Publicerat
Kategori: Novell

Fallen Ängel

Inte ens i döden. Inte i livet. Jag undrar, finns det någon som bryr sig? Om jag försvann bort. Någonstans där ingen visste vem jag var. Där jag kunde börja om. Och kanske, kanske, någon kunde acceptera det jag egentligen var. En förlorad ängel, det, det är jag. En före detta ängel men lysande skimrande blont hår. Med isklara blåa ögon och ett leende som fick alla att bli glada. Någon som gör gott. Men jag svek det. Allt som jag fick. Alla mina krafter, hjälp till oskyldiga. Men jag var för självisk. Jag fick egna känslor för min skyddsling, och jag sa vad jag var. Men om han inte kunde acceptera vem jag var, hade jag brutit mot lagen. Och han kunde inte det. Och jag kunde inte göra något mot det. Jag var nu fallen, nere i jorden för evigt, för att han hade sagt ordet. ”Försvinn”. Det var det hemska ordet, och jag kunde inte göra mer för honom. Även om jag alltid hade funnits vid hans sida, som en god vän och räddat honom från farliga faror. Men fortfarande förändras mina känslor inte för honom, jag kommer alltid att älska honom. Mitt namn är Ina, Ina Fallen. Efternamnet fick jag nyss, precis när jag föll ner från himlen. Fallen, för att det var det jag var. Innan var mitt namn. Ina Goodlight. Men inte längre, och allt för ett ord. Jag tänkte och tänkte, vad kunde jag göra? Men ingenting var längre i min makt. Stora tårar rann nerför min kind, en konstig känsla. Innan kunde jag inte gråta, inte när jag var en ängel. Jag tänkte tillbaka på minnena.


*


”Lyssna, gudabarnet skrattar,” sa en röst. Vi satt uppe bland molnen. Den största räckte efter mig. Han tog mig ur någons famn. ”Min vackra Ina. Du kommer att bli en fantastisk ängel och sen kommer du att hitta den bästa för dig. Och när han accepterar dig kommer du att bli hel. Du kommer aldrig att känna dig ledsen när han har accepterat dig. Och när han gjort det, kommer ni att bli de mäktigaste gudarna av oss alla.” Han log när han sa det.
Min pappa trodde inte att han skulle säga nej till mig. Men han hade fel. För det var det som hade hänt.

Jag log, jag kände mig så lycklig i hans närvaro. Man kunde inte vara ledsen i hans vi var nu hemma. Iallafall kallade jag det hemma, men det var hemma hos honom. Vi satt i soffan som var alldelles klarvit. ”Ina, jag älskar dig. Lova att aldrig lämna mig,” sa den perfekta rösten. Jag log och lovade. Men samtidigt tänkte jag på att det kanske var han som lämnade mig. Men jag ville inte förstöra det perfekta minnet. Hans lockliga hår skymde hans ansikte, han smekte mitt ansikte. Jag ville aldrig att det ögonblicket skulle ta slut. Men jag visste att det var tvunget. Samtidigt visste jag att jag var snart tvungen att berätta, berätta att jag var en ängel och blivande gud, för att jag visste att det var han som var den rätta.

Jag blev så ledsen, han lämnade mig. Han slog mig hårt över ansiktet och skrek att jag ljög. Jag bara grät. När han frågade igen om jag talade sanning sa jag ja. Det var ju sanningen. Men han trodde inte på mig. När han sedan sa de hemska orden dog jag. Psykiskt iallafall. Han tog hela mig med sig. Jag grät floder efter det. Det minnet som var det sista jag hade från honom.

”Ina Goodlight, vad har du gjort?” röt min pappa.
”Men du sa att jag skulle hitta min rätta, och det var han! Pappa, det var han!”
”Men då skulle han inte ha sagt det. Och det gjorde han! Du fick en chans inget annat och det var tvunget att vara just han! Den rätta för dig.”
Jag grät. ”Men det var honom, jag kände det, här.” Jag höll mina händer där hjärtat satt.
Han skakade på huvudet. ”Du vet att jag inte vill göra detta, men jag måste. Jag måste följa lagen,” sa han sorgset. ”Nej pappa! Du måste inte det! Följ ditt hjärta!” skrek jag. Han kollade sorgset bort från mig och sköt sedan en blixt mot mig. Jag hamnade på jorden.



*


Tårarna föll i nerför mina kinder nu. Det gjorde ont i bröstet, i hålet där en gång mitt hjärta hade funnits. Det fanns bara 1 timme kvar nu. Om han inte kom och sa att han älskade mig skulle jag försvinna, försvinna och aldrig synas till igen. Men varför skulle han göra det? Han hade inte gjort det på en månad så varför nu? Jag älskar dig. Jag kröp ihop till en boll uppe i granen. Höll hårt runt mina ben. Snälla låt han komma. Om det finns något gott så kommer han. Jag hoppades. Men ju mer tiden gick desto mer sjönk mitt hopp. 3 minuter kvar. Han hinner. Han hittar mig. Men efter ännu en lång minut så försvann mitt hopp och tro. Jag hoppade ner med ett graciöst steg från granen. Jag stog i vår glänta. Regnet föll och kände jag att sakta fick jag tillbaka mina krafter för en minut. Jag skimrade och lyste upp gläntan som solen själv, för det var det jag var. Solen. Hade varit iallafall. 1 minut kvar. Sedan skulle hoppet försvinna från världen, för jag var även det. Hoppet. Jag blundade och såg hans ansikte framför mina ögon. Du hinner fortfarande. Jag öppnade ögonen och såg honom stå där alldelles våt. Han stirrade på mig. Jag lös starkare, glad över att se honom.
”Du hinner,” sa jag lugnt. Min röst hördes som sommar. 10 sekunder. Säg bara orden. Jag älskar dig. Snälla. Långsamt kände jag mina krafter försvinna. 6 sekunder. 5....4....3...2....1... 0.. Långsamt domnade jag bort och jag såg hans ansikte förvridas i gråt och sorg. ”JAG ÄLSKAR DIG!” Skrek han. Men det var för sent, jag försvann upp mot skyn, och samtidigt försvann våren, solen och hoppet på jorden.

Skriven av: Acira97

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck