Publicerat
Kategori: Drama noveller

Explosionen

EXPLOSIONEN


Snart smäller det, men inte än. Det är alltid tyst vid denna tiden. Jag tittar på klockan, hon är 07:48. Det är ingen som är ute vid denna tiden. Gatorna får inte bli fyllda med folk fören 08:00. Radion är på i bakgrunden. En gammal klassiker spelas. En låt som ingen kan namnet på, men alla kan refrängen. Den fångar inte direkt min uppmärksamhet, men det är bättre än dagens musik. Jag tror den kom från 2012. Väldigt längesedan med andra ord. Det är denna tiden jag gillar bäst. Lugnet innan dagen börjar. Jag ligger i sängen, vill verkligen inte resa mig. Det måste jag inte heller. Det är ju söndag. Jag har inget planerat. Jag kan ligga i sängen hela dagen om jag vill, men samhället kommer inte tillåta det. Eller så tillåter jag inte mig själv det. Det kommer hur som helst kännas fel. Kanske är det giftet från gatans luftkonditionering som sipprat in i rummet. Den som får mig att inte kunna slappna av. Det som resten av samhället inte verkar ha några problem med. ”Majoriteten bestämmer, därför måste majoriteten manipuleras”. Jag har varit vaken sen utegångsförbudet 06:00. Snart smäller det. Det perfekta samhället. Gatorna kommer fyllas med människor utan egna tankar. Som följer reklamskyltarnas ihärdiga skrik som om det var en kompass. Kanske borde man ge upp och lägga sig i den mall som samhället ordnat efter än. Osannolikt att bli rik och flytta upp över molnen. Där föroreningarna inte nått upp än. Säger dem. Frågan är om den naturliga luften är giftigare än den konstgjorda. De säger ju naturligtvis att den är det. I alla fall här nere. Jag har ingen aning om hur det ser ut över molnen. Det är ingen här nere som vet. Snart kommer det. Det som de inte kunnat vara tysta om det närmaste året. Jag är så trött på att höra om det. Som om att det skulle lösa några problem. Det finns kanske inga krig eller svält, men vi lider ändå. Ensamma i det tysta. I alla fall jag och jag kan väl inte vara den enda. Som känner som jag gör. Kanske är det så. Bort med den tanken. Så ensam kan jag inte vara. Det måste finnas fler. Finnas fler som är skeptisk till verkligheten vi lever i. Som inte blint kan tro på vad tv:n visar eller radion säger. Kanske är jag så ensam. Vi har glömt varför det ens är utegångsförbud 06:00 till 08:00. Jag vet inte ens med säkerhet om det är samma regler i mindre städer. De säger det i alla fall. Det är bara så det är.
”Godmorgon allihopa i Metro City, vi räknar ner dagarna. Bara sju dagar kvar, sen smäller det. Stjärnan Betelgeuse kommer att explodera. Det blir antagligen första och enda gången vi som människosläkte får bevittna en sådan händelse. Ni som inte vet kommer det vara en folksamling på brittiske avenyn. Explosionen kommer visas på storskärm och på tv.”
Sa ju det. Samma uppvaknade det senaste halvåret. Varför folk bryr sig så mycket har jag ingen aning om.
”Det kommer vara behagliga 20 grader hela dagen med stor molnighet. Vi råder folk som går ut mellan 08:00 och 10:00 att ha munskydd. De giftiga avgaserna har inte helt blivit renat än.”
