Publicerat
Kategori: Novell

Evighet och sånt

Under alla hans år i branschen var det ingen som någonsin frågat hur det stod till med honom. Hur hans dag hade varit. Hur frugan mådde. Om sanningen skulle fram så hade han ingen fru och hade någon frågat hur hans dag hade varit så hade han helt enkelt svarat att den inte alls varit. För det hade den inte. John var en person som enligt logiken inte existerade över huvudtaget. Visst existerade han. Men en professor skulle förneka det. Och en helt vanlig frisk människa skulle förneka det. Ett barn skulle inte förneka det. Ett barn skulle se honom. Barn och psykiskt sjuka patienter. Samt vissa drogmissbrukare. Skulle man granska det hela utifrån ett lite mer underbart perspektiv så skulle man kalla honom för en ängel. Men under sina år i branschen hade han kommit fram till att man inte kunde titta på saker utifrån ett underbart perspektiv. Det underbara perspektivet var inte relevant i hans liv. Och ingenting underbart kunde förknippas med honom.
Han log för sig själv. Det var kul hur han så ofta flöt iväg och dröjde flera sekunder innan ett svar poppade ut.
- Jag mår jättebra, hur är det själv?
- Jag har fått en film!
- Jaså? Vad kul! Jag tycker du ska springa iväg och ta dig en titt på den!

Den lilla pojken sprang glatt iväg och John hörde hur TV:n sattes på. Både han och grabben befann sig i en lägenhet i New York, omkring 50 våningar upp i luften. Fönstret stod på vid gavel efter Johns genomtänka och mycket eleganta entré. Han föredrog att öppna fönstret, inte gå igenom det. Han hade massa sådana saker för sig. Han borstade fortfarande tänderna. Han ville förbli jordnära.
Han kom fram till att han stannat tillräckligt länge hos pojken för att ha gjort ett snabbt intryck på denne. Utan ett ord, andetag eller spänd muskel föll han ihop baklänges och svepte ut över New York. Fönstret slog han snyggt igen innan han försvann neråt. Han hade bråttom. Även fast tid inte fanns tillgängligt där han kom ifrån. Han gillade att uttrycka sig så. Om en person har bråttom så vet man att denne är upptagen. Och John var definitivt upptagen. Han svävade ut över New York och beundrade inte alls utsikten. Han hade slutat uppskatta utsikten. Om någon sett honom i det ögonblicket skulle de blivit förbluffade över hur han plötsligt försvann. Försvann in i en annan dimension. Faktum var att han landade precis bredvid Charles Dickens, som satt på en stol och stirrade ut i ingenting. De var vänner sedan länge, och Charles var en mycket speciell man då han precis som John var ett väsen som enligt logikens lagar inte existerade.
- John. Hej. Är det avklarat?
- Det är fixat.
- Låt oss promenera.
- Pojken mår bra.
- Det var trevligt.

De promenerade ut genom den tropiska trädgården och in i ett moln av någonting oändligt suddigt. Det var det enklaste sättet att beskriva det på. Någonting suddigt. I andra änden öppnade sig en port gjord av sten. Efter det befann de sig i mitten av en oändlig kyrkogård. John Clearwater var en död man.





© Adrian Matenda

Skriven av: moreproductive

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson