Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Ett skrik i Monotonia

Radhusen i pastell låg uppradade som legoklossar. Med linjal hade husen ritats på arkitektens skrivbord. Huset till höger, garage och uppfart till vänster. Inget fick överstiga 150 kvadratmeter. Staketen standardiserades för att inte störa helheten. Stora fönster mot gatan, där det bästa kunde uppvisas. Framför husen en fem kvadratmeter gräsmatta, som klipptes noggrant, även i kanterna. Trimmade buskar, övertrimmade för att inte verka ovårdat. Bakom husen plats för lite gräs, en rabatt, en hammock och kanske en basketbollsställning om det fanns barn i huset. Det var en gata där ingenting hände eller där ingenting fick hända, där våldsamheter, skrik, avvikelser, ja, allt sådant som kan sätta igång grannens tunga kvävdes under medelklassens tjocka täcke.
De flesta var nykomlingar från hyreskaserner och innerstadens fuktgamla lägenheter. Man trivdes eller vantrivdes i sitt Monotonia och aktade sig för att inte passa in. Så länge man kopierade grannen och pratade vänligt över staketet och hade kontroll på sin hunds tarmtömning, var allt i sin ordning.
Det var ingen ovanlig dag och inget ovanligt med fyrtioåriga Sven, arbetarsonen, som med sina valkiga och stora nävar slagit sig ner vid middagsbordet. Han hade klättrat några steg på samhällsstegen i Folkhemmet, flutit med i Välfärdssverige. Duschvattnet droppade ännu ner från det svarta hårfästet och skjortan hängde lös och ledig runt de knälånga kalsongerna. Fötterna var instuckna i tofflor som sett bättre tider. Sven föste undan den prydligt vikta servetten och hällde öl i dricksglaset, så att det skummade ända upp till kanten. Sörplande och njutningsfullt tömde han glaset. Först då insåg han att Bea pratade med honom. Hans tankar var ännu inte hemma. De surrade kring vad chefen sagt om den nye killen på jobbet. Det var väl inget fel på honom? Han var ung, behövde bara lära sig lite hut. Avskedas, nä, för fan. Det var krut i grabben.
Nej, han lyssnade inte, såg bara likgiltigt hur Beas mun, illröd av läppstift, rörde sig oupphörligt. Det röda hade kletat av sig på tänderna. Bea var pinsam. Han ogillade det där långa, blonderade håret. Det fick henne att se ut som ett medelålders fnask. Han uppfattade att hon sa något om grannen, om deras hund, som skitit på gräsmattan.

”Och du ska inte tro att de plockade upp det”. Hennes röst trängde till slut igenom. Fodrande och skarp. Hon krävde medhåll.

”Så vad fan ska jag göra åt det?”

Sven slängde en irriterad blick tvärs över potatiskarotten som stod där rykande het, som en skyddande mur mellan dem. Tystnaden sänkte sig över bordet. Hon, Bea, borde hålla käften när de äter. Maten ska tysta mun. Enkel och bra regel som han vuxit upp med. Han måste ju sitta här. Tog han maten till TV soffan, skulle det bli ett djävla liv.
Sven såg hur Bea stirrade på hans glas. Han väntade på kommentaren. Som om de spelade en teaterscen, där replikerna upprepas vid varje föreställning. Hennes mungipor snördes samman och hennes röst skar genom rummet medan blicken fixerade glaset:

”Måste du placera ditt dricksglas så nära bordskanten. En vacker dag stjälper du ut öl på mattan...”.

Längre hann hon inte förrän Sven tog sitt glas och ställde det med en smäll ovanför sin tallrik.

”Är du nöjd nu, eller…?”

Bea knöt händerna under bordet och pressade naglarna in i handflatorna tills det gjorde ont.

”Glas ska stå ovanför tallriken. Det vet alla utom du. Dessutom, vid middagsbordet snackar man väl med varandra.”, sa hon med tillkämpat lugn, ”men du bara sitter där. Säger inte ett ord. Duger jag inte att prata med?”
Hon kikade under lugg på honom för att se effekten. Den satt, han ryckte potatiskarotten åt sidan, lutade sig över bordet med en sådan ilska i de svarta pupillerna att hon drog efter andan.

”Jag föreslår att du äter här och jag vid tv:n, så jag kan tänka i fred och du kan sitta där och leka borgarbracka med ditt förbannade korrekta bordsskick, pytsar och karotter och tända ljus. Ditt djävla skitsnack gör mig sjuk i huvudet.”


Bea reste sig från bordet, samlade in alla uppläggningsfat med potatis, stek, sallad och såsen i snipan från Rörstrand, bar ut allt i köket och slängde maten i soporna medveten om att han ännu inte tagit sin andra portion.

”Jag hatar dej.”

Hennes röst snördes ihop av förtvivlan. Hon gick hastigt mot sovrummet och smällde igen dörren bakom sig.

