till greve Draculas borg, samma svåra väg, samma disiga och ödsliga landskap. Snabbt slår jag bort de otäckt tankarna och koncentrera mig på vad som nu väntar mig. Det framför liggande bergslandskapets nedre del är helt dolt av den tjocka mjölk-vita dimman. På de närbelägna höjderna syns några till synes övergivna gårdshus. Något eller någon har fått befolkningen att överge området. Snart ska jag nog vara framme vid Tepes borgruin, kanske bakom nästa krön.

Sakta börjar skymningen sänkas. Den tilltagande kvällskylan får mig att än en gång försöka ordna med varmluftsreglaget. Medan jag sitter framåtlutad mot instrumentpanelen och i mörkret fixar med reglaget tvingas jag snabbt sätta foten på bromsen. Utan någon rimlig förklaring upphörde plötsligt vägen bakom krönet. På hög höjd ovan-för ser jag nu ner mot borgruinen som helt dominera omgivningen. Ser en mörk, halvt nedfallen och svårtillgänglig ruin. Fullmåne, tänk att detta skulle inträffa just denna kväll. Parkerar bilen väl låst och gömd i ett buskage, plockar ur bagageluckan och börjar röra mig i riktning mot ruinen. Det mesta, utom en stor ficklampa (som är försedd med nya batterier) och min stora "djungelkniv", ligger sedan avresan från Sverige nerpackat i ryggsäcken. Framför mig väntar en lång, blöt och mödosam skogsvandring. Möjligen kan det röra sig om någon dryg halvkilometer fram till klippan som borgen vilade på. Sedan får jag försöka hitta en lämplig avsats att klättra upp den sista branta biten.

På väg genom den snåriga skogen börjar regnet åter vräka ner, samtidigt som en pinande vind ligger på från norr. De nerkylda regndropparna svider till på mina rodnande kinder. Med ett lätt handgrepp drar jag åt luvan rund ansiktet och fortsätter oförtrutet vidare. Mörkret faller snabbt. Med en tung utandning konstaterar jag det omöjliga att hinna fram till branten innan rullgardinen helt dragits ner. Då och då får jag användning av djungelkniven som smidigt rensar upp min väg. Med hjälp av en kompass, som stadigt ligger i den vänstra handen, orienterar jag mig framåt, rakt norrut. Efter en dryg halvtimmes vandring hörs ett svagt ylande. Stelnar till. Förlorar för ett ögonblick orienteringen och börjar famla mig framåt in i en allt tätare vegetation. Instinktivt söker jag skydd mot det okända. Väl till sans konstaterar jag snabbt att ”det” rör sig i min riktning. Med uppbjuden inre styrka fortsätter jag forcerat framåt. Måhända hinner jag fram innan förföljarna kommit i kapp mig. Det blir en kamp mot tiden.

Utan förvarning stöter jag efter en obestämd tid plötsligt mot något hårt och vasst. Jag är framme vid bergsklippan. Med förlorat tidsbegrepp och en puls som alltför länge legat över min normala, har jag på något vis lyckats hitta fram. En smal slingrande stig som genom åren nästan helt vuxit igen, får mig att något varva ner och samla kraft. Vad som nu återstår är den sista strapatsfyllda och riskabla branta vandringen uppåt. Kastar en svepande blick upp mot klipphällens mäktiga ruin – totalt mörker. Endast ruinens kala skugga flämtar då och då till i månljuset. Med några djupa andetag tar jag de första kliven uppåt, väl medveten om risken att trampa fel och kana neråt. Snåren, som slingrar sig runt fotsulorna, blir allt tätare. Plötsligt hör jag hur tjutet från mina följeslagare finns någonstans i närheten.

Pulsen rusar iväg och värmen stiger mot huvudet. Jag måste hålla mig samlad. Får inte tappa besinningen och ge upp. I en rasande takt fortsätter jag uppåt längs stigen. Halkar ibland till utan att kana ner allt för mycket. Efter någon kvarts desperata rusning uppåt får jag syn på en mindre öppning som uppenbarar en lång trappavsats mellan en ingång i borgruinen och en väg neråt.

En känsla av att någon eller några under den senaste tiden vandrat upp och ner här fångar mina tankar. I annat fall skulle även denna öppning mycket snabbt ha vuxit igen. Byter spår och springer uppför trappavsatsen. Känner att någon står bakom mig. I ett försökt att vända mig om, halkar jag till på ett av de blöta trappstegen och faller handlöst mot marken. Ögonblicket innan jag förlorar medvetandet känner jag att någon försöker ta tag i mig, men tappar greppet.

(Fortsättning följer)

Skriven av: arnefredriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck