Fabriken (en psykologisk kriminalhistoria)i fyra delar

Del 1 Fabrikören som ung pojke

Sextiosju,sextiosju var har du tagit vägen nu?löd texten som malde i hans huvud.
Redan i 12-13 års ålder hade han fått bli ställföreträdande vuxen.
En ung pojke som redan då förstod att han skulle komma att få ta hand om sig själv och sin
mamma, både känslomässigt och ekonomiskt.
Han hängde med gänget på kullen och ville komma bort från hemmet så fort som möjligt.
Började tidigt röka,dricka mellanöl och bruka hasch.
Finansieringen av detta tidiga missbruk hade han också själv fått stå för genom att sälja s.k. "kitt" eller hasch (ett annat ord för samma sak),både i förorten och inne på centralen eller "centan" som han sa då.
Han saknade sin far mycket och skilsmässan hade inneburit en chock för honom, även om han aldrig erkänt det ens för sig själv. Musiken och den egna medicineringen med alkohol och droger hade räddat honom till viss del, trots att han nu mest mindes valda delar av dessa år som innesluten i en dimma av musik och droger.
Vänner hade han haft som kommit och gått, en del av dem döda nu.
De var sådana ungdomar som liksom honom själv varit i det s.k utanförskapet.
Många av dessa hade anledning till att befinna sig där dom gjorde och en del hängde väl mest där för kompisarnas skull.
Företagsam hade han dock alltid varit i med och motgång.
Modern kände han sig ambivalent inför och frågade sig om hon kunnat agera annorlunda.
Han mindes distansen och kylan mellan föräldrarna som aldrig kom närmare varandra än en armslängd.
Enstaka gräl erinrade han sig också. Fadern som anklagande skrek:
- Vore det inte för ditt slöseri så kunde vi varit miljardärer vid det här laget.
Var det detta som orsakat skilsmässan att han fått "jobba skiten ur sig "för hennes skull.
Ett tag bodde han och modern kvar i villan och fadern flyttade ut till något litet krypin.
Till slut lades huset ut till försäljning och även han och modern fick flytta till en liten lägenhet.
Han bodde med henne och saknade sin far som aldrig hörde av sig. Var det kanske även hans fel på något sätt undrade han. Han visste inte mer om sin far än att han troligtvis jobbade mycket och drack en hel del däremellan. När han själv blev vuxen mot alla odds, skaffat familj,fru och dotter kom han att arbeta i "sitt anletes svett" han med. Han ansåg också liksom fadern att "kärringarna" borde bidra mer och inte bara sköta sina s.k. relationer. Vad som nu menades med det?, snacka skit och dricka kaffe eller?
Folk fick väl ta hand om sig själva. Han tyckte frun borde jobba mer och bry sig mindre.
Det var så det hade blivit. Allt som räknades var det man kunde tillskansa sig i form av pengar,hus,bilar.
Sådant som var av värde för framtiden. Han inbillade sig att det var för framtiden och för alla andras skull han t "ständigt slet som ett djur" och aldrig själv hade tid att njuta av sina surt förvärvade inkomster som han sa. Frun kom aldrig med några lösningar förutom att hon föreslagit en "omplanering" av deras tillvaro och ifrågasatt om det verkligen var ett nytt sommarhus de behövde ifall han var så utsliten och kände sig så ifrågasatt. Han blev bara förbannad över sådant naivt snack och tyckte att hon var som alla dom andra djävla kärringarna, lat och utan framtidsvisioner.
Hon däremot hade levt ett helt liv anpassat efter honom och sett vad det inneburit.
Hos sin moster hade han härbärgerat emellanåt då morsan och han själv gått varandra på nerverna. Moster Verenas man hade avlidit av oklara skäl,knall och fall. Han frågade inte henne någonting kring detta eftersom döden inte var någonting man snackade om i hans värld. Förresten var ju även hans egen farsa så gott som död, eller åtminstone ständigt frånvarande. Mostern pysslade runt i det utkylda huset och såg till att han åt. Aldrig kommenterade hon hans tillstånd eller han hennes. Hon brydde sig inte om ifall hans kläder stank hasch eller hur flummig han verkade och han lade sig inte i hennes affärer,de hade en tyst pakt att inte lägga sig i varandras business. Verena var väll i stort sett den enda av kvinnokön
som han inte tänkte "kärring" om Av henne blev han bekräftad för den han var. En stor fet katt följde hennes steg vart hon än gick och efter sin makes död hade hon antagit ett alltmer utfreakat utseende. Svartklädd som hon var liknade hon en häxa och med illa färgat hår i pissgult och orange var hon inte vacker men orginell som hans egen morsa uttryckte det. Han sov i soffan trygg i "häxans" vård men i hans huvud spökade det runt. Där fanns röster som försökte säga varandra saker,oklart vad. Själv hade han sett kompisarna försvinna in i dimman eller fastna i s.k. haschpsykoser. En del fastnade även på en "tripp"som drogen Lsd kallades . I cd spelaren snurrade Pink Floyd med sin platta The dark side of the moon,en titel som stämde väl med var han tycktes befinna sig. Tyvärr skulle han komma att förlora den tillflyktsort han hade haft i mosterns hem. Hon hörde röster hon också och kom att i likhet med fadern försvinna och gå upp i rök. Allt är aska. Alla jag bryr mig om försvinner eller blir galna tänkte han. Allt är morsans fel.Utan den inkompetenta kärringen skulle vi kunnat vara en familj .
Farsan bryr sig inte om mig heller för då skulle han väl hört av sig för länge sedan.

.
Del 2 Frun

Tankarna for eller snarare forsade genom hennes huvud. Det gick inte att få stopp.
Hon hade velat forma tankarna till spåkulor av glas och begrunda dem var och en för sig.
Det var dammsuget och städat i den stora lägenheten nu. Trots svåra smärtor hade hon tagit sig igenom bestyren. Reflexer,solkatter från de höga etagefönstren träffade hennes bleka,trötta blick och hon knep med en grimas ihop ögonen. Tiden, ett flöde av händelser hon nu försökte värdera, liksom väga för och emot. Hennes liv hade väl varit som flertalets i med och motgång. - Eller?
- Räkna de lyckliga stunderna blott. Gick det? Hon minde inte ens de olyckliga stunderna längre.
Mycket av det mesta var förträngt för tillfället. Nå,den senaste olyckan gick väl inte att undkomma.
Beskedet om att någonting farligt eller malignt härbärgerade i hennes kropp. Långsamt styrde hon stegen mot badrumsskåpet.
Morfinet gjorde henne ännu mer såsig i huvudet men hjälpte mot smärtan. För dottern hade hon ingenting berättat och barnbarnen var för små för att fatta vad det var frågan om. Mannen verkade inte heller förstå tycktes det henne. Han frågade inte och hon teg. Förresten talade dom väl mest om neutrala ämnen nuförtiden och dessemellan muttrades det väl mest.
Hon hade slutat lyssna . Det som kom ur hans mun var mest ordlekar och trams. Inte ens efter att ha fått sitt läkarutlåtande visade han henne någon större empati, bara en klapp på axeln och något i stil med
- Det ordnar sig. Vilket läkarna inte alls hållit med om. Hon kände sig lobotomerad i skallen och kunde inte ens gråta. En tid hos psykolog hade man kunnat erbjuda henne och kontroller av det s.k. tillståndet varje månad om inget akut inträffade under tiden. Trots tröghetstänket ville hon på något sätt gå igenom händelserna i sitt liv. Dotterns födelse stod i fokus , hon var något som gjort hennes liv värt att leva. De träffades alltid på tu man hand nuförtiden och när hon var barnvakt var det alltid hon som åkte iväg hem till henne och Per. Officiellt hade dottern aldrig sagt upp kontakten med sin far men inofficiellt var det så det funkade. Eftersom han alltid gjorde någonting viktigare mest hela tiden och aldrig själv aktivt tagit kontakt med henne var det så det hade bivit. Det fanns en tid då de hade umgåtts hemma hos mormor och morfar men det hade av någon anledning aldrig funkat. Den rätta mysfaktorn hade aldrig infunnit sig bara irritation och dålig stämning, så numera var dottern och barnbarnen hennes så att säga. Det som smärtade henne mest var att behöva skiljas ifrån dem.
På vilket sätt skulle det gå till? hur skulle hon berätta? I rummet fanns en spiraltrappa som ledde till övervåningen i den stora etagelägenheten. Nu var hon på väg upp för att söka minnas. Hon skulle bläddra i deras fotoalbum och försöka se vad hon sett hos honom då för länge sedan och väl trots allt fortfarande såg. För det var väl i albumen hon skulle hitta alla dessa lyckliga stunder tillsammans.
På tionde trappsteget kände hon sig yrken skulle envist fortsätta uppför, hon ville se och förstå vad hon lagt bakom sig. Det svartnade för ögonen och hon föll snett bakåt med huvudet före.
Döden inträffade ögonblickligen.

Del 3 Dottern

Hon tänkte: - Hon ser verkligen ut som en psykolog med huvudet på sned och säger varken det ena eller andra,men det var väl meningen att hon själv skulle prata och inte hennes behandlare. Pinsamt blev det dom gånger hon suttit där utan någonting att säga. Nu kom den sedvanliga frågan - Hur känns det just nu? En s.k. öppen fråga.
- Det känns tomt svarade hon.
Vad skulle du vilja säga till din pappa om han satt här? löd nästa fråga.
- Ingenting,absolut ingenting kom svaret snabbt. Jag känner honom inte, han är som en gåta för mig.
- I många år har du mest haft kontakt med din mamma stämmer det?
- Ja kommer svaret långt långt inifrån med svag röst,det stämmer.
- Har du några tidiga minnen av din och din fars relation?
- Jag har minnen från sommarstället och semestrar med mamma och pappa.
- Hur är dom minnena?
- Spänt läge och tryckt stämning emellanåt men visst sol och glädje likaså.
- Vad är det som gjort att du inte haft någon kontakt med din far under alla dessa år tror du?
- Jag orkar inte med det helt enkelt.
- Vad orkar du inte med?
- Oberäkneligheten, man visste aldrig hur trevligt/otrevligt det skulle bli vid våra s.k. familjesammankomster. Till slut sa jag till mamma. Jag träffar gärna dig men vill inte medverka mer vid några familjemiddagar. Vi träffar dig gärna hemma hos mig jag och barnen. Per känner likadant.
- Nu då när mamma är borta. Hur vill du gå vidare? Jag gissar att det är för sent för dig att ta kontakt med din far som ännu är i livet. Eller?
- Jag tror inte det han är som sagt en gåta för mig och jag har nog med min egen familj nu.
- Finns det några likheter mellan dig och din far?
- Dom eventuella likheterna gör jag allt för att komma tillrätta med...
En lång paus i samtalet uppstår.
- Och nu är tiden slut för den här gången. Vi ses om två veckor. Ska vi säga så? och ha det så trevligt i Thailand. Det blir många timmar på flyget med barnen eller hur?
- Jag har en hjälpsam man så det ska nog gå bra!
På väg hemåt i bilen hoppades hon att barn och man nu skulle vara redo för det stora äventyret. De hade tagit en taxi till den stora flygplatsen och barnen hade som tur var skött sig väl framme
flygplanshallen hade hon skymtat ett välbekant ansikte men vänt sig bort. Han såg äldre ut än hennes minnesbild men det var många år sedan nu. Hon mumlade tyst en ramsa för sig själv.
- En ensam man,en enstöring,vart är han på väg? Minnet gjorde henne ett spratt och mindes ännu en rolig pappa som ännu inte hade börjat"bete sig".
En glad familj på stranden och en liten flicka med son älskade solhatt. Det var hon själv.
- När gick flyget? hinner vi med en fika? hörde hon Per säga.
- Jag vill ha glass mamma sa den lilla flickan, ja med tillade lillkillen. Snart skulle dom sitta i planet och roa sig bäst det gick timma efter timma. Hon hoppades bara få slippa den ensamme mannen som var eller åtminstone varit hennes far en gång för mycket länge sedan.