Egentligen fanns det ingen som hon kände så lite som sin man. Hans liv rullade på som ett tåg efter en exakt tidtabell. Han påminde henne om en maskin. Han kom och gick, sov och åt men vad han gjorde utanför hemmet hade hon en mycket diffus aning om. Något i byggnadsbranschen. Det var allt. Ibland reste han bort. Packade sin väska, sa inte mycket, kom tillbaka, packade ur sin väska och slog sig ner vid middagsbordet utan att växla ett ord.
Skiljas kunde hon inte. Grannarna skulle snacka och undra och advokaten skulle kosta pengar. Vad skulle hon säga till Kalle och Leffe? Pojkarna var vuxna nu, hade flugit ur boet, men dök ofta upp. Men det var inte henne de ville träffa. Skulle de ens sakna henne? Deras kärlek hade Sven köpt genom bio- och fotbollsbiljetter. De pratade samma språk, drack öl och vrålade framför Tv:n, lämnade ölburkar och chipspåsar i soffan. Det köpte kärlek det! Inte disk och dammsugning. Och så allt det där som hon inte förstod sig på. Hon var rädd att bli ensam. Hon visste inte hur man sköter allt det andra. Städa och laga mat hade livets skola lärt henne, men resten...

Hon slängde sig på sängen och kände hur tankarna vreds sönder till ordlös ångest. Hon borrade in huvudet i kudden och försökte bli av med det växande mörkret. Hon gnällde bittert, kröp ihop och lät det våldsamma därinne bli allt starkare. Till slut skrek hon ut sin förtvivlan, skrek in i kuddvaret, som blev blött av hennes tårar. Det var skönt, ångesten släpptes ut. Snor och tårar blandades och i fukten smordes hennes mascara och läppstift ut på det vita örngottet. Hon skrek med all sin kraft med munnen öppen och begravd i kudden, som spädbarnet i en mors famn. Efter ett tag tystnade hon, rädd att han hört henne. Ångesten byttes ut mot ilska. Mot honom, mot sig själv. Varför försöker hon dag efter dag, varför?

Bea vred sig på sängen och blev liggandes på rygg. Hon stirrade upp i taket och på sovrumslampan där dammet undkommit hennes nit. Hon fick lust att bara riva ner den, slänga den med våld ut genom fönstret, men hon låg kvar och till slut kom tårarna igen men nu helt stillsamt, Det var uppgivenheten. Eller…
Hon hörde hur han ställde tallrikarna och glasen i diskhon. Tv:n slogs på. Nej, det måste bli slut. Hon skulle klara det. Skaffa jobb, vad som helst, hon kunde ju alltid städa eller hjälpa någon gamling. Men inte skilsmässa. Det bästa vore om han dog.

Bea satte sig halvvägs upp ur sängen. Just det! Tanken på Svens död hetsade upp henne. Självklart, så enkelt. En god middag och gift i kastrullen medan hon själv skyllde på magont och nöjde sig med ett glas Samarin. Sven skulle sjunka kvidande ner från stolen och hon skulle påskynda processen genom att stoppa servetten i munnen. Vad han skulle stirra på henne! Sedan skulle hon slänga servetten och all mat i slasken, gå ut och tömma soporna, prata lite med grannen över staketet och vara helt normal. Långsamt skulle hon återvända till lägenheten, skrika högt över Svens lik på köksgolvet, låtsas hysterisk och så ringa ambulansen. Kanske rent av ropa på grannarna och ställa till med en scen. Se chockad och förtvivlad ut. Vem skulle misstänka henne? Pojkarna skulle säkert hjälpa henne med allt hon behövde. I deras armar skulle hon gråta. Först när hela skådespelet med begravning och beklagande från grannar och bekanta och släkt var över, ja då, äntligen skulle hon dansa runt och göra varje tum av hemmet till sitt eget.
Tröstad av tanken klev Bea upp ur sängen, gick ut i badrummet och tvättade av sig mascaran kring de gråtsvullna ögonen. Hon gick ut i köket, plockade upp middagsdisken ur diskhon och fyllde på med hett vatten. Ett tag stod hon och stirrade ner i vattnet. Sven hade inte ens knackat på sovrumsdörren. Inte brytt sig. Förmodligen tänkt att kvinnor blir så där ibland. Han förstod inte att han höll på att utplåna henne. Han förstod inte att huset krävde något bättre av dem. Lite hyfs.
Beas händer blev hängande i diskvattnet. Disken fick vänta. Hon plockade fram chipspåsen. En mindre skål hällde hon dip i. Hon stod en stund med dipskålen i handen och såg ner i den gröngula röran. Den luktade starkt av lök. Han skulle inte märka något. Skulle hon...? Eller...? Nej, inte än.
Tv-röster fyllde vardagsrummet och med ett småleende slog hon sig ner bredvid honom och kände värmen genom hans rutiga skjortärm. Sven drog sig inte undan, bara ölrapade belåtet. Det såg säkert trevligt ut, där de satt i soffan. Som om allt vore bra. Det tröstade henne.
De tog var sitt chips och deras händer möttes i dipskålen. Hon kände hans närvaro i tystnaden mellan dem.
Och solen sjönk i väster och mörkret smög sig runt villorna medan TV-rutorna sände ut sitt flackande ljus på välklippta gräsmattor.

Ann-Marie du Plessis

Status: Brons författare

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 78.6 Ann-Marie du Plessis har 11 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg