Ett minne från barndomen

Jag är tolv eller tretton år gammal och är helt säker på att jag är galen, spritt språngande galen. Jag är på väg till skolan med en klump i magen som bara växer och växer, ju närmare jag kommer desto större blir klumpen. På väg till skolan stöter jag på en hel del stopp som tvingar mig att stanna upp och räkna. Ett, två, tre, fyra och en god tanke. Jämna nummer är goda och hör till gud och ojämna är helvetet. Det är som min egna lilla ritual. Denna dagens ritual är att vinka hejdå till ingen, inte någon mänsklig skepnad iallafall utan det blir snarare till träden, himmelen och växtligheten som omger mig. Jag vinkar fyra gånger och försöker hålla kvar en god föreställning i huvudet men tanken byts ut till någon form av katastroftanke, världen kommer gå under. Så jag börjar om. Jag gör om ritualen så många gånger att jag blir sen till skolan, vilket jag ofta blir under detta år. Men denna dagen är speciell.
Efter en hel del trösklar på vägen till skolan så kommer jag fram svettig och en kvart sen. Jag säger till min föreståndare att pendeltåget var sent samtidigt som jag undrar om hon börjat ana att jag ljuger. Hon tittar ihållande på mig och det känns som att mina ben inte längre orkar bära mig, jag faller genom parkettgolvet, tillslut upphör tystnaden och hon säger att det är sånt som händer och jag blir tyngdlös och svävar bort mot min plats. Innan lunchen får vi elever veta att vi ska titta på film under eftermiddagen vilket känns som en lättnad eftersom att jag då kan göra mina små ritualer i mörkret med vetskap om att människors blickar är fästa på filmduken. På så vis kan jag inte bli påkommen.
På väg till matsalen börjar mina hjärnspöken vakna till liv och att ta sig dit utan att bli påkommen tar tid, jag känner mig som en ninja som smyger omkring. Jag måste röra väggarna i den långa matsalskorridoren ett par gånger och räkna. Men jag gör det lite vakant som att de bara hände i stunden och inte något jag måste göra för att slippa världens undergång. Vid denna tid börjar jag bli riktigt bra på att räkna, jag kan jämna och ojämna tal utan och innan. Man hade kunnat väcka mig mitt i natten och fråga om 558 är ett jämnt eller ojämnt tal och jag hade svarat utan att rynka på näsan.
När det äntligen blir dags för film och jag har hittat en plats långt bak i klassrummet fastnar min blick på en tjej från min parallellklass, hon ska precis gå in i klassrummet men stannar upp med blicken fokuserad på en osynlig punkt framför hennes fötter. Hon backar bak, går fram och gör om samma procedur ett par gånger. Hon ser bekymrad ut, tittar upp och möter min blick. Jag har aldrig pratat med henne tidigare men det känns som att vi känt varandra i ett helt liv, vi delade något nästan religiöst. Vi kommer aldrig heller att prata med varandra men efter den stunden kände jag mig inte längre ensam och galen. Filmen går igång och jag lutar mig tillbaka och känner den där klumpen i magen sakta upphöra.

Inget namn

Inget namn är medlem sedan 2017 Inget namn har 2 publicerade verk