Falska kramar

n kyliga luften blåser försiktigt mot hennes hud och himlen är fylld av moln. Det var en söndags kväll men för Emma spelar veckans dagar ingen roll längre, ingenting spelar någon roll längre. Allting känns grått. Det är som att livet tappat all sin färg. Även fast det är sommar så känns allt så grått och meningslöst, samma plats som förut var fylld av glädje och skratt känns nu kall och främmande. Allt som var färgglatt när man var yngre är nu mörkt och dystert.

Emma sitter i mörkret på en bänk och håller om den genomskinliga flaskan sprit med båda händerna. Hon klunkar drickan oavsett hur äckligt det är. Hon gillar egentligen inte ens att dricka men smaken är enklare att hantera än känslorna och verkligheten.

När blev allt så meningslöst? När hon var mindre gick hon glatt upp ur sängen och längtade efter allt det fanns att göra den dagen. Nu istället känns allt som en loop, motivationen till att gå upp ur sängen är knappast där längre och alla dagar smälter ihop till ett mörkt meningslöst liv utan paus. Allting är så ensamt.

Varför är jag såhär? Jag borde vara bättre än det här. Jag försöker samla ihop och resa mig upp men varje steg känns för tungt, det känns omöjligt. Jag vill vara glad, vill vara som förut, men hon jag var förut är så långt borta. Jag har tappat bort henne nånstans djupt nere i de mörka. Det mörka som är så stort och jag finner ingenting där, inte den glädjen jag kände förut, inte de skrattet jag hade förut, inte ens mig själv.

Allt Emma vill ha är en paus från livet. Vissa kanske tror att en paus är nästan allt Emma har eftersom att hon spenderar nästan hela dagarna i sängen men för henne är allt en konstant kamp. Tankarna som snurrar runt i huvudet och verkar aldrig stanna, det är så mycket på en och samma gång att hon vet inte var hon ska ta vägen. En kamp med hennes egna hjärna, hon vill ha en paus från hennes känslor.

Emma förstår inte sina egna känslor, så små saker som kan kännas så stort för henne och så små saker som kan få henne bråka med hennes föräldrar. Alla ser henne som ”den arga” men det är egentligen inte hennes fel, hon bestämmer inte vad hon känner. Hon vill inte va såhär, hon vill inte må såhär, men ändå ska det alltid vara hennes fel att hon blir så arg. Varenda sekund i livet ska vara en konstant kamp mot hennes hjärna.

Hon är så missförstådd. Alla ser henne som den lata och den arga men dom försöker inte ens förstå varför hon är så. Hon vill va sedd på riktigt, sedd inifrån och inte bara på den arga personen hon är på utsidan. Gömt bakom masken är en massa känslor uppsamlade, bakom masken är anledningen till att hon beter sig såhär.

Inombords vandrar en vilsen liten Emma runt i de mörka, samma lilla Emma som hon var förut, den glada Emma. Men den lilla flickan är vilsen i de stora främmande känslorna.

Värmen av alkoholen sprider sig i Emmas kropp. Hon sitter på bänken men h n on är inte ensam längre, där med henne är alkoholens varma kram som håller om henne och lugnar henne. Alkoholen som ger henne den trygghet och vila hon sökt så länge. Alkoholen som tar hand om tankarna och känslorna och saktar ner hela världen. Även fast alkoholens värme och kramar är falska så fyller den fortfarande de stora hålet av ensamhet i stunden.

Emma förstår varför vuxna dricker även fast hon alltid haft ett stort hat mot det som barn. När man var barn så var världen fortfarande ljus och färgglad, då fanns det ingen anledning till att dricka. Det vi inte förstod då är varför vuxna dricker, alkoholen är som en temporär lösning till sina problem. Så som man la på ett plåster på såret efter man ramlar som liten fyller vi nu tomheten inom oss med alkoholen, som ett plåster för själen.

Känslorna dämpas mer för varje minut och Emma faller djupare in i alkoholens falska trygghet. Det här är känslan Emma sökt hela sitt liv. Det här är det närmaste en paus man kan få från livet. Det här är enda stunden då livet faktiskt känns okej, man har inte längre den tomheten och tyngden man haft över bröstet och man känner sig friare. Friare från sina känslor.

Emma sitter inte längre på bänken. Hon är nånstans långt bortanför den här bänken, iallafall fysiskt. Hon är långt bortanför världen och hennes känslor, hon är på en ljusare plats.
Hon far längre iväg tills allt blir till inget. Och plötsligt kändes allt okej, saken hon längtat efter mest av allt, en lång evig paus.

Det är okej, det var såhär det skulle vara.

Skriven av: Okänd