Ett oväntat möte

Lägenheten ligger öde, sånär som på en ensam dammtuss som fladdrar omkring i vardagsrummet och en hopknuten soppåse i hallen. Det är svårt att förstå. Det är min lya även om jag har bott här förlängesen, så tomt och dött som det är här. Jag kommer från jobbet och kastar min tunga väska på golvet, öppnar en svart säck med barndomsminnen. Där finns det endast två bilder på henne som jag hade sparat. Jag sitter på soffan brevid fönstret, regnet slår mot rutorna. Det blåser. Det är kolsvart ute. Jag ser ingen och ingen ser mig. Gardinerna är fördragna. Jag försöker minnas mitt hem, min barndom, min familj och först och främst minnas henne. En suck av smärta lämnar mig, och sedan börjar jag skrika. Jag kan inte hejda tårarna när de droppar ner på min kind och rösten sviker mig. En stund senare känner jag att det blir svårt att ta ett nytt andetag och därefter känner jag den kalla marken mot min kind.

Det var för längesen. Det var orättvist. Det var det…
Soldater, och bomber var överallt. Det var ingen fred, bara krig.
Några människor dog och några försvann. Jag knäppte mina händer och bad till Gud. Snälla snälla, låt kriget ta slut! Från ett hus ,som inte finns längre, avvisades jag av en aggressiv soldat. En soldat som inte visste något om ömhet och förskoning. Jag hade ingen aning om varför ville han mota bort mig. Kanske ville han göra det istället för att döda mig. Jag saknar det där lilla huset där jag växte upp med min familj. Alla som jag älskade på den där tiden är borta nu. Det är bara Jag kvar, men jag här, inte där. Kanske är de döda eller de är nånstans som jag inte vet nånting om. Nu ber jag att någon av dem fortfarande är vid liv.

Jag saknar henne. Mitt liv var glädjefullt med henne. Vi drömde tillsammans, vi lekte tillsammans. Vi växte upp tillsammans. Vi var vänner...nej, vi var verkligen mer än vänner. Det var början av kärlek som kopplade min själ på hennes. Jag är förstörd.
Jag minns hur mycket hon kunde gråta när hon fick reda på jag måste lämna landet. Vi kramades mycket men vi kunde inte kyssas. Det var inte för vi inte ville göra det. Det var förbjudet att göra det, men det var inte förbjudet att kriga.

Jag längtar efter henne. Jag saknar hennes axel att luta mig mot då jag behöver gråta. Jag längtar efter att berätta mina innersta hemligheter för henne. Men nu är hon kanske i himlen eller nånstans på den här ofantligt stora jodytan. Men om hon hade tur och överlevde kriget har hon ju skapat sin egen familj nu! Varför skulle hon vänta på mig! Jag önskar bara att hon kommer ihåg mig. Jag ser henne i varje ansikte och undrar varje stund om vad hon gör just nu....

Det är en av höstens kalla blåsiga dagar. Jag står ute på ett litet fält och tar bilder. Det är mitt sätt för att trösta mig! Bakom varje bild som jag tar skriver jag ett kärleksbrev till henne! Men vem ska läsa dem? Vad fånig jag är .
Jag känner mig som en vilde medan mitt hår står rakt. Jag tycker att utseendet är jättevackert, men inte vackrare än Maja
Jag ser en gammal man komma cyklande på långt håll. Han var en bra bit över sjuttio år. När han ser mig, stannar han och hoppar av sin cykel.
Hejsan, säger han medan medan en stor kamera hänger på hans axel.
Hej, hej! svarar jag överaskat.
Vackra och fina höstfärger...fotograferar du? undrar han och ger mig ett leende.
Ja, det gör jag, men bara på fritiden, svarar jag.
Får jag se på dina bilder? frågar han.
Gärna, svarar jag och ler.
Jag visar honom några av mina bilder i kameran. Han står och tittar länge på varje bild.

Kan jag ta en bild på dig? frågar han med ett hoppfullt ansiktsuttryck.
Det känns konstig, tycker jag, att en fotograf ska ta en bild på en annan fotograf. Jag kan tacka och säga nej, men varför ska jag vägra honom att ta bild på mig? frågar jag mig själv. Jag låter honom göra det. Den gamla rynkiga manen tar en bild på mig och sätter sig på cykeln. Jag står och tittar på honom när han kommer längre och längre bort från mig. Till sist kan jag inte se honom mer, han försvinner i en höstlig dimma. Han lämnade mig ensam på fälten igen. Det blir tyst och tomt igen. Det är bara jag och djuren som befinner sig på denna åkern.

Tiden går snabbt och jag vill fortfarande föreviga några foton. Solens strålar försvinner så småningom bakom molnen tills det blir lite mörkt och kallt. Löven är torra och vippar i vinden. Det är bara prassel som jag hör nu. Det känns härligt och pirrigt samtidigt . Ängslan förlamar mig och dominerar mig helt. Helt ljudlöst och ensamt forsätter jag fotografera. Nej, vänta … Det hörs steg nånstans. Det är ju någon bakom mig. Paniken stiger kraftigt, en stor stöt av adrenalin går genom min magra kropp, och mitt hjärta börjar slår snabbt som blixten. Vem är det? Vågar jag inte säga.
Hej Daniel! hör jag en misstänkt röst .
Nej, nej jag vill inte träffa någon, tänker jag men jag tittar upp ändå. Det står en tjej som är klädd i en skär klänning och kritvita sandaler framför mig. Är det verkligen Maja!... verkligen Maja! Min hjärna kanske lurar mig igen, har jag fel? Jag kollar upp och och ner, öppnar och stänger mina ögon. Det tar lång tid innan jag upptäcker att det är Maja, men jag har rätt om att jag drömmer. Det är inte min första gång som jag drömmer om henne, tänker jag.
Om jag inte drömmer så varifrån har hon dykt upp och hur visste hon att jag ligger på den här lilla fläcken på den gigantiska jordytan? Kommer ödet att sammanföra oss igen? Och hur känner hon igen mig? kan en så där härlig slump skapas från ingenting?
Hej, svarar jag.
Hur kan jag säga bara ett jävla “hej” till en person som har inspirerat mig? Jag vill skrika och säga Maja, Maja och krama henne. Jag vill erkänna min kärlek till henne, men hon vet ju redan det. Det visste hon redan för mer än sju år sen! Jag vill erkänna att alla bilderna jag tagit har varit till henne, kärleken, känslorna och allt som jag bär till henne lönar sig inte. Jag är ju en främling för henne nu.
Känner du igen mig? undrar hon medan hennes blanka ögon med svarta långa ögonfransar riktas mot mina ögon.
Ja, jag känner igen! säger jag överaskat medan jag kolla forskande på henne, kanske drömmer jag fortfarande eller det bara en tjej som liknar Maja.
Maja.. Jag är Maja viskar hon, eftersom att hon tror att jag verkligen har känt henne skulle jag regera på ett annat sätt! men det är något konstigt.
Minns du den där dagen då vi sa förväl till varandra, forsätter hon när hon inte får svar från mig.
Ja… ja jag minns allt. Jag minns alla ord som du sa till mig den dagen. Jag minns alla tårarna som föll. Jag minns allt, säger jag tyst till henne medan näktergalen drillar.
Drömmer jag eller det är verkligen Maja som står där? Trots att det var min enda önskan ,innan jag förlorade livet , att mina ögon uppfattade henne även bara för en stund, kan jag inte förstå det nu. Kanske Gud har svarat mig. Men jag är fortfarande överaskad över det. Nu måste jag göra någonting, tänker jag, Jag gör avståndet mellan mig och henne kortare och kortare tills mina fingrar trevande möter hennes. Jag drömmer inte. Det är hon.
Jag blir nyfiken, vill bara fatta hur kunde hon överleva kriget och hur visste hon att jag är här? För första gång är något större än min kärlek till henne. Min vetgirighet och nyfikenhet är ofantlig stor.
Ja…Den militären som lät dig lämna landet lär mig att göra samma sak, börjar hon berätta för mig hur gick det till. Det är liksom hon vet på vad jag funderar.
Oj... Verkligen! Svarar jag förvånat.
Ja, det gjorde han. Undrar du inte varför gjorde han så? frågar hon tyst… Det var min pappa! försätter hon.
Din pappa! Din pappa dog för längesen! Mumlar jag högt medan jag tappar hakan.
Nej, han rekryterades i militären alltsedan vi var små barn. Efter att jag stapplade gränsen fick jag veta att han är min pappa det från en annan soldat. Han gjorde så för oss, för att vi ska kunna vara tillsamman i den här stunden, säger hon och får en klump i halsen.
Hastigt rinner ett par tårar över hennes kinder. Nu kan jag inte hålla mig still länge. Jag går och kastar mig i hennes famn.
Jag älskar dig. Jag har blev trollbunden av dig då första gången vi träffades, viskar jag till henne.
Allt sedan vi möttes har slagit det gnistor i mitt hjärta, svarar hon.
Jag älskar dig, skriker jag så högt jag kan.
Jag älskar dig ännu mer, piper hon förjust.
Nu ser jag den vackraste tjej, den viktigaste person i mitt liv och mitt ängel som doftar underbart. Det är en romantisk afton med kärlek
Vill du gifta med mig? frågar jag, och känner mig lycklig och glad friare som en lärka.
Tror du att jag ska vägra denna frågan? Självklart vill jag! Tack vare den där gamla manen som har lagt din bild på hans FC-sida så fick jag veta var min största och enda kärlek är, säger hon medan hennes ögon strålar som stjärnorna.
Nu händer det mötet som var helt omöjligt och oväntat för mig, förtjänar jag det? frågar jag.

Skriven av: philip