Fångad i en mardöm

Jag saknar dig så mycket. Varje minut, varje sekund, så tänker jag på dig. Jag ältar minnen och ord som sagts av dig, hela tiden. Det plågar mig så fruktansvärt.
Jag undrar vad du gör nu. Hur du mår. Kan du äta, sova, skratta? Jag kan inte det, och det har du sett till.
Igår skrev du att jag lärde dig vad kärlek är, och att du för första gången i ditt liv, älskat någon. Men du lärde mig vad svek är, och hur jävla ont det gör att bli lurad. Du lärde mig att aldrig någonsin älska eller lita på någon igen.
Du har sett till så att jag för alltid irioniskt nog är din, för ingen annan kan ta din plats.
Hur kunde du ljuga för mig?

Jag drömde om dig inatt. Du jagade mig, sprang efter mig, gata upp och gata ner, i en stad som jag inte kände igen. Jag hade varit med en annan man, så nu skulle du döda mig. Åtminstone så trodde du det, då jag kom ut från rummet, där jag befann mig med någon annan. Du bara tog för givet. Men i själva verket hade jag inte klarat av det. Jag hade sagt nej. Bara tanken på att röra vid någon annan, fick mig att må illa. Det var ändå bara dig jag såg, när jag slöt mina ögon. Ett plåster på såren, har aldrig varit min grej.
Jag knuffade honom åt sidan, och vandrade ut genom rummet. Utanför dörren stod du, och strax därpå dök den där andra mannen fram bakom mig.
Din blick blev svart, och du gav dig på honom omedelbart. Tryckte upp honom mot väggen, skrek och svor. Sedan släppte du honom helt oväntat, och riktade blicken mot mig istället.
Den blicken kunde mörda. Jag visste att det var ingen idé att försöka förklara någonting. Hur jag än skulle vrida och vända på det, skulle du tro att jag ljög för dig. Ändå såg jag hjälplöst på mannen, vars rum jag nyss varit i, varpå jag sa:
"Säg sanningen, säg som det är. Säg att vi inte gjorde någonting. Snälla berätta för honom."
Men mannen bara log, ett ironiskt retsamt leende, och såg så belåten ut.
Du såg fortfarande på mig, nu ännu intensivare. Dina ögon speglade hat.
Jag vände mig om, sprang. Sprang för livet.
Och så började du jaga mig. Jag visste att du hade en pistol gömd innanför jackan. Jag bara väntade, lyssnade efter skottet som snart skulle avlossas, benen som snart skulle vika sig under mig, blodet som snart skulle rinna ut ur min kropp.
Och så stannade jag, brydde mig inte längre om att fly. Inom loppet av några sekunder, var du framme vid mig, din arm tog ett hårt grepp om min midja. Tystnad. Jag såg djupt in i dina ögon. De där vackra bruna ögonen, som en gång brunnit av kärlek till mig, men som nu lyste med hat.
Du satte pistolen mot mitt hjärta, tryckte av. Och så blev allting mörkt. Så skrämmande mörkt.

Men det var bara en dröm, min älskade. Jag hade dock aldrig sprungit ifrån dig, i verkliga livet. Jag hade låtit dig skjuta mig, gladeligen.
Då skulle jag i alla fall slippa ifrån smärtan du givit mig, men som jag nu måste utstå.

Skriven av: Diyana