Varför de giftiga utsläppen når botten av staden och inte stiger är för de rika bor däruppe. Ibland på brittiske avenyn kan man se en glimt av husen mellan molnen. De har det mycket bättre, men man får väl vara glad för det man har. Så tänker nog alla. Radiopratet har bara varit i gång i en minut och redan börjar jag tänka som alla andra. Jag stänger av radion. Persiennerna åker upp. Finns inget jag kan göra åt saken. Det är förbjudet att ha persienner nerdragna på dagen. Lägenheten blir fylld med ljus. Jag reser mig ur sängen. Jag tittar ut genom fönstret. Gatorna är redan fyllda med folk. De flesta väntar ivrigt att ta sig ut. Vad är det de tänker på egentligen, vad lever dem för? Livet självt? Är livet så underbart? Alla ser så lyckliga ut. Det är inte lätt att bära Metro City tänker jag för mig själv. Som student borde jag ha flera alternativ framför mig och hela livet att förstå mig på min egna existens. Ju längre tiden går desto osäkrare blir jag och min väg känns smalare och smalare. Jag borde ha ett brett socialt nätverk, men det har jag inte. Pratar knappt med mina klasskamrater. Julia Bloom till exempel. Jag vet ingenting om henne förutom att hon säger sig ha träffat någon som bor däruppe och hon har blont hår och mörka ögon. Hon är väldigt vacker, men det är väl allt om henne. Eller Rikard Dundo. Jag vet att han spelar gitarr. Eller Yuri Obsehglie. Som inte pratar alls under lektionerna. Kanske döljer hon en djup personlighet. Kanske borde jag prata mer med dem. Va inte dum. Vad hände med ungdomen och revolutionen. Jag borde starta en revolution. Få med mig resten av mina klasskamrater. ”Jag vill inte leva i en låda!”. De hade följt mig till världens ände och vi hade brutit ner det fyrkantiga samhälle vi lever i. Jag hade pratats om i skolböckerna för all evighet. Jag vaknar upp ur min bubbla. Vem försöker jag lura. Alla revolutioner har slutat i fiaskon och ingen som lever idag kommer ens ihåg att det var ett begrepp som en gång fanns. Revolution. Dem är säkert exakt som mig. Ensamma och vilsna. De verkar inte som det i alla fall. Kanske är jag ensam om det här. Jag borde inte känna mig ensam, jag har vänner. Eller jag har människor jag umgås med, men vi pratar aldrig om hur saker är. Eller varför. Det handlar mest om vem som ligger med vem. Vem har gjort slut med sin pojkvän vice versa. Vad åt du idag? Tänk om man fick bo däruppe. Det är struntprat. Om jag utgår från mig själv så är världen en mörk och dyster plats. Om jag utgår från vad jag ser, ser det helt annorlunda ut. En kognitiv dissonans som gör mig yr. Kanske är samhället vi lever i perfekt. Vi kanske inte är menade att grubbla så mycket. Jag kan inte hjälpa det. Jag gör mig en kopp kaffe och sätter mig i min fåtölj. Jag vet bara att jag söker efter något mer. Kanske är det kärlek jag letar efter. Men vad är kärlek? Är det sex, eller bara någon sorts trygghet, att hitta någon att lita på. Kanske är det att bli accepterad för den man är. Vill jag bli älskad, eller vill jag älska någon. Kanske båda två hade varit att föredra. Men vad är att älska och hur blir man älskad? Vad vinner jag på att bli älskad av någon och vad skulle få mig att vilja älska någon? Jag satt och funderade länge på det. Så länge att kaffet hade hunnit kallna. Det ständiga sökandet efter livets mening. Det hela kändes meningslöst. Det var tomma tankar utan konkret grund. Det fick mig hur som helst att stanna upp. Utanför hördes bilar och livliga människors röster. Det var som två olika världar som kolliderade med varandra. Trots att det var helt ljust nu. Kändes det mörkt inne i lägenheten. Det var som två plus magneter. De ville inte mixa med varandra utan försökte sitt bästa med att undvika en symbios. Världen fortsätter utan mig tänkte jag. Undra vad folks intryck är av mig. Det kanske inte ens la märke till min existens. Jag är bara en i mängden. Varför kan jag inte bli av med den där äckliga känslan i magen. Jag sätter mig upp ur fåtöljen och sippar på mitt allt för kalla kaffe. Jag stannar nog inne idag.

