Ett oanständigt förslag

John hade svårt att koncentrera sig på boken. Hans blick drogs hela tiden till henne, kvinnan som satt på fåtöljen en bit ifrån. Hon hade sparkat av sig skorna och höll fötterna uppe på en pall. Hon satt avslappnat tillbakalutad och läste ett brev. Johns blick vandrade från de välformade vaderna, klädda i tunna vita silkesstrumpor, över den gröngrå muslinklänningen, upp för den hårt korsetterade midjan, till den djupa urringningen. Där stannade hand blick vid de upp pressade runda brösten. Hon hade fin vit hy.
”John, sluta stirra! Jag kan inte koncentrera mig.” Hennes stränga röst avbröt hans sällsamma tankar. En lock av hennes röda hår landade på ena bröstet när hon svängde huvudet åt hans håll. Isblå ögon mötte hans blick. John stelnade till.
”Det är ni inte ensam om fröken Louice,” sa han lugnt och log. Louice vände uppmärksamheten mot brevet igen.
”Vem är det ifrån?”
”Archie.”
”Din kusin?”
”Ja.”
”A, honom har jag hört om,” sa John. ”Din moster höll ett öga på er när ni umgicks om jag inte minns fel.”
”Var har du hört det där?” Louice såg irriterat på John.
”Tjänstefolket.” John log självbelåtet. Han hade lyckats fånga hennes uppmärksamhet. Han drog upp benet på knäet där han satt i en fåtölj längre bort.
”Vad var det hon var så rädd för, din moster?” Fortsatte John. Louice såg en smula osäker ut. ”Hon hade sett en viss ung dam i armarna på herrn i fråga. En kyss, så oskyldigt.”
”Jag var fjorton år. Jag var bara ett barn.”
”Men han var sexton.”
”Vad är det du vill?” Louice gillade inte att han pratade så konspiratoriskt.
John reste sig upp, gick bakom Louice stol och lutade sig över hennes axel.
”Jag ville bara fånga din uppmärksamhet. Jag vet att du gillar att leka katt och råtta med dina beundrare.” Han såg ner i hennes urringning. Frestelsen att smeka hennes mjuka hy var stor.
”Vilken prästlärling ni är herr McKellan. Här försöker ni förföra husbondens dotter.”
John fnös roat. Han lät ett finger vandra längs kanten på urringningen, över bröstens rundning. Louice höll igen impulsen att ge honom en örfil.
”Jag är yngste sonen i familjen. Det är min lott, att bli präst.”
”Hmm… Glöm inte att jag är trolovad med herr Andrews. Så ert fingrande kommer inte att leda någonvart.” John tog bort sitt finger och gick mot sin fåtölj igen.
Det stämde att han var prästlärling. Men det var inget han själv hade valt. Äldsta sonen ärver egendomen, andra sonen blir soldat och tredje blir präst. Så var det alltid. Och han hade onekligen svårt att vara from när han frestades av självaste Venus i det hus där han gästade.
”Jag tror knappast att det äktenskapliga livet kommer att vara till er belåtenhet. Och när ni tröttnar… så står jag till er tjänst fröken.” Louice rodnade inför de skamliga förslaget. Hon såg storögt på honom och gapade. Nog att han tänkte så. Men att tala högt om det.
”Hur understår ni er att tala så inför mig?” Sa Louice högt och reste sig upp. Hon tog på sig skorna, redo för att gå. John såg helt lugnt på henne.
”Sätt er för all del fröken. Jag vet att ni inte är så oskyldig som ni ser ut.” Louice såg på honom med mördande blick, men hon satte sig långsamt ner. ”Ni har dussintals med beundrare. Och ni gillar att leka med dem. Inte ens din kusin kan hålla tassarna borta. Alla vet att det är därför din far har så bråttom att få er gift.”
Louice himlade med ögonen och log mystiskt.
”Säg vad ni vill herr McKellan. Men jag är fortfarande jungfru.” sa hon bestämt. Louice reste sig upp och gick mot dörren.
”Inte länge till,” mumlade John för sig själv.
Louice vände sig vid dörren.
”Vad får er att tro att det skulle bli ni?” Hon log och gick ut. John log för sig själv när han hörde ljuden av hennes klackar försvinna ute i hallen.

Skriven av: Camilla