Familj

Jag minns hur det hela började. Det hade varit en bra dag. Jag hade känt mig glad. Och lugn. Jag njöt av livet. Det var en fin dag.

Det var en dag, mitt i den kalla vintern. Snön låg tjock och glittrande på marken. Vi satt vid matbordet och åt. Jag minns till och med vad vi åt. Köttbullar och potatismos. Mamma var underbar när det gällde att laga mat.
- Tack för maten, sa Rikard, min äldre bror, och reste sig halvt upp från stolen. Mamma bad honom att sitta ner. Hon ville säga något. Vi såg nyfiket på henne, jag, Rikard och min yngre bror Simon. Hon mötte min blick och log vänligt, så där som bara ens mamma kan göra.
- I morgon kommer Thomas hit och äter middag med oss. Jag vill att ni alla ska vara hemma då. Thomas var mammas nya pojkvän. Ingen av oss syskon gillade honom. Det var något med honom. Något i hans blick, något som mamma uppenbarligen inte märkte. För hon verkade tycka om honom. Mer än lite.
Rikard himlade med ögonen och frustade lågt. Mammas blick blev allvarlig när hon vände den mot honom.
- Jag tycker inte om att du gör så. Thomas är en bra människa och han är väldigt trevlig. Ni måste bara ge honom en chans. Ge honom en chans att berätta om sig själv. Rikard suckade.
- Var det allt? sa han, något irriterat. Mamma nickade och såg väldigt besviken ut.
- Det var allt.. Vi reste oss från stolarna, alla tre, och lämnade mamma med disken. Vi gick in på våra rum och smällde med dörrarna så att mamma skulle förstå att vi inte tyckte om detta.
Det var inte bara det att jag inte tyckte om Thomas. Jag hade väldigt svårt för att se mammas pojkvänner som pappor. Ända sedan min och Rikards riktiga pappa hade gått bort så hade allt blivit svårt.
Min pappa hette Stefan. Han var den bästa pappan i världen. Det är han fortfarande. Han var en bra människa. Bättre än Thomas. Han log alltid och han var så snäll. Pappa var den vi barn vände oss till när det var något vi behövde hjälp med eller om det var något som hade hänt.
Han dog i cancer när jag var sju år gammal och Rikard åtta. Det var en hård tid. Särskilt för mamma. Hon blev totalt knäckt. Det tog två år tills hon hade kommit över det. Nu vägrar hon prata om pappa.
Och Simons pappa träffar vi aldrig. Han bor i andra delen av landet och vägrar komma och hälsa på sin enda son.
Jag hörde hur Rikard satte på hög musik i rummet bredvid. Skrikig rock. Han satte alltid på skrikig rock när han var upprörd över något. Jag gjorde som jag brukar göra, jag tryckte en kudde mot ansiktet och skrek. Lyckligtvis dämpades skrikandet av både kudden och Rikards musik.
Efter ett tag dog musiken ut. Jag kunde höra hur Rikard gick runt i rummet, slet åt sig något här, något där. Ställde ner en sak där. Sen öppnades hans dörr. Och stängdes. Strax därpå öppnades ytterdörren.. Och stängdes med en smäll. Han hade gett sig ut i snön för att lugna ner sig.

Dagen därpå kom, som väntat, Thomas. Mamma tvingade oss att komma och mötta honom i hallen. Rikard ansträngde sig inte ett dugg för att dölja sitt missnöje. Thomas märkte det och gav honom en iskall blick. Rikard gav honom en ännu kyligare blick tillbaka.
- Så det här är dina små änglar, Sara? sa han ansträngt trevligt. Mamma log och klappade Simon på det blonda huvudet.
- Det här är mina änglar. Men de är inte så små längre. Hon tittade på Rikard.
Vi gick ut i köket. Man kände spänningen i luften. Det verkade till och med som att Fiffi, vår gamla terrier, kände av den. Och inte blev det bättre när mamma placerade Thomas på Rikards egentliga plats. Rikard bokstavligt slog sig ner bredvid mig och det mullrade nästan om honom. Oh ja, vad arg han var. Jag tror aldrig att han har varit så arg som han var då.
Thomas försökte vara så vänlig som möjligt under måltiden, men det märktes tydligt att han var väldigt uppretad. Han stirrade surt på Rikard och mig. Simon ägnade han inte en blick åt. Så fort han blev tilltalad drog han på ett falskt leende och svarade artigt.
Mamma tvingade oss även att sitta kvar tills alla hade ätit klart. Självklart skulle Thomas ha flera extra portioner.
När mamma hade stängt dörren bakom sig och Thomas reste sig Rikard hastigt upp. Han sträckte upp armarna i luften och vrålade:
- Jag hatar det här!!! Simon såg förskräckt på honom. Sedan tittade han på mig. Hans blick fick mig nästan att börja gråta.
- Jag tycker inte om Thomas.. Han är läskig.. Han reste sig från stolen och satte sig i mitt knä. Sedan grät han. Vad skulle jag göra? Hur kunde man trösta honom?
Rikard såg ledsamt på sin lillebror och klappade honom lätt på huvudet. Vi hörde hur Thomas bil körde iväg. Strax därpå stod mamma i dörröppningen och tittade på oss. Hon såg väldigt ledsen ut.
Jag tittade upp på henne. Hon gick fram till oss, sina barn. Hon satte sig på huk och tittade på Simon.
- Vad är det, gubben? frågade hon. Simon tittade upp på henne och sprang sedan där ifrån, in på sitt rum. Jag och Rikard lämnade också rummet. Vi gick för att trösta Simon. Kvar i köket fanns mamma. Och hon undrade vad som var fel.
Med tårfyllda, glänsande valpögon såg Simon upp på mig och frågade:
- Hanna… Hatar pappa mig? Jag lade en arm om de små axlarna på min ömtåliga lillebror. Jag sneglade på Rikard.
- Nej. Han hatar inte dig. Absolut inte. Han älskar dig, precis som vi gör. Men han bor ju så långt borta.
Jag hatade att behöva ljuga för Simon. Jag hatade det, mer än vad jag hatade Thomas. Rikard tog tag om Simons lilla hand och kramade den.
- Du ska aldrig tro att det är ditt fel att ni inte ses. Aldrig. Simon tittade ner på sin hand i Rikards, såg sedan upp och log genom tårarna.
Efter en liten stund låg Simon tryggt nedbädad under sitt batman-täcke och snarkade lågt. Rikard och jag tassade ut och satte oss i soffan i vardagsrummet. Han slog på TV: n. Jag tittade ut genom fönstret, ut i mörkret. Jag undrade vart mamma hade tagit vägen. Vi hade inte hört från henne på ett tag.
Det var en film på TV. En actionfilm. Rikard tittade stelt på TV-skärmen, men man märkte att hans tankar var långt borta från biljakter och explosioner. De var hos pappa. Det visste jag. Jag hade sett den blicken många gånger tidigare. Gud, vad jag saknade honom. Om en vecka skulle han ha fyllt år. 43 år. Gamla, goda pappa. Det var så många år sedan jag hade sett honom. Så många år sedan jag pratade med honom, skrattade med honom. Jag tittade på Rikard.
- Vad tänker du på? frågade jag försiktigt, fastän jag redan visste svaret. Han vände blicken mot mig. Han grät. Han reste sig upp och sprang in på rummet.
Smäll i dörren.
Och den skrikiga rocken.
Det var helt klart pappa han hade tänkt på. Det var inget snack om saken.
Hela natten kunde jag höra hur min storebror grät, inne ifrån mitt rum. Och det höll mig vaken också. Jag kunde bara tänka på pappa. På vår familj. Familj. Pappa, mamma, jag och Rikard. Det hade varit vi. Vår familj. Det kändes så långt borta.

När jag vaknade dagen därpå hade mamma redan åkt till jobbet. Det var tyst i huset. Rikard sov. Simon sov. Jag tassade ut i köket och plockade fram frukost och kokade te. Sedan gick jag och väckte mina två bröder.
Vi satt vid matbordet och åt i tystnad, tills Rikard sa:
- Jag hoppas att gårdagen aldrig upprepas. Jag nickade och tog en tugga på min ostmacka. Rikard drog på läpparna och tittade på Simon.
- Jag fick en idé. Vad sägs om att vi tre går på tivolit som är i stan? Jag bjuder! Simon släppte mackan och jublade. Han slängde sig i famnen på Rikard.
- Ja! Det gör vi! Tack Rikard! Tack! Jag log åt de två. Vi var trots allt en fin familj nu också.

Jag duschade och pojkarna donade med sitt, sen gick vi iväg. Mot torget. Simon höll mig och Rikard i händerna. Och han log stort. Han älskade tivoli och karuseller. Det var ganska mycket folk där, men det gjorde inte mycket.
Rikard köpte åkbiljetter till oss. Vi fick åka hur mycket vi ville. Simon ville börja med den värsta av alla karuseller. Den snurrade i en hemsk fart åt alla möjliga håll. Men, vad gör man inte för familjen?
Simon satte sig mellan mig och Rikard. Vi spände fast oss. Och karusellen började snurra, först sakta, men sen snabbare och snabbare. Jag förstår inte hur Simon, som är så liten och försiktig kan klara av sådana karuseller.
Efteråt mådde jag lite illa. Rikard köpte en dricka till mig och sedan blev det bättre.
Det var en fin dag. Tack vare Rikard hade min dag blivit räddad. Om vi inte hade gått på tivoli så hade jag bara gått och tänkte på pappa, Thomas och mamma och jag hade förmodligen mått dåligt. Men jag mådde fint. Det var en underbar dag. Jag älskade livet. I alla fall gjorde jag det då.

Tiden gick och mamma fortsatte att träffa Thomas. Och till slut, flyttade han in hos oss. Mamma vägrade lyssna på oss barn. Hon gick efter sin egen vilja. Jag undrade hela tiden om Thomas var viktigare än oss. Det visste jag ju i och för sig att han inte var, men jag började undra.
Thomas gjorde allt för att ställa sig in hos oss, särskilt Simon. Rikard brydde han sig knappt om, antagligen för att han redan visste att han ändå hatade honom. Simon drog sig bort från Thomas. Han tyckte verkligen inte om honom. Och inte Fiffi heller. Han var så.. Obehaglig. Så fort han kom in i rummet blev allt.. grått.
Men mamma verkade lycklig, det var väl egentligen det som var viktigast. Men jag kunde inte ignorera den gnagande känslan i mig, som sa att något skulle hända.
Värst var det när Thomas var ensam hemma med oss. Då brukade vi låsa in oss på Simons rum. Alla tre.
Den här dagen jobbade mamma. Thomas satt i vardagsrummet och läste tidningen. Simon, jag och Rikard satt på Simons rum och pratade. Pratade om filmer som Simon hade sett, vad han skulle jobba med och han log. Han älskade att prata om sin framtid. Han hade stora planer.
Först skulle han bli filmstjärna och tjäna massor med pengar. För de pengarna skulle han köpa ett hus och en bil till mamma, en motorcykel till Rikard och massvis med kläder till mig. Sedan skulle han bygga ett hus som han sedan skulle göra till ett hem för hemlösa djur. De skulle han ta hand om. Det var så kul att höra hans tankar och drömmar. Och entusiasmen i hans röst fick mig att bubbla inuti.
Thomas knackade på dörren. Simon avbröt sig mitt i en mening och stirrade förskräckt på dörren. Sedan tittade han på Rikard, mig, sedan sprang han upp och satte sig i sängen, tryckt mot vägen. Rikard reste sig upp och gick bort mot dörren. Sakta låste han upp. Han mötte Thomas blick. Det verkade som om han såg fram emot något.
- Jag tänkte på en sak! sa Thomas. Vad sägs om att vi åker på en shoppingrunda? Bara vi! Rikard tittade skeptiskt på honom och gick sedan och satte sig bredvid Simon i sängen.
- Jag tror inte det, sa han lågt. Thomas kom in i rummet och stängde dörren. Jag ville helst ha dörren öppen, men jag sa inget. Han gick närmre oss och stannade en bit framför mig, där jag satt på golvet.
- Men kom igen nu, vi gör ju aldrig något tillsammans.
- Nej, vi har inte tid, sa Rikard bestämt. Thomas blick blev kylig. Kyligare och kyligare. Han såg ner på mig. Sedan stirrade han ilsket på Rikard igen.
- Jag fattar inte vad det är för fel på er, sa han argt. Jag har gjort allt. Men ni hatar ju mig! Ni hatade mig innan ni ens hade lärt känna mig! Ni dömde mig innan ni visste vem jag verkligen var! Rikard reste sig upp och ställde sig öga mot öga med honom.
- Man känner igen ondska när man ser den. Till och med hunden gör det! Thomas slet tag i Rikards tröja.
- Du är minsann inte lite kaxig du. Rikard ryckte sig loss. Han hörde snyftningar bakom sig. Simon grät. Thomas tittade på honom.
- Vad fan gråter du för, unge? sa han. Jag reste mig upp och satte mig bredvid Simon och tröstade honom lågmält. Thomas vände sig mot Rikard igen. Om blickar kunde mörda så skulle de båda varit döda för länge sedan. De var båda två otroligt uppretade.
- Du låter bli honom, sa Rikard. Ilskan i hans blick skrämde Thomas, det såg man. Men han stirrade nästan lika ilsket på Rikard.
- Och vad ska du göra åt saken? Va?
- Det vill du inte veta, svarade Rikard. Thomas skrattade retfullt.
- Oh, ska du slå mig? Med dina små spaghetti-armar? Rikard kunde inte hålla ilskan inne längre. Han slog till Thomas, så att han ramlade bakåt och slog i dörren. Han skrek till och höll sig för sin blödande näsa. Han tittade upp på Rikard och blicken var mer hatisk än den någonsin hade varit. Simon klängde sig fast i mig och jag kramade om honom, hårt, hårt. Thomas slängde sig över Rikard. De föll ner på golvet. Simon grät hysteriskt och skrek åt dem att sluta. Men det gjorde de inte. De fortsatte att slås och rulla runt på golvet. Jag slöt ögonen. Jag var så rädd. Tänk om Rikard blev skadad. Riktigt skadad.
Det blev tyst. Det enda jag kunde höra var mina egna andetag, Simons snyftningar och stön från mitten av golvet. Försiktigt öppnade jag ögonen. Rikard. Han låg på golvet. Stilla. Mitt på golvet stod Thomas och torkade bort blod från ansiktet.
Han lyfte blicken och tittade på mig. Sedan log han. Hans leende fick en rysning att gå längs min ryggrad. Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att det var Satan själv.
- Det är lugnt, sa han. Sedan vände han på klacken och gick ut. Smällde igen dörren efter sig. Jag släppte Simon och rusade ner på golvet, till Rikard. Han var helt livlös. Jag hade trott att han var död, om det inte var för de små, nästan omärkbara, andetagen som fick hans bröstkorg att sakta gå upp och ner. Jag tog hans huvud i mina händer.
- Snälla.. Rikard, vakna, snyftade jag och mina tårar föll ner på hans hals och axlar. Simon satt fortfarande i sängen. Och grät.
- Hanna..? Är han.. Är han.. död? sa han med darrande röst. Jag såg på honom.
- Nej, han andas. Men vi måste ringa till sjukhuset. Och mamma. Jag släppte Rikards huvud och reste mig upp. Plockade upp mobiltelefonen ur fickan och slog larmnumret.

Senare den kvällen satt jag, mamma och Simon i väntrummet på sjukhuset. Mamma grät och grät. Hon var fylld med ångest. Varför hade hon inte lyssnat på oss? Hur hade hon kunnat undgå detta? Varför hade hon bara tänkt på sig själv? Sådant frågade hon mig hela tiden. Jag kunde givetvis inte svara på detta. Det enda jag sa var:
- Nu är vi i alla fall säkra från honom. Thomas satt förmodligen inlåst nu.

Jag satt bredvid Rikard som låg i sjukhussängen, stillsamt, livlöst. Det plågade mig att se honom ligga där och höra det svaga pipandet som visade hans hjärtrytm.
Varför hade jag inte försökt hjälpa honom? Hur hade jag bara kunnat sitta där och blunda, gömma mig, medan Rikard blev sönderslagen?
Klockan var 23.07 och jag började bli trött. Jag gäspade. Stackars Rikard. Jag tittade på hans omplåstrade ansikte. Han mådde nog inte speciellt bra.
Jag råkade visst slumra till efter det. För jag väcktes av en kall hand på min arm. Jag öppnade ögonen och Rikard log mot mig. Han var vaken. Mitt hjärta tog ett enormt glädjeskutt. Jag blev med ens klarvaken.
- God morgon, sa Rikard och log glatt. Jag satte mig ordentligt i stolen och log.
- Hur mår du? Han gjorde en gest med händerna.
- Känner mig något mörbulltad, men annars bra. Jag gav min bror en kram och dörren öppnades. In kom mamma och Simon och de log som om de aldrig hade gjort annat. De kom och ställde sig på varsin sida om mig och mamma lade armen om mina axlar och log mot Rikard.
- Vad bra att du har vaknat, sa Simon och log. Rikard klappade honom på huvudet.
- Ja, det är bra. Jättebra.
Och då, då kände jag. Jag kände att vi, vi var en familj. En familj.
Livet var bra. Igen.

Skriven av: Evelina