Klockan väcker mig 07:00. Jag sitter i min fåtölj. Jag måste ha somnat i den framför tv:n. Jag kollar omkring i rummet. Som om det skulle vara någon där, eller att det skulle ha ändrats på något sätt. naturligtvis var det bara jag där och allt stod där det alltid har stått. Jag reser mig ur fåtöljen och går mot köket. ”Dags att göra sig en kopp kaffe då” tänkte jag. Jag käkar aldrig frukost. Trots att det tydligen ska vara det viktigaste mål mat om dagen. Antagligen något påhitt för att sälja mer mat. Sanningen är att jag mår mycket bättre på tom mage. Jag hoppade in i duschen. Jag hade gått om tid. Jag går ur duschen och badrummet har hunnit bli helt immigt. Jag tvättar av spegeln och kollar mig själv i ögonen. Är det jag? Tänkte jag. Jag borstade tänderna och spottade ut tandkrämen i handfatet. ”Ny dag, nya äventyr” tänkte jag sarkastiskt för mig själv. Klockan var 07:50. Jag stod otåligt och väntade på att dörren skulle öppna sig. Varför var det nödvändigt? Det var som så mycket annat i samhället något folk bara accepterade. Det klickade till, persiennerna drogs upp och radion sattes på
”Godmorgon allihopa i Metro City, vi räknar ner dagarna.”
Jag gick ut ur lägenheten. Utan munskydd förstås.
Ute på gatan hade de flesta munskydd. Speciellt vid denna tiden. Jag gled omkring i havet av människor, det kändes som jag inte bestämde över vart jag skulle gå. Vi var alla påväg åt samma håll. Tunnelbanan. Jag kände ett visst obehag, som om jag var styrd av någon yttre kraft som kunde göra vad den ville med mig. Tänkte resten av människorna omkring mig på det. Eller hade de vad man kallar kvar sin individualitet. I alla fall i deras egna egon. Om du frågar mig var individualitet något som försvann för längesedan. Kanske var det bättre så. Eller att folk lever i illusionen av individualitet. Jag gick ner för trapporna till tunnelbanan. Jag tog upp en tidning, men hejdade mig. Vill jag verkligen läsa vad som hänt i världen idag? Det händer ju aldrig något av värde. På första sidan stod det med stora bokstäver ”BARA 6 DAGAR KVAR”. Jag la ner tidningen igen och väntade på mitt tåg. Folket omkring mig såg trötta men glada ut. De stirrade ut i tomma intet. Uppslukade av sina egna liv. Jag stod där och kände mig tom. För en sekund glömde jag till och med vad jag pluggade. Advokat. Juste. Vad skulle jag göra som det. Hjälpa företag att undvika lagen. Det är inte som på de gamla filmerna. Där advokaten hjälper en felaktigt dömd människa och gör sitt bästa för att rädda livet på både rättsystemet, individen och integriteten. Mitt tåg hade kommit. Det var helt tomt på människor. Detta var första hållplatsen på linjen. På en bråkdels sekund fylldes den till bräden. Det var knappt att jag fick plats. Tåget åkte iväg mot sin nästa destination. Där fler folk antagligen skulle bli arga för de skulle komma försent till arbetet. Det är väl den starkaste känslan jag får se dagligen. Ilska. Ilska för att komma försent till sitt jobb. Vilket jag kunde förstå, men i det stora hela kändes det småsint. Tåget stannade. Petersburg. Det var min hållplats. Jag gick av och begav mig mot skolan. Jag satt och dagdrömde på lektionen. Julia Bloom satt längst fram. Räckte upp handen varje chans hon fick. Rikard Dundo verkade störa sig på Julia av nån anledning. Han satt två rader bakom. Längst bak i klassrummet satt Yuri. Det fanns fler personer i klassen, men märkligt nog har Julia, Yuri och Rikard fångat min uppmärksamhet. ”Mombasa Ming”. ”Ja” svarade jag utan att ha uppfattat frågan. ”Är du med oss?”
”Ja” svarade jag igen.

Samma dag som igår. Livet går i loppar.

Jag satt i lägenheten och kollade på tv. Eller, tv:n var på. Jag ägnade den inte så mycket uppmärksamhet. Jag kanske borde läsa fler böcker. Gå till biblioteket efter skolan. Det känns ju genuint. Jag har inte läst så många böcker som jag hade velat. Förutom skolböcker, det har jag läst massa av. Jag snackar skönlitteratur. Böcker var något som var svårt att få tag på. I fysisk kopia då. Då är det bra att det finns bibliotek. Jag ska läsa mer böcker kom jag fram till. Imorgon ska jag gå till biblioteket. Den tanken gjorde mig lite lättare. Det var något mysigt över idén. Hade Julia Bloom varit här hade hon påpekat att du kan läsa alla böcker i din dator. Jag log åt hennes idioti. Det fattar väl vem som helst att man vill känna bokens pärmar om händerna och slukas utav papper istället för ettor och nollor. Dator var något jag inte gillade särskilt mycket. Folk säger att man kan göra vad som helst på den. Bättre än tv:n och radio för man kan bestämma själv, bestämma helt själv får man väl tilläga. Det går ju att byta program eller kanal. Datorn är ett utryck av individualitet ändå är alla människors mest besökta sidor exakt likadana. Folk tycker jag är galen. De hade antagligen sagt att jag var en hycklare. Det var jag kanske. Jag såg fram emot morgondagen. Jag kurrade ner mig i fåtöljen. Kommer inte ihåg senaste gången jag kände mig så här glad.

Jag satt på biblioteket och tänkte att jag hade gjort ett misstag. Det var nästan tomt. Trodde jag skulle veta vad jag ville läsa, men känner mig helt utelämnad. Jag satt vid ett bord och låtsades läsa något. Jag hade en romantiserad bild av allt. Dostojevski, Leo Tolstoj, Albert Camus, James Joyce, Haruki Murakami och George Orwell. För att bara nämna några. Jag kände mig som en fejk. Jag började svettas. Vad skulle folket tycka. Jag kolla mig omkring. Plötsligt gick en kvinna förbi. Hon doftade så gott. Mitt hjärta började dunka. Jag vänder mig om. Hon var sexig. Hennes midja svajade fram och tillbaka när hon gick. Det var som en hypnotiserande pendel. Hon hade högklackat. Så det lät högt när hon gick. Jag reste mig och började följa efter henne. Vad gjorde en sådan som hon på biblioteket. Det kändes som att jag hade upptäckt Atlantis eller Eldorado. Undra om hon var som jag. Hon gick ut ur biblioteket. Jag gick långsamt bakom. När jag kom ut på gatan hade hon försvunnit in i folkmassorna. Där gick den chansen. Hoppas vi kommer träffas. Vad tänker jag med. Fortsätt med ditt liv bara tänkte jag. Eller var det jag som tänkte det. Jag vet inte.

Jag stod i min lägenhet. Jag tänkte på kvinnan jag såg igår. Vem kan hon har varit. Vad jobbade hon med, vart var hon påväg? Jag fastnade i tankar och hällde upp för mycket kaffe. ”Fan också.” Jag torkade bort det spillda kaffet. Klockan var 17:00. Jag gick ut. Utanför väntade Charles. En gammal vän. Jag hade inget emot Charles, men han var inte så intressant. Vi kände varandra för bra. Det var som om ingen tid hade gått när vi umgicks. Det kunde vara trevligt. ”Hur är läget Mombasa?” ”Bra.” Vi gick längsgatorna. Charles pratade om någon stor investering. Wilhelm-skyskrapan. Jag hade tankarna på annat. ”Vad tycker du?” ”Bra. vi går in här.” ”Vad kul att du gillar iden. Jag tror stenhårt på den.” Vi gick in i salongen. Där stod hon. Kvinnan från igår. Hon stod längre in i lokalen och rökte en cigarett. ”Vänta här Charles.” Jag fick ett mod som jag aldrig haft förut. ”Hej.” Kvinnan kollade på mig. Våra blickar mötes. ”Hej. Har du också tråkigt.” ”Hade inte gått på pub klockan 17:30 annars.” Kvinnan skrattar. ”Jag gillar dig. Du är inte som alla andra.” ”Alla människor bara sover, jobbar, äter. Dör.” Det var som hon läste mina tankar. ”Vill du dansa?” ”Varför inte.” Jag låtsades som jag inte var nervös. Vi dansade. Jag hade glömt bort Charles. Tiden verkade röra sig snabbare. ”Tack för dansen.” Jag kollade på klockan. 19:30. Kvällen är fortfarande ung. ”Kan jag få ditt nummer.” ”Nej. Låt hejdån vara hejdån. Träffas vi igen var det menat.” Kvinnan log mot mig. Jag var kär. Att det fortfarande fanns människor som henne. Hon gick iväg och försvann spårlöst. Charles hade försvunnit för länge sedan. Jag stannade kvar tills 22:00. Jag kände mig lyrisk.

Jag gick tillbaka till samma ställe som igår. Det var mindre folk, det var bara söndag. Där stod hon och pratade med en pompös gubbe. Hon skrattade med honom. Tyckte det var märkligt. Det såg inte ut som hennes typ. Jag gick fram. ”Låt hejdån vara hejdån. Verkar som det var menat att träffas igen.” Hon sliter blicken från gubben. ”Om du har pengarna för det.” Jag blev tyst. Hon var prostituerad. Gubben knuffar mig åt sidan. ”Du har säkert inte råd för denna godbiten. ”Vi delade en vacker stund.” ”Jag stack för du inte verkade vara intresserad av att betala.” Jag var förkrossad. Jag vägrade tro på det. Jag knöt näven. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hoppade på gubben. Slog honom blodig. Jag kände en arm ta tag om mig i nacken. ”Vad håller du på med. Göran är en av våra bästa kunder.” Jag kunde inte fatta att jag hade blivit kär i en hora. Jag kände slag efter slag mot mitt huvud. Jag blev utkastad på gatan. ”Kom aldrig tillbaka.” Jag spottade ut en tand. Jag reste mig, med tårar i ögonen. Håll dig tills du kommer hem. Här kan du inte böla. Mina fötter rörde sig framåt. Jag kollade upp för att hålla blodet från att rinna ner över ansiktet. Jag sneglade ner och upptäckte att jag gick bland en stor skara människor. De märkte inte att jag var mörbultad. Jag stannade upp. Det var ett hav av människor framför mig så långt ögat kan nå. Jag var i slutet av brittiske avenyn. ”10.” Folkmassorna skrek med högtalaren. ”9.” Jag skrattade åt ironin. ”8.” Här var jag mitt i folkmassorna och väntade på explosionen. ”7.” Jag kände mig förvånansvärt trygg. ”6.” Jag kände mig delaktig. ”5.” Jag tänkte på att få vara här med kvinnan. ”4.” Din patetiske sate. ”3.” Jag tänkte på andra människor i mitt liv. Som Charles eller Rikard Dundo eller Yuri. ”2.” Det hade faktiskt varit rätt trevligt att vara här med dem. ”1.” Jag tittade upp mot himlen. Mitt på kvällshimlen ser jag en stor explosion i ett starkt rött ljus. Jag har aldrig känt mig så lycklig. Jag grät och skrattade på samma gång. Och ändå kunde jag inte släppa att folkmassan kollade på skärmen framför dem istället för upp mot himlen.

Skriven av: Daniel Dyberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson