Publicerat
Kategori: Novell

EXIL

E X I L

Det är morgon och Sverige är nyvaket, gäspar och sträcker på benen. Naturen är gråskiftande och himmelen mörk men ändå är det dag, solen struntar i sin uppgift att lysa upp världen och lämnar Sverige till sitt gråa förtret. Jag går på gatan, har den stora tunga väskan på ryggen. Jag lyser jämfört med omvärlden för den är grå. Gatan är grå och trottoaren är grå och den snö som ännu inte smält bort är avgastäckt och grå och bilarna har kanske haft någon färg någon gång men nu är de nedsmutsade och grå. Det är nu alla människor tror att dom blir grå och deppiga men dom är bara svaga. Jag är stark och jag blir inte grå bara för att allt omkring mig är grått. Jag är självlysande året om. Jag påverkas inte av årstiderna för jag bryr mig inte ett skvatt om vad omvärlden har för färg för jag är lika självlysande och färgglad inuti året om. Jag kryper fram på gatan, som en katt, svassar fram, njuter, självständig. Lika klara färger som lyser inom mig vad det än är för tid på året. Inget ösregn eller duggregn eller solsken eller snöstorm eller hagel eller åskväder kan påverka mig.
Öppnar den tunga dörren, trots att det är värmare här inne möts jag av isande kyla. Blickar som smakar avsky. Folk är klädda i fina kostymer och dräkter och korta kjolar och blanka skor med klack och luktar starkt av dyra parfymer och har tjusiga frisyrer som glänser av hårgelé. Vad glor du på? Jag får också vara här om jag vill! Det gör inget att du är tjusigt klädd och att jag har randiga byxor, trasiga skor, en rosa tröja, en smutsgrön jacka och en mössa neddragen långt över öronen. Var inte rädd för det som är annorlunda! Jag är också människa, lika mycket som du! Somliga går med trasiga skor sjunger jag och ni stirrar ännu mer. Jag sträcker på mig och höjer hakan och går fram till tanten i luckan. Hejsan, vad kan jag hjälpa till med? Hit med stålars, jag behöver pengar. Fattar du? Nu drar jag iväg från den här skiten. Nu drar jag iväg till Paradiset. Det här landet har inget mer att ge mig. Det spelar ingen roll hur färgglad och nyskapande jag är eller hur många revolutionerande idéer jag kommer med när alla människor sover och får för sig att de är gråa bara för att naturen är grå. När ingen pratar med någon och när alla låser in sig i sitt inre och kastar bort nyckeln. Varken du eller någon annan grå människa i detta land är med mig i mina tankar, förstår mig, vet vem jag är och vad jag pysslar med. Det fanns 20 500 kronor på det kontot, är du säker på att du vill ta ut det? Fan tror du, man behöver pengar i Paradiset också fattar du inte det? Buss till Arlanda, flyg till Paradiset och så ska jag klara mig där, sen kommer det ta ett bra tag innan jag hittar farsan också, fan va lång tid det kommer ta jag orkar inte ens tänka på det men jag gör det ändå för det kommer ta så sjukt lång tid, leta som en galning, tänk om jag aldrig hittar honom? Vad gör jag då? Eller jag bryr mig inte, det spelar ingen roll, bara jag kommer bort från det här landet, bort från dessa kalla, gråa deppiga människor. Vill du ha det i kontanter, unga fröken? Unga fröken! Hah! Banktantsfan, vill du att jag ska spy på dig? Vill du det? Jag åt en gammal capricciosa till frukost, den skulle nog passa bra här på ditt fina tangentbord, och på din prydliga svarta kavaj, hårspraystäckta svinrygg och rödprydda läppar.
Passerar en uteliggare. Vad skulle du göra om jag gav alla pengar till dig? La alla pengar framför den tafatt skrivna skylten. Hjälp hemlös med en slant till mat o husrum! Hela kuvertet med 20 500 kronor i ovikta sedlar. Du vaknar till efter en knaggligt soven tvåtimmarssömn och ser ett kuvert. Läser. Varsågod! Du vecklar upp det och ser de blänkande sedlarna. Skakar på huvudet för att vakna till. Är det en dröm? Reser dig upp från ditt gråbrunskiftande täcke och de tidningar du omsorgsfullt lagt ut som både säng, madrass och lakan. Kramar kuvertet, tar på sedlarna, ser dig omkring. Omvärlden ser likadan ut som den gjorde innan du somnade. Då måste det vara sant. Eller?
Tunnelbanespärrarna. De ska inte få hindra mig från att åka härifrån, jag flyger över dem, som en svan tar jag kraft och flaxar över dem. Människorna stressar fram som myror och stirrar ner i marken eller ner i en tidning för att inte möta någon annans blick. Livsfarligt, läskigt, fasansfullt att utmana någon annan. Det enda som räknas är resultat och prestation. Alltid få någonting gjort, vara till nytta, göra karriär. Du springer stafett längs Stockholms gator, men jag står bredvid, och närhelst jag får en stafettpinne släpper jag den. Du får panik, hoppar runt och skriker och ibland gråter du. Snälla! Ta upp pinnen! Snälla, gör något! TA UPP DEN! Förstår du inte hur det här känns för mig, egoist, du bryr dig bara om dig själv! Du drar i mina händer och armar och ben och mitt hår och det gör så ont att jag får tårar i ögonen och du försöker tvinga mig att ta upp den. Jag knyter mina händer bakom ryggen och blundar. Apatisk. Du får ingen kontakt med mig och snart ger du upp för du har inte tid med mig.
Åker tunnelbana. Ser djupt in i människors ögon. Vem är du? Varför ser du så trött ut? Varför ser du så sorgsen ut? Varför är dina händer så såriga? Varför är ditt öga så blått? Varför sitter du så snett som om någon puttat dig men du orkar inte resa dig upp? Varför flackar du med blicken från sida till sida? Oftast får jag inget svar. Men ibland talar dina ögon med mig. De börjar glöda. Törstande efter mänsklig kontakt. Skrikande efter kärlek. Min eld av människointresse får bränsle och jag blir så upprymd och varm inom mig att jag vill hoppa fram till dig och krama dig och pussa på dig och skrika att DU ÄR BRA! Du är intressant och fantastisk! Men det går inte, det vet jag. Spelreglerna i det här landet skulle klassa mig som galning. Jag skulle få rött kort, bli utvisad, eller få stå över två kast, hamna i fängelse eller allt vad det är som händer. Du blir rädd, springer iväg. Istället får jag nöja mig med att tala med dina ögon. Vid några tillfällen, när jag träffat dig som har tillstymmelse till färgnyanser inom dig har jag kunnat kommunicera med ord. Vi har samtalat, men så fort det slagit dig att du talat med, en vilt främmande människa! Försvinner du. För det mesta rycker jag på axlarna. Ibland vinkar jag till dig. Du vinkar sällan tillbaka. Jag tänker att snart, snart är jag i Paradiset. Snart är jag på en plats där alla pratar med alla, där kommunikation och livsglädje väger tyngre än resultat och karriär. Där kärlek är synonymt med livet och där alla är färgglada, starka individer. Trots, regn, värme, kyla, sol eller snö. Där ges det utrymme till att utforska andra människor. Där ges tid att kommunicera med andra människor.
Arlanda, kaotiskt och trångt. Alla är på väg någonstans. En kvinna svassar förbi mig, tappar sin halsduk. Hallå, slarver, du är alldeles för stressad! Kolla här du tappade din halsduk! Vänta då! Oj, tack så mycket, tack tack, hemskt vänligt! En ledig bänk. Tar av mig väskan från ryggen, trycker den mot bröstet, lägger mig ned. Rädsla och ensamhet. Blundar, landar, hittar det självlysande, färgstarka inom mig. Du ska fly nu! Möta andra färgstarka individer. Röda, gröna toner och en stor böljande sjö, jag hoppar i vattnet och pussas med andra fiskar, simmar runt och gräver ner mig i sjöbotten. Frihet, jag bärs av vattnet. Eller är det jag som bär vattnet? Ursäkta du tar upp hela bänken! Vadå tar upp hela bänken, jag simmar! Vad snackar du om? Fröken fräken får nog ta och sätta sig upp nu. Ögonlocken glider långsamt upp. Mannen stirrar på mig, hans blick skriker uppfostran. Jaha, here we go again. Unga dam, det finns andra som vill sitta också! Men shit, vill du också ha en capricciosaprydd kavaj? Nu måste jag ta mig ifrån det här landet! Stirrar upp på den stora tavlan med avgångstider. Berlin Amsterdam London Malaga Dubai New York nej P inte Paris inte Phuket där Paradiset. Terminal 5 19.30 incheckningiskdisk 58. Korsar alla människor, vinglar fram i massan. Se dig för ungjävel! Åh, orkar inte med mer klaganden av surpuppor. Ler mot omvärlden, ler mot alla. Struntar i att alla andra är så sura. Hej, hej, vilken fin röd väska! Hej, hej! Hallå, hallå! Ursäkta mig, vet du var 58 ligger? Tack, tack! Hoppas jag inte glömde något på bänken där jag låg, nej det gjorde jag nog inte. Där, nummer 58. Ingen kö. Verkar inte vara vidare populärt att åka till Paradiset. Jag går fram till disken, tomt. Hallå. Hallå, hallå! Varför kommer ingen? Tar fram kuvertet med pengarna. Jaha, god morgon, gomiddag, godkväll! Ursäkta att jag inte var här, du förstår, det är inte så många som är här vid 58:an, som du märker! Jaha hjärtat, vad kan jag göra för dig? En biljett till Paradiset tack!

Skriven av: ladysooul

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson