Publicerat
Kategori: Novell

Ett sista farväl

Tårana rann nerför mina kinder.
Jag gick brevid Safir, min älskade ponny. Det såg ut som om han grät också.
Hans vackra vita färg såg grå ut, och han hängde med huvet.
Vi bara gick och gick.
Jag ville bara få gå med honom innan vi skijler på oss.
Han skulle bli avlivad, min Safir. Och allt var mitt fel.
Jag ville så gärna vinna hopptävlingen.
Utan att tänka mig för skänklade jag på honom för hårt. Han tappade koncetrationen och vi föll.
Jag klarade mig, men Safir bröt benet.
Det var den dåliga typen av benbrott. Den typen som man inte kan göra nåt åt.
Jag vet att han har ont, men jag måste bara få gå med honom.
Ett sista farväl innan vi skils åt. Innan han far till Trapplanda.
Det var som om mina tårar aldrig ville ta slut.
Det var mitt fel att Safir måste avlivas.
Det var mitt fel att Safir lider!
Veterinärens bil bromsade in på gården. Hästarna i hagarna spetsade öronen och hundarna blev lite tystare.
Det var som om alla visste vad som skulle hända.
Mamma och pappa var också där. Jag undvek att se på dem. Deras allvarliga blickar skulle få mig att gråta mer än någonsin.
Jag torkade bort tårana med tröjärmen och förde Safir mot stallet.
Jag gav honom alla mina äpplen, kramade honom och pussade honom hela tiden.
Inte förän veterinären själv bad mig att gå kom tårana igen.
-Hejdå, Safir. Jag älskar dig.
Jag viskade de orden i hans öra och pussade honom på mulen innan jag gick därifrån.
Jag ville inte se på när de tog livet av min ponny.
Även om det bara var en spruta.
Jag rusade ut ur stallet och satt mig vi äppelträdet borta vid hagarna.
Det var min och Safirs favoritplats.
Jag satt bara där och snyftade.
Då hörde jag en ljus gnäggning. Det var Safirs.
Och jag visste att det var det sista jag skulle höra av honom.
Jag grät så hela jag skakade.
Efter ett tag kom veterinären, mamma och pappa ut ur stallet.
Alla såg sorgsna ut. Men jag visste att jag var inte ens dubbelt så ledsen som dem.
Veterinären körde bort från gården och jag kände hur mycket jag hatade henne.
Jag demostrerade genom att låta bli att äta och jag blev magrare och magrare .
En natt drömde jag om Safir. Han galopperade på en äng med en massa hästar. Han såg lycklig ut.
-Tack, Ellie, för att du älskade mig. Tack för att du gjorde så jag slapp lida!
Safir sa det till mig. Jag gav honom ett rött saftigt äppel som ett tecken på att jag själv var tacksam för alla stunder vi haft.
Innan han galopperade iväg med sin flock viskade jag orden i hans öra:
-Jag kommer aldrig glömma dig, Safir.


Skriven av: fjorda

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren