Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Exet!

Linnéa vaknar. Ser sig om kring. Hon ligger på en sliten madrass i en källare. Hon känner inte igen sig.
Var är jag någonstans? Tänker hon. Hon försöker gnugga sig i ögonen, men hon upptäcker snabbt att hennes händer är bakbundna, Även hennes fotleder är hopbundna. Hon försöker ropa på hjälp, men en bred bit silvertejp över hennes mun som sträckte sig från det ena örat till det andra dämpar hennes skrik. Hon försöker vrida på handlederna on fotlederna för att repen ska ge vika, men knutarna är för hårt åtdragna, och tejpen över munnen sitter som berg. Hon inser detta ganska snabbt och ger upp. Hon försöker lugna sig lite, drar några djupa andetag genom näsan för att inte gripas av panik, och försöker tänka, och komma ihåg vad som hände innan hon hamnade här. Hon hade precis kommit hem till sin lägenhet efter en föreläsning på Göteborgs universitet, hällt upp en kopp kaffe, gjort iordning en macka, ätit upp mackan och druckit ur kaffet. Hon tänkte efter noga. Det sista hon minns är att hon diskade ur kaffekoppen, och hade då känt en fuktig trasa tryckas över sin mun och näsa, och sedan hade allt blivit svart.
"Någon har kidnappat mig", tänker hon. "Men vem? Och varför? Mina föräldrar är inte rika, har inga skulder eller är osams med någon". Den enda hon kan komma på är hennes expojkvän, som tidigare hade misshandlat henne, tills hon en dag till slut fick nog, lämnade honom och flyttade till hemlig adress. Hade han efter åtta månader hittat henne?
Plötsligt hör hon hur fotsteg närmar sig dörren till rummet hon ligger i. En nyckel vrids om på andra sidan, och dörren öppnas. In kommer en kortklippt rödhårig ung man. Det var som hon misstänkte, Kasper, hennes expojkvän. Har går mot henne, och ställer sig på knä bredvid madrassen hon ligger på och stryker hennes ljusbruna hår bakom örat med sitt finger.
- Jag har saknat dig, gumman, säger han. Du skulle bara veta hur mycket jag har letat efter dig.
Och om du undrar var du är så kan jag avslöja att vi är i min farfars gamla sommarstuga, långt ute i skogen så ingen kommer hitta dig här ute.
- Jag tänker ta bort munkavlen nu, så att du kan dricka lite vatten, fortsätter han. Men då får du lova att inte skrika, okej?
Linnéa nickar som svar.
- Bra, säger han, och drar försiktigt bort tejpen från hennes mun.
- Snälla, du behöver inte göra så här, låt mig bara gå, så lovar jag att inte berätta för någon, säger Linnéa med gråten i halsen.
- Du lovade också att inte lämna mig, men det gjorde du ändå, så varför skulle jag lita på dig? frågar Kasper och häller lite vatten ur en flaska i hennes mun.
- Förlåt, snyftade hon. Men jag stod inte ut med att du slog mig hela tiden. Vad skulle jag göra?
- Ja, men du vet, jag kan inte bara släppa dig sådär. Jag menar, det har ju ändå tagit mig åtta månader att hitta dig, och jag tycker att vi har lite förlorad tid att ta igen.
Han kysser henne på munnen och börjar långsamt att knäppa upp hennes blårutiga skjorta. Han för in handen och börjar ta på hennes bröst.
- Nej, snälla, gör det inte, snyftar hon.
-Sshhh, det här kommer gå fort, viskar han i hennes öra.
- NEEEJ, HJÄÄÄÄLP!
- Håll käft, ryter han och ger henne en örfil. Han tar upp en rulle silvertejp, river av en stor bit och sätter den stadigt över hennes mun. Han sliter av hennes skjorta, och sedan hennes BH.
Hon kämpar emot allt vad hon orkar, medan hennes klarblåa ögon fylls med tårar men han är för stark för henne.
- Det är ingen idé du kämpar emot, du är min nu, och jag släpper dig aldrig igen.

Fyra dagar har nu gått sedan hon blev kidnappad. Hon ligger fortfarande kvar i källaren. Hon är inte längre bunden, men har fått högra fotleden fastkedjad i en vattenledning.
Det står om henne i tidningarna. Hon är efterlyst över hela landet. Kasper hade lagt en artikel från aftonbladet bredvid henne för att retas.
"Linnéa Svantesson, 20 år, försvann från sin lägenhet i Angered onsdagen den 16e september. Hon har ljusbrunt hår, blåa ögon, senast hon sågs till var på Ica supermarket i Angered, hon var där utan sällskap och var vid tillfället klädd i en svart jacka, en blårutig skjorta under jackan, blåa jeans och röda converse-skor. Vet ni något om hennes försvinnande? Kontakta polisen".
"Någon borde hitta mig snart, annars måste jag försöka fly", tänker hon.
Sekunden efter kommer Kasper in rummet. Han har med sig en bricka med mat på en tallrik åt henne. Utan att säga någonting ställer han ner brickan på golvet bredvid henne. Då ser hon sin chans. Utan att tänka efter lyfter hon bort tallriken från brickan, tar upp brickan och drämmer till Kasper i huvudet med den. Han faller ner på golvet och tar sig för huvudet.
- Aj, vad fan sysslar du med, din jävla subba? skriker han.
- Sticker härifrån, svarar hon och slår honom några gånger till.
Hon fortsätter att rikta slag mot hans huvud, tills han till slut tappar medvetandet. Hon börjar rota i hans fickor efter nycklarna. Hon letar i den ena fickan efter den andra, och till slut hittar hon en nyckelknippa. Hon tar upp den och försöker få upp låset runt sin fotled med en liten nyckel. Hon vacklar och fumlar med nyckeln ett tag, och till slut hör hon ett klick. Låset gick upp. Hon tar loss kedjan från sin fotled och kedjar istället fast Kasper.
"Nu sticker jag" Tänker hon och tar språng, med i samma ögonblick vaknar Kasper och tar tag i hennes fotled så att hon snubblar. han försöker dra henne till sig.
- Hit med nycklarna, skriker han.
- Aldrig, skriker Linnéa och kastar ut nycklarna från rummet dit Kasper inte kunde nå dem. Linnéa sprattlar och sparkar med fötterna och får in en välriktad spark rakt i ansiktet på Kasper så att han släpper taget. Hon reser sig sedan upp och springer ut ur rummet, plockar upp nyckelknippan från golvet, springer upp för trappan från källaren och ut ur stugan. Hon ser sig omkring. Hon är verkligen mitt ute i skogen. På baksidan är det en lite sjö, och på uppfarten står det en gammal Volvo. Hon kollar på nyckelknippan om hon ser en bilnyckel, men det gör hon inte. Hon vågar inte heller gå tillbaka in i stugan och leta, så hon beslutar sig för att springa in i skogen istället.
Hon tittar sig själv över axeln och ser att Kasper på något sätt har tagit sig loss. I ena handen har han en pistol.
Linnéa springer så fort hon bara kan genom skogen, barfota och halvnaken höstkylan. Marken svider på under hennes fötter och höstkylan biter hennes kropp. Hon kollar sig själv över axeln igen, och ser att hon är ganska långt före Kasper, men hon kan fortfarande se honom. Plötsligt hör hon ett pistolskott eka mellan träden, och hon känner en olidlig smärta i sin högra höft. Hon är träffad. Hon tar sig för höften och faller ner på marken. Men hon tänker inte ge sig. Hon reser sig upp igen, och börjar återigen att springa, men det går långsamt. För långsamt. Hon kastar ännu en blick över axeln och ser att Kasper fortfarande är långt bakom. Hon hörde ett till skott och kände ännu en gång att hon blev träffad. Den här gången i vaden. Hon föll ner på marken igen, och visste att den här gången kan hon inte resa sig igen. Hon hörde fotsteg som närmade sig och till sist stod Kasper bredvid henne och tittade ner där hon låg på marken.
- Så du trodde inte att jag skulle ha reservnycklar på mig? sa han retsamt.
- S-snälla, låt mig bara gå, snyftade hon.
- Hmm, du vill uppenbarligen inte ha mig längre, så jag måste nog acceptera det och gå vidare, svarade Kasper. Men om jag inte kan få dig, då ska fan ingen få dig, sa han, och slog Linnéa i huvudet med sin pistol så att hon tuppade av.

Linnéa vaknade långsamt till liv igen. Hon var kvar i skogen. Hon satt med ryggen mot en björk. Hon försökte röra på sig men upptäckte att hennes armar och överkropp var fasttejpade i björken, och munnen var övertejpad flera varv.
Kasper stod bredvid henne.
- Så, du är vaken? Vad bra, då ska jag förklara hur jag hade tänkt här. Jo, först hade jag tänkt sätta en kula i huvet på dig, men jag är ingen mördare, så jag därför tejpade jag fast dig i ett träd istället, och låter naturen göra jobbet. Om du inte fryser ihjäl så kommer blodet från dina skottskador att locka till sig rovdjur, så du kommer att dö i vilket fall, för ingen kommer att hjälpa dig här ute.
Det var synd att det inte funkade mellan oss, men sånt är livet. Nu ska jag gå hem och laga middag, men vi kanske ses i ett annat liv. Ha det bra, hej då, älskling, sa han och innan han gick där ifrån kysste han henne på munnen över tejpen.
Linnéa såg hur kasper försvann längre och längre bort i skogen. Hon försökte skrika så högt hon kunde.
- MMMMMFH! MMMMMMFH!
Ljudet från hennes skrik räckte inte långt.
"Jag måste hitta på något annat", tänkte hon och började att känna efter med händerna bakom trädet. Hon kände en vass sten och ett hopp tändes. Hon tog upp den och började skära i hennes handleder. Efter många minuters slit gick till slut tejpen av och hennes handleder var fria, så att hon kunde ta slita loss tejpen från hennes överkropp också. Till sist drog hon loss tejpen från munnen. Äntligen var hon fri. Hon försökte resa sig men smärtan i vaden var för stark. Hon krälade på marken ett tag och hittade en lång pinne. Hon tog upp den i sin högra hand, försökte resa sig upp igen och använda pinnen som stöd. Nu gick det lite bättre. Hon började långsamt gå. Hon tänkte gå tills hon hittar ut från skogen.

Det hade nu blivit mörkt. Linnéa såg knappt någonting. Hon börjar känna sig svag. Hon hade förlorat en hel del blod. Plötsligt ser hon hur skogen öppnar sig och hon är på väg ut på en åker. Hon ser ett litet hus ett par hundra meter bort, där det lyser och hon får en adrenalinkick och nästan springer mot huset.
- HALLÅ, HJÄLP! ropar hon och fortsätter att nästan springa, med pinnen som stöd. Hon kommer allt närmare. Hon gör an sista kraftansträngning och kommer till slut fram till ytterdörren. Hon bankar på den och ropar igen.
- HJÄLP MIG SNÄLLA! HJÄLP.
Dörren öppnas och en man öppnar dörren, och bakom honom i hallen står hans fru och dotter, som såg ut att vara ungefär i Linnéas ålder.
- Nämen, säger han förbryllat. Det är ju flickan från nyheterna. Gunilla, Caroline, hjälp till här.
Familjen hjälpte henne in i vardagsrummet och la henne i soffan. Frun i familjen hämtade lite bandage och lindade om hennes skottskador. Dottern ringde 112 och berättade vad som hade hänt.
- Ni kommer inte att tro detta, men Linnéa Svantesson är här, hon lever men hon är skottskadad. Skicka hit en ambulans, fort.
Linnéa kände att hon kunde lita på de här människorna. Äntligen kunde hon slappna av, äntligen var hon i säkerhet. Nu är det äntligen över.

Skriven av: Lucas

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck