Ett vakande öga

Jag fick en gång höra att det starkaste band som existerar, är det band som knutits mellan en moder hennes barn. Det är ett band som håller samman olikt något annat. Mer slitstarkt än något annat material. Ett band med sammanlänkade kraft, som inte den dyraste kedja någonsin skulle kunna mäta sig med. Jag vet att detta är sant, för jag är själv en moder. Jag är mor till de två mest fantastiska människorna jag någonsin träffat. Alice är sju år gammal, och Adam har precis fyllt fem. På sin födelsedag önskade sig Adam två badmintonracket, ett nät och en boll för att kunna spela med sin syster. Min man gjorde Adam mycket lyrisk på sin födelsedagsmorgon då han ivrigt slet upp ett av paketens presentpapper och fann sin önskan på insidan. Det var en sommarmorgon och barnen rusade genast ut i den svala, fuktiga luften för att sätta upp badmintonbanan. Svalorna susade över hustaket och humlornas hummande skapande en harmonisk sommarkänsla medan dem pollinerade för fullt i rosenbuskarna. Jag själv stod outtröttligt med bara fötter i det överväxta, lite fuktiga gräset på bakgården. Jag betraktade barnen i timmar medan de spelade otaliga badminton-matcher, som också bestod av att tjafsa om reglerna, fuska för att vinna över storasyster, samt retas lite extra när lillebror ändå förlorade.

Alla stunder med mina barn är magiska, jag uppskattar alla stunder jag får med dom, även de som består av tjafs och osämja. Det är på sätt och vis vackert med sådana stunder också. Jag brukar tänka att det är just dessa tillfällen som de utvecklas mest som individer, även om det ibland händer att tjafset går överstyr och jag vill ingripa. Men det kan jag ju såklart inte göra…

Det är en uppgift bara min man har befogenhet att utföra om det skulle behövas, men det gör mig inget. Att få ha ett vakande öga över mina barn är det enda som för mig är viktigt att tillåtas göra.

Det är inget som gör mig mer lycklig än solen som glimmrar i Adams hasselnöts-bruna, lockiga hår. Inget gör mig mer lycklig än Alice bubblande skratt som är sådär härligt smittande att man inte kan hjälpas att dras med. Inget gör mig lyckligare än Adams intensiva fokus när han betraktar en insekt han funnit intressant. Inget gör mig mer lycklig än Alice febrila försök att få till håret just precis rätt, när hon allt mer närmar sig att bli försenad till skolan. Mina barn gör mig så lycklig, och jag måste verkligen kämpa för att hålla mig på avstånd. Jag vet ju att jag inte får väcka deras uppmärksamhet. Jag vet ju hur det kan gå.

En sen kväll i februari hade Adam och Alice tagit tillfället i akt när pappa råkat somnat på soffan att stannat uppe ett tag längre än vad de egentligen fick i vanliga fall. Det var vardag och skolan väntade dagen efter. Jag vet att man inte har utvecklat konsekvenstänkande när man är fem respektive sju år gammal, därför kände jag som barnens moder att det är mitt ansvar att se till att mina barn kommer i säng i tid när deras fader själv råkat somna. Jag tryckte till på fjärrkontrollen och slog av Tv’n, Alice och Adam såg förvirrat på varandra innan Alice tog fjärrkontrollen från soffbordet och slog på Tv’n igen.

Jag slog bestämt av Tv’n igen när Alice lagt ifrån sig fjärrkontrollen igen och denna gången märkte jag att Adam blev illa till mods. Alice tröstade Adam och förklarade händelsen som att det troligtvis var något fel på Tv’n, eller kanske var det fel på fjärrkontrollen. Därefter slog hon på den igen med knappen som sitter på sidan av Tv’n istället. Jag som hade märkt Adams obehag bestämde mig istället för att låta Tv’n vara ifred. Jag tänkte att han behöver tröstas och jag kunde helt enkelt inte låta bli och smekte han ömt över kinden.

Men Adam blev inte tröstad… I en hysterisk fasa vrålade Adam tills luften i hans lungor tog slut och han hann kippa efter ett nytt andetag att återigen vråla ut i en ren och skär skräckslagen panik. Pappa vaknar omedelbart från sitt slumrade och tar genast våra skräckslagna barn i famnen. Barnens pappa, han kan trösta våra barn. Inte jag. Pappas beröring, den är trygg och varm. Det är inte min. Pappas ord, de är betryggande. Det är inte mina, och dem kommer aldrig att bli det. Åtminstone inte när vi befinner oss här.

Därför betraktar jag mina barn på avstånd, jag befinner mig alltid i närheten, men på ett avstånd där jag inte väcker deras uppmärksamhet. För inget gör mig lyckligare än mina barn, mina underbara Adam och Alice. Tills den dagen vi återigen möts, ska jag över er hålla ett vakande öga.

Skriven av: Emil Jansson