Del 4 Fabriken

"Främling vad döljer du för mig i dina mörka ögon" ljuder från bilstereon.
Fabrikören som han kallar sig själv numera stryker en svettig hårtest från pannan och tänker: - Tio mil kvar, än har jag klarat mig från trafikpolisen den grisen. det var inte första gången han kört påverkad och säkerligen inte heller den sista. Han hade blivit en enstöring. Eller hade han egentligen alltid varit en sådan? Minnet svek. Ingenting var sig förresten likt numera tänkte han och gjorde en snabb inbromsning efter att ha tappat fokus några sekunder och nära nog kört in i bilen framför.
Ingenting hade varit sig likt sedan hustruns död även om det nu var många herrans år sedan hon ramlat i trappan och slagit sig så illa i huvudet att hon dött på kuppen. Vid tidpunkten för hennes död hade hon sedan en tid tillbaka medicinerat med starka morfinpreparat för sina svåra smärtor som visat sig vara en elakartad sjukdom som långsamt försvagat hennes tillstånd. Kanske var det på grund av detta hon for på huvudet i trappan. "Kärringar" sa han för sig själv med eftertryck. Varför just hon?
Visst ställt till det på olika sätt hade hon väl alltid gjort och han hade - "as usual "fått räta ut misstagen.
Sådana var dom kärringarna , allihop, inkapabla till det mesta. Inte alls så vårdande och omhändertagande som epitetet sa att dom var. Kvinnor benämndes alltid i positiva ordalag medan männen fick hålla tillgodo med termer som egoistiska svin med bara sig själva i åtanke för jämnan. Det retade honom så in i helvete!!! Tvärtemot var det ju han som fått vårda sig om dom alla och ta hand om allt och alla i - alla herrans år. Slitit hade han gjort i sitt - anletes svett precis som sin egen far i alla dessa år. Alla dessa inkapabla idioter och parasiter, oförmögna att ens kunna torka sig i ändan själva ,hade bara utnyttjat hans naivitet och snällhet i alla dessa år. Det var i alla fall så han såg på hela saken.
Kravmaskiner var dom allihopa ,alla som han fabrikören skulle gödsla med allt. Bilar,hus,pengar m.m. och åndå var ingen någonsin nöjd. Han hade sökt bekräftelse på andra breddgrader där kvinnorna sades vara mer lydiga och tacksamma,till och med kunna ta hand om en sådan som han själv utan att klaga. Det hade visat sig inte riktigt stämma med verkligheten det heller. Alla undantagslöst alla tycktes vara parasiter och utsugare som inget hellre ville än att - suga musten ur sitt byte. han ville inte gå andras ärenden längre. Det fick vara nog nu!! I alla år hade han arbetat på som tjänsteman i den stora organisationen som inte tillnärmelsevis gett honom så mycket tillbaka som han tyckt sig vara värd, vilket grämde honom det med. Nu var han framme vid stugan och hade än en gång undkommit trafikpolisens mätinstrument. Han andades ut med en djup suck som följd. Här på landet kunde han fortsätta drömma om "guld och gröna skogar" bokstavligt talat. Slippa uppfylla andras krav. Snickra och påta i jorden som han för övrigt var bra på trots alla år i statens tjänst. Av fruns ägodelar var det endast hennes husapotek han sparat och dragit nytta av. Starka morfinpreparat hon hade behövt för att dämpa den olidliga smärtan hade han låtit bli att återlämna till apoteket. En sak som ändå kändes positiv i allt elände var avsaknaden av allt tjat och gnat intalade han sig. Med frun borta fanns inte längre någon som ifrågasatte hans myckna alkoholintag eller asociala beteende som hon kallat det. Han var fri nu!
Ändå var det någonting som skavde i hans relativt känslobefriade inre. Någonting som inte stämde alls när fyllan lämnade kroppen.
Han klav ur bilen blippade med nyckeln och styrde stegen mot gästhuset. Muttrande för sig själv öppnade han dörren och en frän lukt av lim och någonting annat obestämt stack honom i näsan.
