Experimentet

Är det möjligt? Hade någon lyckats där bröderna McKenna misslyckats? Hade någon annan läst om experimentet i La Chorrera? Hade någon lyckats med denna oheliga union av mykologiskt DNA sammansmält med det mänskliga sinnet? Dennis hade varit snudd på okontaktbar i två veckor. Terence visste att han inte kunde göra den svåra resan genom djungeln med en sinnesförvirrad bror, dessutom skulle de bara låsa in honom om han kom tillbaka till Iquitos babblandes om De vises sten och om hur transdimensionella objekt skulle sjungas in i existens. Hade alltså någon lyckats med detta? Hur? Fanns brödernas anteckningar kvar efter alla dessa år? Hur som helst kunde han knappt tro att det var sant. De sa att en man hade gjort det, en enda man. Alla logiska och rationella regler förbjuder förstås hjärnan att underhålla dylika tankar men de vittnen som överlevt talade förvånande samstämmigt om vad som hade hänt. Han gick sakta bort mot sitt digra bibliotek för att konsultera litteraturen, något måste göras, det måste finnas något att göra.

-

Jeremy Narby var också författare inom ett angränsande fält som undersökte det mänskliga genomet och dess mystiska "skräp DNA" som inte kodade för protein. Han hade sedan ungdomen läst om Brödraskapet som trotsade den peruanska vegetationen för att söka de lokala djungelfolkens shamaniska hemligheter. Han visste att Terence var noggrann med anteckningarna även ute i fält och att både han och Dennis skrev ner allt som hände under den tid de gjorde experimentet. Men allt förstördes väl i branden på Hawaii? Anteckningarna från La Chorrera måste ha stulits innan branden utbröt. Kanske var det till och med tjuven som startade branden. Nu satt han i sin stol på flight 26 till Hawaii och tänkte på alla de böcker han hade packat ner som nu låg i planets lastutrymme. Han tyckte inte om att resa med sina böcker, många av dem sällsynta rariteter som helst inte skall förflyttas runt halva jordklotet. Han hade alltid avundats  Terence´s bibliotek på Hawaii. 30 års samlad kunskap, borta i ett hav av lågor. 

-

Hur besegrar man det ultimata... ja vad ska man kalla ett objekt som existerar både i det tredimensionella rummet och det mänskliga sinnet samtidigt? Är det ett vapen? De som överlevde och inte hade mist förmågan att återge vad de hade varit med stammade fram osammanhängande historier om hur mannen hade åkallat de där sakerna. De beskrevs olika av olika personer. "Självdribblande, juvelprydda basketbollar", "De hade insektoida drag men de var mänskliga". Jeremy hade hört talas om dem förut, han hade till och med upplevt dem, sett dem, men aldrig i det tredimensionella rummet, det är ju inte möjligt. Om inte... Stenen. De vises sten...

-

Värmen som slog emot honom när han steg av planet var inte alls som i svala Colorado och han ångrade genast sitt klädval som nu hade förvandlat honom till en fuktig, drypande tvättsvamp. "Shorts, måste köpa shorts innan jag kommer till hotellet". Han grinade illa när taxichauffören slängde in hans väskor i bagaget, böckerna var visserligen väl förpackade men mänsklighetens öde kunde mycket väl  hänga på litteraturen i hans väska. Vem vet hur mycket tid han hade, skulle mannen slå till igen? Åkalla de dimensionella demoner som hade makten att driva det bräckliga, mänskliga psyket till vansinnets rand för att sedan skilja själarna från deras mjuka, gelatinliknande kroppar. Han manade på chauffören att trycka lite hårdare på gasen medan Hawaiis smaragdgröna trädkronor susade förbi utanför fönstret.

-

Jeremy hann aldrig fram till hotellet. Chauffören började bete sig lite underligt, körningen blev ryckigare. Jeremy skulle precis fråga mannen hur det stod till när han helt plötsligt släppte ratten och skrek. Ett skrik som skvallrade om en aldrig tidigare upplevd skräck. Bilen voltade av vägen och rullade ett par varv innan den landade på hjulen. Ånga pös ur den spruckna kylaren och det låg sprucket glas överallt. Försiktigt började Jeremy röra sin fingrar, sina armar, sina ben och till sist sitt huvud. Inget verkade brutet, bara mindre skärsår och blåmärken. Hur hade det gått med chauffören? Jeremy knäppte upp säkerhetsbältet och flyttade sig hasande åt sidan för att få en blick av den stackars mannen som hade kört bilen. Jeremy kvävde ett skrik när han såg chaufförens ansikte. Innan han dog hade han klöst ut sina egna ögon. Jeremy visste vad det betydde, han visste varför mannen så desperat hade velat sluta se. Han visste dock att dessa... varelser, inte försvinner bara för att man stänger ögonen. Hjärnan kan fortfarande se dem, kan inte låta bli att se dem, de borrar sig in i ens medvetande tills man ber om att få bli befriad. Det var då han såg mannen.

-

Tankarna började rusa, pulsen steg och hjärnan triggar ett nedärvt, primalt beteende som förbereder kroppen på att fly eller slåss. Tiden tycks sakta ner och Jeremy hinner tänka tusen olika tankar men inga av dem verkar vara till någon hjälp. Mannen, för det verkade vara en han och det verkade vara mänskligt men mer än så gick inte att urskilja. Då manifesterades en klar tanke i hans huvud. Bröderna McKenna hade lyckats med sitt experiment den där gången i La Chorrera för många år sedan, de hade frammanat någonting, bara inte det som de trodde. Istället för det fyrdimensionella objekt som skulle bli mänsklighetens största skatt hade de släppt in något i vår värld som inte skulle vara här. Mannen, varelsen, demonen, vad det nu var, hade haft objektet, det som den alkemiintresserade McKenna hade döpt till De vises sten, med sig. Det stod dock klart att mannen inte skulle använda objektet för mänsklighetens bästa. Jeremy började fumla efter handtaget till bildörren utan att släppa mannen, som drog sig närmare bilen, med blicken. Han lyckades öppna dörren och ramlade ut på marken, han hade inte längre några tankar på sina böcker, på mänskligheten, på allt som hade hänt. Verkligheten som han kände till den, det normala vakna tillståndet, tillhörde nu det förflutna. Han hörde dem, de självdribblande, juvelklädda basketbollarna med deras hysteriska tjattrande. Han hörde det knäppande ljudet som så många genom historien hade beskrivit när de i förändrade sinnestillstånd hade stiftat bekantskap med denna ras av insektoida men mänskliga varelser. Han visste vad som skulle hända, han hade varit med om det förut under mer ordnade former och med mer kontroll men nu var de fria. De manifesterades ur tomma intet, från en annan dimension, till den tredimensionella värld som vi känner till. Han drog ett djupt andetag och mindes vad McKenna hade sagt: "Kämpa inte emot, låt det bara hända annars kommer du att bli galen." 

-

När myndigheterna väl nådde fram till platsen en och en halv timme senare fann de två tomma resväskor, böcker rivna i tusen bitar virvlandes i vinden och en författare, med ett ansikte förvridet av skräck, plågor och två svarta hål där hans ögon tidigare hade suttit.

Peter Olsson

Lastbilschaufför som sadlat om till lärare. 36 år på nacken och barnsligt förtjust i skräck. Nybörjare på att skriva noveller.
Peter Olsson är medlem sedan 2016 Peter Olsson har 2 publicerade verk