Falskt vittnesbörd

Falskt vittnesbörd


av Linda-Miranda Garbén



Pasqualle drog upp rullgardinen och det smätte till. Det var varmt ute, det såg ut att bli en otroligt het dag. Hon hoppades att det inte skulle bli lika varmt som igår, de fem senaste dygnen hade varit outhärdligt varma men hon befarade det värsta. Hon satte på sig sin blommiga morgonrock och ett par broderade tofflor som hon fått utav en moster. Egentligen gillade hon dem inte och inte den blommiga morgonrocken heller. Hon tyckte om det enkla och det var därför hon endast hade sin enorma flygel i vardagsrummet, men det var också hennes käraste ägodel. Hon hade ärvt den efter sin mormor som hade varit konsertpianist, liksom hon själv var. Det hade gått i släkten så valet för yrke hade varit lätt för henne. Hon skrev noter på allt hon kom åt, hon hade alltid ett block vid sängen ifall en ny melodi skulle dyka upp när hon sov. Tapeten vid toalettsitsen var nerklottrad med noter och ibland hade toalettpappret i brist på annat fått fungera som notpapper.

Hon öppnade dörren till den gamla hissen i smide och klev in på den röda sammetsmattan. Hon tittade sig i den antika spegeln som satt på väggen med trälister runt i mörk mahogny. Hennes hår var kortklippt i en pojkaktig page, så här tidigt på morgonen låg den slickad mot hjässan. Hennes drag var markanta med mörka ögonbryn och en rak näsa, hennes kropp var lång och smal men det syntes inte i spegeln eftersom den nådde endast till axelhöjd. Hon steg ut på trottoaren, den parisiska morgonen var fylld av liv. På uteserveringarna hade folk redan samlats runt de runda café- borden och läste tidningen eller bara rökte cigarr och tittade på folk som gick förbi och någon matade duvorna. Inne i det lilla bageriet arbetade en kraftig kvinna som hade stora röda läppar och grönblåa ögon, håret hade hon stramt i en knut med en hätta över. Pasqualle beställde två pain riche och en gammal tant med krokig rygg sade att hon ville ha sex croissanter. Dörrklockan pinglade och det droppade in fler och fler folk, det gjorde det alltid så här dags på morgonen. Till slut var bageriet fyllt till bredden av folk. Det kraftiga biträdet som förövrigt hette Nicoletta blev som vanligt otålig och gick emellan bageri- och affärsdelen och skällde hela tiden på bagaren, som ibland stack ut näsan utanför det vita draperiet och gestikulerade vilt. Pasqualle tog ett pain riche under vardera armen och gick iväg, när hon väl vred om nyckeln till sin dörr hörde hon Madame Duponte öppna sin dörr bakom henne. Hon hade två burar med marsvin med sig som hon satte ned på golvet. ”Såja, sitt nu snällt här medan mamma städar.” Inifrån lägenheten hördes fågelkvitter från alla möjliga exotiska fågelarter och Pasqualle kunde föreställa sig hur mycket kanin- marsvinbajs samt fågelfrön det fanns i Madame Dupontes lägenhet. Hon hade bott där i säkert 50 år och under dessa år hade hennes våning alltid varit som en djungel. En gång hade Madame Dupontes papegoja anfallit vaktmästaren från balkongen, den bet sig tag i hans öra. Han fick där ett stort jack som han var tvungen att sy med sju stygn och efter denna incidenten har Madame Duponte och vaktmästaren inte talat med varandra, det sägs att det var 45 år sedan.

Pasqualle plockade upp dagstidningen från golvet och gick ut i köket. Hon hällde en matsked olivolja i stekpannan och stekte upp några grönsaker som hon hade kvar sedan middagen igår. Hon bröt av brödet och började tugga på det samtidigt som hon slog upp tidningen. På ledarsidorna handlade det mest om valet i Italien, om den omåttligt populäre premiärministern Giorgio Cincianatti som har folkets stöd med hela 80% gentemot Partito Della Rifondazione Comunistas ledare Alessandro Vittorio, men eftersom hon inte var så speciellt intresserad av politik bläddrade hon vidare. Hon vände på bladet, nu kom hon till den sidan hon letat efter. Hon gick fram till köksskåpet och drog ut lådan. Med sig tillbaka till köksbordet hade hon papper, penna, kuvert och frimärke. Hon började att skriva: Liten fräsch 2:a med balkong i söderläge. Sedan strök hon över det och började om: Liten fräsch 2:a, ljus med öppen planlösning med balkong i söderläge uthyres till skötsam rökfri person under sommarmånaderna med signaturen: Konsertpianist. På separat papper skrev hon sitt namn och adress till tidningen, sedan stoppade hon ned alltsammans i kuvertet, skrev adressen till Le Figaro och klistrade fast frimärket, där Eiffeltornet var avbildat.

Pasqualle vaknade utav att posten damp ner med en duns på hallgolvet. Hon hörde brevbärarens visslingar och Madame Dupontes hund som skällde högljutt. Yrvaken och nyfiken tassade hon ut i sitt nattlinne för att se om det hade kommit några svar på uthyrningsannonsen. En hel hög med brev låg framför hennes fötter. Hon plockade upp dem och gick ut till köket och satte sig vid köksbordet. Hon släppte högen av brev på bordet, blundade och tog ett i sin hand. Det var ett brunt kuvert, teleräkningen. Hon bestämde sig för att inte öppna den utan lade den åt sidan. Hon slöt ögonen på nytt, sträckte ut handen och fiskade upp ett vitt kuvert som var stämplat i Rom den 5 juni. Adressen på framsidan var nerplitad med en ganska spretig handstil. Hon vände på det, men det stod ingen avsändare, sedan drog hon ut kökslådan och tog fram en kniv som hon sprättade upp kuvertet med. Brevet var maskinskrivet på en ganska dålig, fransk accent.

Rom, den 4 juli

Signaturen Konsertpianist tillhanda.
Behöver omgående en lägenhet i Paris och fann beskrivningen av er våning mycket angenäm.

Med vänliga hälsningar
Giorgio Cincianatti
23 Via Nizza
12345 Roma

Hon snäppte med fingrarna på pappret och tyckte att namnet lät bekant. Så kastade hon en blick på dagstidningen som låg placerad på köksbänken och då kom hon ihåg det, den italienska premiärministern. Hon lyfte telefonluren och slog sin väninna Jaquelines nummer, samtidigt som hon tände en cigarett. Hon väntade otåligt på att Jaqueline skulle svara. När hon äntligen hörde hennes röst berättade hon vem hon hade fått svar ifrån, så fort att hon nästan snubblade på orden. Hon läste sedan upp alla andra svaren för henne, men de kom fram till ett gemensamt beslut att en premiärminister nog kunde betala bra. Redan efter att Pasqualle hade avslutat samtalet med Jaqueline, slog hon numret till Giorgio Cincianatti. Det dröjde ett litet tag eftersom det var ett rikssamtal, sedan svarade en vän och spröd kvinnoröst: ”Pronto” ”Kan jag få tala med Herr Cincianatti?” frågade Pasqualle. ”Ja, ett ögonblick”, svarade rösten och hon hörde hembiträdet ropa i bakgrunden: ”Ce una donna en la telefonia” Herr Cincianatti lät inte som hon hade föreställt sig, utan som en liten tomtegubbe. Rösten var ganska svag och lite gnällig. De bestämde att Pasqualle skulle skicka nycklarna och att Herr Cincianatti skulle sätta in pengarna på hennes bankgiro, dagen innan paketet med nycklarna skulle anlända.

Pasqualle var nöjd och belåten hela den kvällen, äntligen hade hon fått uthyrt sin lägenhet. Hon tände levande ljus i badrummet, vred om kranen så att det varma vattnet forsade ner i karet. I väntan på att badkaret skulle fyllas, klädde hon av sig och borstade håret. Hon sjöng för sig själv och gled långsamt ner i det varma vattnet. Hon kände sig avslappnad bland allt fluffigt badskum och stretchade fötterna genom att sätta hälarna i badkarskanten och spreta med tårna åt alla håll. Hon började packa ner vad hon skulle ta med sig på resan i sina två blåa resväskor av hårdplast. Hon funderade över om hon skulle ta med sig den röda långa klänningen eller det svagt beigerosa linnet med paljetter och de beiga långbyxorna. Det blev linnet och byxorna. Hon vek försiktigt ihop det så det inte skulle skrynkla sig och lade det överst på högen av kläder och stängde sedan resväskan, hon hoppades på att hon fått med allting.

New York luften var het och kvav. Avgaserna låg som ett chok över city när hon stod i ett gathörn till en av dessa oändligt långa avenyer. Folk trängdes på trottoarerna och då och då hördes ljudet av sirenerna från en av de många polisbilarna som passerade. Hon höjde handen och vinkade och kort därpå kom en gul taxi och körde upp vid hennes sida. Hon satte sig till rätta i det ganska slitna baksätet. ”Hilton Hotel”, sade hon till chauffören som slog på taxametern och började köra. De färdades fort genom New York-city och parkerade slutligen utanför en stor, vit stenbyggnad. Amerikanska flaggan vajade sakta i vinden på taket. När hon vände sig om och blickade österut såg hon den jättelika frihetsgudinnan, den var ännu vackrare och mäktigt slående på verkligheten än de bilder hon hade sett av den. Glorian av guld lyste och hon såg ut som en jättelik vit ängel som beskyddade stadens invånare. ”Frihet, frihet…”, Pasqualle smakade på ordet för hon kände sig verkligen fri. Hon hade nått sitt mål. Ikväll skulle hon hålla konsert på Metropolitan, hennes karriär hade verkligen tagit fart. Allt detta slit och kämpande, men nu var hon här. Hon tog ett djupt andetag och lät luften strömma igenom henne. Sedan gick hon långsamt uppför den röda mattan och när hon passerade ingången såg hon de gyllene bokstäverna som bildade namnet Hilton Hotel. Kristallkronor gnistrade i taket i lobbyn, hon gick fram till den bruna disken av mahogny och plingade på den lilla mässingklockan. En kvinna med axellångt blont hår och mörkblå dräkt dök upp och gav henne nyckeln. Hon tog hissen upp till översta våningen, rummet hade ljusblåa tapeter och en bukett med gula rosor i en hög glasvas prydde rummet. Pasqualle slängde av sig skorna och lade sig på den stora dubbelsängen med ljusblått, blommigt överkast på, sedan klädde hon av sig och satte på sig sin mysoverall. Hon började att packa upp. Hon hängde upp kläderna på galgarna i en prydlig rad i garderoben, sedan slog sig ner i den stora, vita fåtöljen som stod i ena hörnet av rummet och placerade sitt notställ framför sig. Hon läste igenom sina noter gång på gång, samtidigt som hon drack café au lait som hon hade beställt via rumservice.


Bilen körde i motsatt riktning varifrån den hade kommit, kurvorna var många och snäva. På vissa ställen de åkte förbi var det madonnabilder uthuggna i bergväggarna som bevittnade att någon hemsk olycka hade hänt just där. Och nu satt en Madonna i bergväggen och sänkte sin blick och beskyddade dem. Vågorna slog upp mot de väldiga sicilianska klipporna så att Antonio nästan inte såg vägen framför sig innan vindrutetorkarna spolat bort regnet. Han satte på radion som först knastrade till, sedan fick han in en kanal där de spelade jazz. Han vevade ner fönsterrutan och höjde volymen, så att tonerna av Louis Armstrongs trumpet strömmade ut i den kyliga natten. Francesco slumrade till då och då i baksätet, då han var vaken rökte han på sin cigarettstump. Antonio kastade en snabb blick på klockan, den var precis 23.00. De skulle alltså hinna fram innan planet gick, han log för sig själv.

Ljusen tändes i mörkret på landningsbanan när planet sakta landade på marken. Antonio och Francesco klev ner från trappan, kvällsluften var ljummen. Francesco gick för att ringa efter en taxi medan Antonio letade febrilt efter en sista cigarett i sin ficka. Han tände den med sin cigarettändare i silver av märket Ronson med initialerna A.P. ingraverade i nedre hörnet.

De hade hyrt in sig på ett litet och ganska sjaskigt hotell, lite avsides för att inte väcka alltför mycket uppmärksamhet. Francesco gick av och an över golvet och rökte oavbrutet. Han var en aning strakbent, något som han hade dragits med sedan han blev skjuten i benet i en vendetta i Palermo 1979. Antonio satt på en trasig pinnstol och laddade sin Magnum. De hade dragit för gardinerna och det var mörkt i rummet så när som på en glödlampa utan skärm som stod på ett gammalt, brunt träbord bredvid Antonios säng. Standarden var inte hög på sådana här hotell, på sina ställen hade den beiga tapeten lossnat och man kunde ana mögelfläckar här och var. Det var alldeles tyst i rummet, så när som på ljudet från Francescos klackar när de slog mot golvet och pistolkolvarnas snärtigt knäppande ljud när de möttes. Plötsligt bröts tystnaden av att Antonio reste sig, satte på sig sin mörkblå överrock och gav Francesco kindpussar medan han viskade lågmält i hans öra med sin mörka, lite hesa röst: ”Önska mig lycka till.” Francesco gav honom en grabbig dunk i ryggen. Dörren knarrade till när han öppnade den och han hörde när han gick i korridoren att Francesco låste om sig. Ute var det mörkt och luften hade kylts ner. Så här dags på natten var det inte många människor ute, bara några ungdomar som skränade när de gick förbi honom på trottoaren på väg till någon nattklubb. Gatan lystes upp av ett svagt sken från gatlyktorna. Antonio kände ett iskallt lugn inom sig, han hade gjort sådant här förr. Han kände igen alla känslor som kom upp inom honom och han andades lugnt. Han passerade en portöppning när det plötsligt skramlade till bland soptunnorna på innergården. Antonio ryckte till. Han kastade en blick och såg en liten svart katt med tovig päls och stora, smaragdgröna ögon som iakttog honom i mörkret. Slutligen stod han utanför en port som tillhörde ett gammalt sekelskifts hus i sten. Han öppnade den tunga glasdörren och han funderade ett ögonblick om han skulle ta den vackra, gamla hissen i smide eller trapporna. Han valde trapporna eftersom hissens gamla maskineri skulle väsnas alltför mycket. Han hade svårt att se namnskyltarna på dörren i mörkret, men han ville inte tända. Han kisade med ögonen på en utav dörrarna och där stod det med snirkliga bokstäver: Pasqualle Matissée. Han stack handen innanför rocken och greppade om pistolen, stålet var kallt mot handen när han långsamt drog fram den. Ur den andra fickan tog han fram en böjd ståltråd som han försiktigt förde in i nyckelhålet med den krokade delen före. Det gick på mindre än några sekunder så hade han fått upp låset, han svalde medan han tryckte ner handtaget. Det knarrade till en aning. Han stannade upp och försökte ljudlöst på nytt. Han klev in i den halvdunkla hallen och fortsatte sedan fram med lätta steg. Hans grepp om pistolen hade hårdnat, då plötsligt fick han se blodspår på det blanka parkettgolvet och han stelnade till. Tankarna började snurra i hans huvud. Han rörde sig i ”slow motion” som en panter i jakt efter sitt byte och när han nådde dörren till vardagsrummet skymtade han en stor svart flygel, den var indränkt med blod. Det röda blodet hade droppat på de snövita tangenterna. Han vred blicken åt höger och sänkte den. Där mitt på golvet låg en man, han var död. Buken var uppsprättad av ett vasst föremål och ögonvitorna stirrade tomt mot taket. Antonio drog efter andan för han såg att blodet var färskt, det hade ännu inte hunnit stelna. Det måste ha skett inom den senaste timmen. Han plockade upp en vit näsduk ur sin byxficka, som han omsorgsfullt putsade golvet med när han sakta gick tillbaks mot ytterdörren. När han hade stängt dörren, torkade han även av dörrhandtaget från eventuella fingeravtryck. När han kom ut på gatan igen började han småspringa. En mörk grå bil mötte honom runt hörnet och han hoppade in i framsätet. Härinne var det varmt, Francesco hade slagit på radion. ”Ge mig en cigg”, sade Antonio. ”Hur gick det?” frågade Francesco. ”Det är redan någon som har gjort jobbet åt oss.” ”Vad? Vem?” ”Ja. Vem? Vem?” sade Antonio och drog ett halsbloss. ”Nu går vi miste om pengarna”, sade Francesco ilsket och bankade mot ratten. ”Fan heller! Nu tar vi det här kallt”, svarade Antonio och fimpade cigaretten.

Antonio svängde ned bilen genom tunneln till P- huset. Härnere var det mörkt, kallt och fuktigt. Han parkerade bilen men lät tändningen vara på, så att han och Francesco kunde höra de jazziga tonerna från radion. Francesco halvlåg som vanligt i baksätet och rökte på sin cigarettstump. Garageporten åkte upp och ned svängde en svart Merca med tonade rutor och parkerade på mitten där det var ett ganska stort tomt område. Ur steg en chaufför, han gick runt bilen och öppnade dörren för en ganska fetlagd äldre man med vattenkammat hår. Han var svartmuskig och hade svart mustasch. Kostymen var mörk och i handen hade han en påse. ”Nu har han kommit”, sade Antonio och klev ur bilen. Han gick fram till mannen och de kysstes på båda kinderna. ”Jag hörde på nyheterna att ni klarade det”, sade mannen med ett finurligt flin. ”Ja”, svarade Antonio, ”det gick bra”. ”Bravo, Antonio. Bravo”, sade den fetlagde mannen och kramade om honom. Han överräckte påsen till Antonio och sedan kysstes de på båda kinderna igen, vände om och gick tillbaka till sina bilar. Antonio slängde bak påsen till Francesco som höll upp innehållet.


Pasqualle började att förbereda sig inför den stora kvällen. Hon blåste håret och lade omsorgsfullt en makeup, hon var lätt på handen när hon drog ett par tjocka svarta eyeliner ovanför den övre fransraden på vardera öga. Hon klädde på sig sitt linne med paljetter och gladdes över att byxorna inte hade blivit skrynkliga under resan, till det valde hon att ta på sig ett par guldsandaletter med skyhöga klackar. Hon slog upp champagne i ett trumpetformat champagneglas och gick ut på terrassen. Utsikten härifrån var bedövande, alla skyskraporna var upplysta i mörkret och man kunde höra ljudet från trafiken. Hon smuttade återigen på champagnen, bubblorna sprakade till i munnen. Hon var en aning nervös, tänk om hon inte klarade det? Tänk om hon skulle komma av sig mitt i ett stycke inför tusentals människor? Hon stängde terrassdörren bakom sig, tittade sig i spegeln och målade till sist läpparna. Nu var hon redo. Taxin väntade på henne utanför.

Det låg ett sorl av skratt och prat i foajén på Metropolitan. Människor trängdes, men det hindrade inte Pasqualle från att hitta sin agent Michael i vimlet. ”Vad roligt att se dig!” utbrast han och kramade om Pasqualle. ”Vi har väntat på dig, får jag presentera dig för min väninna Samantha”. Pasqualle skakade hand med Samantha och de småpratade en stund innan det var dags för Pasqualle att inta scenen och föreställningen skulle börja. Den röda sammetsridån gick upp medan folk applåderade i den fullsatta lokalen. Pasqualle satt ensam på scenen vid en vit flygel i allas blickfång och med en strålkastare riktad mot sig. Hon slöt ögonen, lade sina välmanikurerade fingrar på tangenterna och började spela. Hon spelade Chopin och Mozart. Hon spelade i f- dur, i c- dur och i moll. Tonerna trollband både henne och publiken. Hon blev ett med musiken. Det var som ett nirvana. Detta var hennes liv. Hon kände sig inte svettig förrän allt var över, när hon efter stående ovationer fick spela sitt extranummer om och om igen. Lovorden haglade över henne och hon överöstes med blommor. Michael och hans väninna Samantha, samt några andra vänner väntade på henne i restaurangen. Pasqualle hade tagit av sig skorna. De åt och pratade långt in på småtimmarna och hon var väldigt trött när hon slutligen återvände till sitt hotellrum. Hon drog av sig kläderna och satte på sig sin mysoverall, sedan tände hon ljuset i badrummet och tittade på sig själv i spegeln. Nu var hon allt annat än vacker, mascaran hade runnit nerför kinderna och hon var rufsig i håret. Hon tvättade bort allt sminket och kammade håret. Det knackade på dörren. ”Rumservice”, hörde hon en röst där utanför säga, det var teet hon hade beställt. Hon rörde försiktigt med silverskeden i den varma koppen där hon satt uppkrupen i en fåtölj framför tv:n. Pasqualle höjde ljudet med fjärrkontrollen när nyheterna började. Så plötsligt fick hon se den italienska premiärministern Giorgio Cincianattis bild och en reporter som talade om att Cincianatti blev mördad i en lägenhet i Paris igår amerikanskt tid. Pasqualle tappade muggen med te så att allt te spillde över den vita fåtöljen. Hon tog handen för munnen, det här kunde bara inte vara sant, Giorgio Cincianatti mördad i hennes lägenhet. ”Varför?” undrade hon för sig själv. Svaret kom ganska så snart när hon hörde reportern berätta att Giorgio Cincianatti hade varit homosexuell och att han hade varit i Paris för att stämma träff med prostituerade män. En av dessa var misstänkt för mordet. Polisen var inte riktigt säker ännu, men uppgav att de trodde att det rörde sig om ett svartsjukedrama. Pasqualles hand darrade när hon lyfte telefonluren och slog Jaquelines nummer, hon behövde inte berätta för Jaqueline visste redan allt. ”Jag hörde om det på nyheterna”, sade hon med dämpad röst ”men jag ville inte oroa dig eftersom du hade ditt livs viktigaste konsert att hålla”.

Resan hem var tung och dyster. Pasqualle försökte läsa en bok för att skingra tankarna men kunde inte koncentrera sig, utan fick lägga den ifrån sig. Hon tyckte att folk stirrade på henne vart hon än gick. Men hon visste innerst inne att det där var bara inbillning eftersom ingen annan kunde veta att det var just i hennes lägenhet som Giorgio Cincianatti hade mördats, ingen annan än Jaqueline. Hon skulle förresten få bo hos Jaqueline nu. Polischefen hade kontaktat henne och sagt att de var tvungna att hålla lägenheten avspärrad tills vidare, ifall åklagaren behövde ha tillgång till den. Pasqualle protesterade högljutt: ”Då skulle allt blodet torka in och flygeln bli förstörd.” ”Den är redan förstörd”, svarade polischefen torrt. Pasqualle blev dödstyst. Hon kände en vrede inom sig, hur kunde han bara svara henne så fräckt och känslokallt? Flygeln var hennes inkomst, hennes arbete. Ja, hela hennes liv. Utan att få spela på den levde hon inte. Hon var död, lika död som Giorgio Cincianatti. Hon rös när hon kom att tänka på honom. Han hade hyrt hennes lägenhet under falska förespeglingar, hade sagt att han skulle till Paris på semester med sin fru.

Under de närmaste veckorna låg Pasqualle för det mesta och sov på Jaquelines soffa när hon var på arbetet om dagarna. Högen med räkningar växte, Pasqualle fick kravbrev från alla håll och snart var kronofogden efter henne. Jobben uteblev, ingen ville anställa någon som hade så stora ekonomiska skulder. Hon kunde inte heller få lån från banken för att köpa en ny flygel. Överallt kollade man upp henne, hon hade nog aldrig varit så här ledsen i hela sitt liv. Hon promenerade längs med Seine, höstvinden blåste kallt. Hon funderade över hur alla kunde behandla henne så illa. När hon kom hem hade Jaqueline satt på kaffe och det doftade gott av nybryggt kaffe ända ut i trappuppgången. De satt i den blommiga soffan i Jaquelines vardagsrum. Pasqualle höll sina kalla fingrar runt den varma koppen, det kändes skönt. ”Jag har en överraskning åt dig”, sade Jaqueline och lade ett vitt kuvert på brickan bredvid kaffekopparna. Pasqualle öppnade det försiktigt eftersom det var väl igenklistrat. Hon höll upp en flygbiljett och granskade den. Så utbrast hon: ”Nej, nej, det här är för mycket! Det kan jag bara inte ta emot. En resa till Rivieran, är du riktigt klok?” ”Du behöver komma bort” svarade Jaqueline och började nynna på den gamla slagdängan ”In good times, in bad times I´ll be on your side for ever, that´s what friends are for”

Senare den kvällen hjälptes de åt att packa. Pasqualle kände sig inte så entusiastisk den här gången, det var som om hennes resor förde något olycksbringande med sig. Hon kände gråten stiga i ögonen när hon tog fram det beigerosa sidenlinnet med paljetter och de beiga långbyxorna som hon hade haft den kvällen då hon uppträdde på Metropolitan. Den kvällen hade varit så fantastisk. ”Ska jag verkligen ta med mig de här?” ”Så klart att du ska, de är ju jättefina.” De vek plagg för plagg och lade dem till rätta i resväskan.

Pasqualle sov oroligt den natten och var dödstrött när väckarklockan ringde. På mindre än fem minuter tvättade hon, klädde på sig och borstade tänderna. Frukosten fick bestå av automatkaffe, som hon drack ur en plastmugg på stående fot. Hon gillade inte känslan av att befinna sig i ett flygplan, kanske för att hon hade gjort det så många gånger under den senaste tiden. Hon satt och fantiserade över hur hon skulle agera ifall piloten plötsligt ropade ut i högtalarna, att han hade tappat kontrollen över planet och att de var på väg att störta. Hon läste noggrant instruktionerna om nödsituation skulle uppstå på en lapp, som satt fastklistrat på sätet framför henne.

När hon steg av planet möttes hon av Rivierans varma vindar och kände sig redan lite bättre till mods. Hennes hotell var litet och gemytligt. Solen smälte mot den sandfärgade fasaden av sten, de röda tegelpannorna lyste som eld och en stor bougainville bredde ut sig vid ingången. Hôtel Excelsior ägdes av en familj där mamman Celine skötte bokningarna, pappan Jean-Paul skötte köket och hade hjälp av två andra kockar medan döttrarna Felice och Paulina serverade gästerna av den utsökta maten. Pasqualle slog sig ner på uteserveringen, hon undvek att läsa den tidning som låg i hopvikt på bordet. Hon läste sällan i dagstidningarna nuförtiden, istället riktade hon blicken mot havet där hon såg horisonten långt borta. Hon tuggade på en bit friterad bläckfisk.

Hon och Felice hade bestämt att de skulle gå till en nyöppnad nattklubb. Pasqualle hade valt att ta på sig en kort klänning i guldlamé samt sina sandaletter i guld. Hon fönade håret och formade det med skum. Det hade växt ut och blivit längre vilket hon gillade, det kändes kvinnligare så. De promenerade längs med stranden, palmerna vajade sakta i den ljumma kvällsvinden. Restaurangerna och diskoteken var upplysta, det var mer liv och rörelse så här dags runt croissanten än vad det hade varit på dagen. Då hade alla legat lojt utsträckta på stranden och solat sina redan alltför brunbrända kroppar. Pasqualle och Felice beställde var sin Cosmopolitan och satte sig till rätta i de höga barstolarna av silverfärgat krom och ett blålila sken svepte över lokalen, ljudvolymen var hög. Det var trångt och svettigt. En fransman vid namn Pierre med rutig kavaj och randiga byxor bjöd upp Felice. Pasqualle log för sig själv, där hon stod och betraktade dem medan de dansade. De såg verkligen omaka ut, tänkte hon. Den lille mannen som räckte Felice till axlarna och hans för stora kavaj, som fladdrade till när han rörde sig i de mest besynnerliga rörelser Pasqualle någonsin hade sett. Hon kände en lätt klapp mot sin axel och vände sig om. Där stod en flinskallig man med runda glasögon, som på något märkligt sätt såg tredimensionella ut. ”Ska vi dansa?” frågade han, och så väluppfostrad som Pasqualle är, kunde hon inte tacka nej.

En halvtimma och några spektakulära dansupplevelser senare lämnade Pasqualle och Felice baren. Pasqualle hade tagit av sig sina skor och gick barfota mot den heta trottoaren. ”Vilka konstiga typer” fnittrade hon. ”Såg du han i badbyxor?” ”I badbyxor? Du skämtar!” ”Nej, han dansade faktiskt helt hysteriskt i ett par blåa badbyxor med Kalle Anka på.” De skrattade så att Pasqualle nästan kissade på sig och måste tvunget söka upp en toalett. Hon greppade om ett handtag i guld på en glasdörr där det stod skrivet ”Casino Monte Carlo”. Pasqualle kände att hennes klackar sjönk ner i den tjocka röda sammetsmattan, den dämpade belysningen från ljuslampetterna gjorde att stämningen blev lite mystisk. Här inne var stilen en helt annan: männen bar svart smoking och kvinnorna långa aftonklänningar, deras hår var uppsatt i magnifika svinryggar. Pasqualle öppnade dörren till damrummet, tjocka, tunga antika speglar prydde väggarna och handfaten var gjorda av vit marmor. Hon bättrade på sitt läppstift. Felice hade redan slagit sig till rätta vid roulettebordet och hon hade redan vunnit fyra mark, hon var på väg att satsa igen. Hjulet snurrade och stannade på nummer 21. ”Nej, jäklar!” utbrast hon. Croupieren samlade in spelbrickorna. Pasqualle rättade till en hårslinga som hade ramlat ner framför ansiktet på henne och när hon tog ett steg bakåt stötte hon plötsligt ihop med en man med en kraftig duns. Han var lång och mörk med gråsprängt hår, han hade rena drag, en manligt utskuren haka och han var klädd i en svart Armani-kostym. Hans varma bruna ögon glittrade till en aning. ”Scose mi!” utbrast han med sin mörka lite hesa röst. ”Hur gick det?” ”Bra, bara bra, förutom att jag stukade några tår”, skrattade Pasqualle. ”Får jag bjuda damen på en drink?” Han vinkade på servitrisen som kom med två Dry Martinis på en silverbricka. Mannen fiskade upp oliven med drinkpinnen, han sög på den. ”Mmm”, sa han, ”jag älskar oliver”. ”Ja, det måste du väl göra för det hörs på din accent att du är från Italien”, fyllde Pasqualle i. ”Ja, det stämmer, jag är från Sicilien. Jag heter Antonio Pacino och är arkitekt.” ”Och jag heter Pasqualle Matissée. Jag är 28 år och är konsertpianist från Paris.” ”Jag är också 28 år” grimaserade Antonio. ”Jag tror dig”, skrattade Pasqualle. Hon tog upp sin cigarettändare och tände en cigarett. ”Det är en Ronson, va?” ”Ja, hur så?” ”De är dyra, jag hade också en sådan där fast med mina initialer ingraverade.” ”Hade?” frågade Pasqualle undrande. ”Ja, jag vet inte var jag har gjort av den någonstans, jag har tappat den.” Han svalde det sista av Dry Martinin och tittade på klockan. ”Jag tror att de har öppnat La Cocharacha, hänger du med?” ”Visst” Pasqualle kom just på att hon hade tappat bort Felice. Hon gick bort till roulettebordet igen, och där satt Felice fortfarande kvar som fastklistrad. ”Spela inte bort allt du äger och har nu, gumman” ”Nej, jag hade precis tänkt att gå hem för jag börjar bli trött. Följer du med?” ”Nej, jag ska till La Cocharacha med Antonio” ”Vem är Antonio?” frågade Felice och höjde misstänksamt på det ena ögonbrynet. ”Antonio är en man jag träffade för en stund sedan. Han är snygg och supersexig.” Felice himlade med ögonen och sedan tillade hon: ”och så är han 70 år”. ”Vad du är stygg! Han är visserligen äldre än jag men inte lastgammal. Han ser ut att vara runt 40.” De skildes åt. Kön var lång till La Cocharacha, men Antonio tycktes känna vakten så de fick gå före. ”Är du kändis, eller?” ”Nej, bara ökänd”, svarade Antonio med ett rungande skratt så att hans hesa röst nästan skar sig. De dansade salsa långt in på småtimmarna så att svetten lackade. När Pasqualle till slut lite småberusad kommit hem till sitt hotell kände hon sig tillfreds, väldigt tillfreds. Tänk att hon kunde vara så lycklig och olycklig på en och samma gång. Hemma väntade en förstörd lägenhet och ekonomiska skulder och hon visste inte när hon skulle få jobb igen.

Hon vaknade morgonen därpå av att solen stack henne i ögonen, hon drog för gardinen och somnade om. Hon väcktes av att telefonen ringde, det var Antonio. Han ville att de skulle träffas på stranden. En timme senare och iförd bikini satt Pasqualle tätt omslingrad med Antonio i den varma och sammetslena sanden. Kvällarna tillbringade de antingen på någon mysig restaurang eller på hotellterrassen där de hade tänt levande ljus, åt räkor och drack vin. Deras nätter var heta och passionerade. Antonio var verkligen den mannen hon drömt om. Det lät så banalt att hon nästan skämdes över det, men han hade verkligen allt. Han var inte bara snygg, han var snäll och förstående också och hade en rejäl portion med humor. Hon hade berättat för honom vad som hade hänt henne. Hon ville inte tala om det för vem som helst men hon kände att hon kunde lita på honom. Den sista morgonen innan hon skulle resa hem tillbringade de på en uteservering och planerade för sin höst tillsammans om hur de skulle göra ett teaterbesök i New York. Antonio undrade om Pasqualle ville följa med honom till Korfu, han var ditbjuden av en vän som bodde där sedan nio år tillbaka. Han berättade om en öde och avskild strand på västra Korfu som heter Peroulades, och om det kristallklara smaragdgröna vattnet. Hon slöt ögonen och drömde sig dit. ”Den lagunen ska bli vår”, sa han och mötte hennes läppar i en lång och het kyss.

Jaqueline mötte henne på flygplatsen. ”Oj, du ser verkligen fräsch ut, det märks att lite miljöombyte gjorde dig gott.” Pasqualle visste inte om hon skulle berätta för Jaqueline om Antonio. Hon väntade några dagar, sedan berättade hon allt. ”Men det är ju precis vad du behöver, en man som är trygg i sig själv”, sade Jaqueline som inte tyckte att det gjorde något att Antonio var äldre. Pasqualle fick ta itu med alla de jobbiga sakerna, hon ringde runt till försäkringsbolagen vilka bara förhalade på det hela och ville hålla inne med sina pengar. Hon hade inte råd att anlita någon advokat och det var svårt att själv driva igenom sina krav. Många telefonsamtal gick också till polismyndigheten som var lika nonchalanta de. De tillät inte Pasqualle att få tillträde till sin lägenhet. De hade hållit på den nu i flera månader. Det enda som piggade upp henne var Antonios mail och hon såg fram emot att få resa till Grekland med honom.

Telefonen ringde. Pasqualle märkte det inte förrän det hade ringt flera signaler, där hon satt i sitt dagdrömmeri. Det var polischefen. ”Jag ville bara säga att du kan hämta din nyckel till lägenheten nu.” ”Redan”, svarade Pasqualle spydigt och ironiskt. ”Men du är tvungen att ta dit en saneringsfirma först.” Saneringsfirman kostade henne ytterligare tvåtusen euro. Mordet på Giorgio Cincianatti togs upp på nyheterna nästan varje kväll. Man hade ännu inte fått fast mördaren. Det fanns flera misstänkta men inte tillräckligt med bevis för att fälla någon av dem.

Jaqueline var med henne den dagen då hon för första gången efter mordet skulle kliva in i sin lägenhet. Hon vred sakta om nyckeln i låset. Hon tittade på Jaqueline och upptäckte att hon såg lika rädd ut som henne. Där inne såg allt ut som vanligt fast dammigare. Saneringsfirman hade gjort ett bra jobb trots allt, men det luktade äckligt. De kunde inte avgöra om det var lukten från intorkat blod eller om det bara var instängt. Pasqualle öppnade fönstren på vid gavel så att den fräscha luften genomsyrade rummen. Flygeln var förstörd, den var trasig och tack vare att den hade stått indränkt i blod så många månader, gick den inte att rädda. Den var ju visserligen rengjord nu, men träet såg riktigt ruttet ut. Pasqualle öppnade en låda som stod placerad mitt på golvet, den innehöll saker som polisen hade hittat vid förundersökningen och som troligen tillhörde Giorgio Cincianatti. Hon drog på sig ett par plasthandskar och började att rota i den. Hon fick upp ett guldkrucifix på en lång halskedja. ”Ja, den här skyddade ju inte honom speciellt mycket”, sade Jaqueline med ett snett leende. De letade vidare och hittade en svart kalender som innehöll namn på män plus telefonnummer antagligen till hans älskare. ”Vilken snuskgubbe”, De fann också en klocka av märket Rolex. Längst ner i kartongen låg en liten cigarettändare av silver och Pasqualle plockade upp den. ”Det är en Ronson”, sade hon ”samma som min”. Bokstäverna A och P var prydligt ingraverade på det blanka silvret. Pasqualle och Jaqueline stirrade frågande på varandra. ”Varför skulle Giorgio Cincianatti ha en cigarettändare med initialerna A.P på, istället för med sina egna. ”Den kanske tillhörde en av hans älskare”, sade Jaqueline med teatralisk röst. Pasqualle funderade över det här hela kvällen, så drog hon sig till minnes att Antonio hade sagt att han hade haft en Ronson med sina initialer, men att han hade tappat den. A.P Antonio Pacino. Men vad skulle han ha gjort i hennes lägenhet, inte kunde väl han vara en av Cincianattis älskare. Hon bestämde sig för att ta kontakt med honom. Hon kände sig illa till mods när hon slog hans nummer. ”Jag vill att du kommer hit.” ”Nu?” ”Ja, genast.” ”Men, snälla älskling, jag befinner mig på Sicilien och du i Paris.” ”Gör som jag säger”, sade Pasqualle i en skarp, vass ton, sedan lade hon på luren. Hon tog en lång varm dusch och lät det varma vattnet strila nedför sin kropp.

Pasqualle satt framför tv:n när dörrklockan ringde. ”Vad gör man inte för kärleken”, sade Antonio när hon öppnade dörren åt honom. Hon kände sig måttligt road och gick rakt på sak. Hon höll upp den silverfärgade cigarettändaren framför honom. ”Är den här din?” frågade hon med en blandning av nyfikenhet och oro i rösten. Antonio betraktade den. ”Fan också”, tänkte han för sig själv. Hur kunde han vara så idiotisk och tappa den precis just här? Han tänkte för ett ögonblick på om han skulle dölja sanningen för att försöka rädda sitt skinn och framför allt att rädda deras relation. Men han valde att säga som det var, för detta var nog ändå ingenting som han kunde tala sig ur. Förr eller senare skulle hon få reda på det och då var det bättre att det kom från honom själv. ”Jag… jag är hemskt ledsen. Det var ett beställningsjobb men jag gjorde det inte, han var redan död när jag kom hit.” ”Ett beställningsjobb? Vad är det du pratar om?” Hon kände att hon började må illa och sprang till toaletten för att kräkas. Efteråt följde ett upprivet gräl. ”Du är en mördare!” ”Jag mördade honom inte.” ”Men du hade ju tänkt att göra det och hur skall jag förresten kunna tro på vad du säger. Du har ju ljugit för mig förr. Du sa inte till mig att du är en tungt belastad kriminell brottsling, utan en arkitekt. Hur ska jag någonsin kunna lita på dig mer? Försvinn ur min åsyn innan jag ringer polisen!” Hon låste dörren efter honom och satte för säkerhets skull på kedjan till dörren.

Hon var alldeles uppskakad och slog upp en stor konjak och grät våldsamt av chocken. Jaqueline hade kommit över för att sova över hos henne, eftersom hon inte vågade sova själv efter allt som hade hänt. ”Jag älskade honom och litade på honom. Hur kunde han bara göra så här mot mig? Varför måste alla behandla mig så illa?” ”Du måste ringa till polisen”, sade Jaqueline. Detta var något som Pasqualle våndades med i flera dagar, hon visste inte om hon skulle ringa polisen eller inte. Hon försjönk i en djup depression, det var som hon befann sig in i en glasbubbla. Hon som hade trott att hon äntligen hade turen på sin sida och funnit en fantastisk man som hon ville leva tillsammans med. Hon avskydde att folk var så falska och att hon alltid behövde bli besviken på de människor hon mötte, speciellt någon som hon hade älskat så mycket. Hon hade lämnat ut sitt innersta åt honom. Hon tänkte med avsky på den gången när hon hade berättat för honom om det fruktansvärda mordet som hade hänt i hennes lägenhet och han hade varit så förstående. Han hade bara spelat henne ett spratt och lekt med hennes känslor, kanske hade han lurat fler kvinnor på samma sätt som han lurat henne. Hon kände sig förödmjukad och hon hatade den känslan för den gjorde henne så ynklig och utlämnad. Han hade förstört hennes liv, inte bara känslomässigt utan också ekonomiskt. Hon skulle aldrig mer kunna spela på de fina konserthus hon hade gjort. Nu hade jobben gått till nya förmågor istället.

Han skickade tusentals mail och försökte förklara att han var oskyldig. Pasqualle slutade att öppna dem, istället rensade hon bort dem genast när hon såg att de kom från honom. Hon skaffade sig en nummerupplysare för att se när han ringde och hon lät bara hans samtal ringa, ibland kunde han ringa upp till trettio signaler. Hon var så bitter, att hon aldrig någonsin skulle kunna förlåta honom. Av alla de människor som hade behandlat henne illa så avskydde hon honom allra mest, eftersom han hade fört henne bakom ljuset och ändå haft mage att titta henne djupt i ögonen och säga att han älskade henne. Pasqualle bläddrade i adressboken sedan slog hon numret till polismyndigheten. Hon kände sig inte ledsen eller rädd längre, utan bara arg. Att vara arg är alltid mycket bättre än att vara ledsen, man är mycket starkare då, tänkte hon för sig själv. En röst svarade i andra änden: ”Vad kan jag stå till tjänst med?” ”Det gäller mordet på premiärministern Giorgio Cincianatti”, sade hon och stannade upp för ett ögonblick. ”Jag vet vem som mördade honom, det var Antonio Pacino.” Det blev alldeles tyst i andra änden av luren, sedan sa rösten som lät något chockad: ”Och ert namn?” ”Jag vill vara anonym.” Hon hörde smattret från en skrivmaskin. ”Kan ni bokstavera namnet för mig?” ”A-N-T-O-N-I-O P-A-C-I-N-O” ”Är han sedan tidigare känd hos polisen?” ”Ja”, svarade Pasqualle ”han finns i ert brottsregister, han är medlem av den Italienska maffian.” ”Jag skriver en rapport och vidarebefordrar den till polischefen”, sade rösten som lät något chockad fortfarande, men betydligt nöjdare. Pasqualle lade på luren och drog en djup suck av lättnad. Hon gick fram till diskbänken och slog upp ett glas färskpressad apelsinjuice, gick ut och satte sig på balkongen. Luften var inte så kylig idag. Folk flanerade nere på gatan och det hördes rop och skratt från barnen som lekte i parken. Madame Duponte matade duvorna och den parisiska morgonen var som vanligt.

Skriven av: Linda-Miranda Garbén