Ovanför dörren,på utsidan av huset satt skylten som han själv så händigt tillverkat av pinnar och trästumpar formade till versaler -FABRIKEN stod där att läsa. Ute var det höst och sol men i rummet han klev in i verkade det mer somrigt om än dunkelt belyst Här gäller det att ha tungan rätt i munnen hann han mumla för sig själv innan han äntrade huset. Väl inne i det halvmörka rummet bredde något som liknade en sandstrand ut sig. Annat fanns där också som fick tankarna att associera till en sommardag med picknick på stranden. Benrester låg spridda lite här och där som rester efter en måltid. En kallskuren sommarmåltid eventuellt bestående av kyckling,potatissallad och en skvätt rosévin.
Istället för vinet låg där en till absolut sista droppen urdrucken flaska Jack Daniels. Ordning och reda, ingenting fick förfaras var några av hans deviser liksom, var sak på sin plats. En viss ordning hade alltid varit viktig för honom. han slog sig ner i den gamla slitna skinnfåtöljen och sökte av rummet med blicken. hade han varit konstnär till professionen hade hela skapelsen kunnat kallas en installation.
Nu var han dock ingen sådan utan som han sa en fabrikör i sin egen dockfabrik. Tvärs över rummet intill den ena kortväggen syntes några kortväxta gestalter. Närmare tre stycken till antal. Alla goda ting är som bekant tre!!!
De stod som skyltdockor uppradade bredvid varandra. En liknade en hippie i färgglad långkjol och solhatt. Ytterligare en var liksom hans fru varit klädd,lite medelålders i beiga byxor polotröja och sjalett. Alltför varmt klädd för en solig dag på stranden. Den tredje "dockan" var klädd i svart,närmare bestämt någon sorts nunnedräkt med kåpa och ett stort träkrucifix hängande ner över bröstet. En bit utifrån den ena långväggen stod något som mest liknade en återvinningsstation utan dom sedvanliga sopluckorna dock. Kanske mer som någon sorts container vid närmare eftertanke. Föremålet var grönmålat och såg blästrat ut. Över hela dess yta hade någon sprayat ordet KRAVMASKIN med stora guldbokstäver.. När mannen i rummet bemödat sig med att släppa in lite ljus kunde man se vad den s.k. installationen bestod i. De hade haft det bra den lilla stund de tillbringat med honom i sommarstugan. Ingen av dom hade fått lida i levande tillstånd och alla hade blivit lovade guld och gröna skogar innan dom somnat in för gott efter en god men välpreparerad måltid. En efter en hade han hämtat hit dem från semesterparadiset och ingen hade tackat nej, vilket förvånat honom. Förmodligen berodde det mer på hans pengar än någon sorts karisma. Det hade gått något år mellan hämtningarna. han hade haft tid att resa pensionär som han var. Kontakten med barn och barnbarn var obefintlig av någon anledning. Själv hade han svårt att förstå varför men fann sig i sitt öde. han hade inte heller själv försökt återupptagit kontakten. Utanför fönstren hördes fåglar kvittra och en hund skälla långt bort i fjärran. Inne i rummet rådde en mycket tung stämning som hade gått att ta på om någon försökt. Som vanligt var han ensam i alla fall bland dom levande. Dockorna med sina små döskallehuvuden tycktes stirra på honom ur sina svarta djupa ögonhålor. Han styrde stegen rakt mot den s.k. KRAVMASKINEN och lyfte på dess lock. En samlare var han som förutom allt annat smått och gott samlat på kränkningar. Med ordet kränkning var också kuvertet märkt som han fiskat upp ur maskinen.Ett bland tusentals andra. Han öppnade kuvertet och läste för sig själv. - Lättkränkt,asocial,känslokall. Det var vad man kallat honom. Ett hest obehagligt grymtande skulle snart övergå i en tom ödslig, hjärtskärande gråt. Bankande med nävarna mot kravmaskinens hölje upprepande högt för sig själv. - Här har ni er elefant. Elefanten i rummet är här. Han som ni aldrig brytt er om. En gång hade han trott på "la dolce vita". Nu fanns ingenting av den känslan kvar ,bara hans eget vrål, gråten och ljudet av en bil som stannat därutanför. Ytterligare minst två bilar tvärnitar ute på gårdsplanen. Nu hör han rösterna som resonerar med varandra om åtgärdsplaner. Dotterns röst som påminner honom om att det var mycket länge sedan ropar - Pappa är du där?
Det är slut nu för honom själv som det alltid har varit, utom då , för mycket länge sedan då han fortfarande betytt något för någon.

Skriven av: Lottie Ålhed