Fängslande kärlek

Det fanns spår kvar av honom i restaurangen där han jobbade. Som om han hade bråttom iväg och glömde städa undan. Några av hans saker låg på ett bord i restaurangen eftersom polisen hade tömt hans fickor. Det var mest kvitton och pennor, samt någon förpackning med tuggummi. Det var obehagligt att tänka på men jag kunde inte låta bli att undra hur gripandet hade sett ut. Jag vet dock inte om jag hade klarat av att bevittna det. Min väninna och jag bestämde att det kunde vara bra att jag stannade kvar hos henne under kvällen så att jag skulle slippa vara ensam med min oro.
En efter en droppade kollegorna in igen under kvällen. Men inte min pojkvän. Det blev väldigt sent och jag kom till insikten att han mest troligt inte kommer tillbaka. Jag fick känslan av att de tagit honom till arresten i och den känslan var rätt, för han kom aldrig hem igen. Dagen efter ringde jag till arresten och fick bekräftat att han var där. De fick inte säga mer än så på grund av sekretess. Händelsen blev jättestor och var överallt på nyheterna.
Jag åkte till häktningsförhandlingen kort därefter. Genom den kala korridoren letade jag mig fram till rätt dörr.
När de till sist öppnade dörrarna och man fick komma in i salen satte jag mig på första stolen närmast dörren. Jag ville inte synas så mycket, men det kändes som att alla kunde pussla ihop vem jag var. Det var fler människor i rättssalen än vad jag hade väntat mig. Hela jag skakade. Mina ögon fylldes med tårar och klumpen i magen gjorde så att jag blev illamående. Mitt hjärta slog så hårt i bröstet att det kändes som att alla i salen kunde höra det. Allt kändes verkligen så overkligt. Som en film.
En dörr på andra sidan rummet öppnades och in kom min pojkvän med några poliser. Han tittade upp och såg mig. En blick med många känslor. Glad, men samtidigt sorgsen. Chockad. Kanske lite skamsen. Det verkade som att han skämdes. Var han skyldig? Hade han dolt allt det här för mig? Frågorna snurrade runt i mitt huvud. Jag hade ju visserligen inte känt honom så länge, och människor kan ju vara helt annorlunda än de framställer sig. Men jag vägrade tänka så.
Han satt bara och stirrade på mig. Under hela tiden som förhandlingen pågick brydde han sig inte om att titta på någon annan än mig. Jag försökte lyssna på vad de sa, men hela min kropp skakade och hans ögon gjorde mig så ledsen. Allt jag hörde var några få ord av förhandlingen, som ett eko i bakgrunden. Annars var allt jag hörde mina egna hjärtslag och min andning samtidig som jag höll kvar min pojkvän med blicken.
Plötsligt blev det tyst i salen och jag slet mina ögon bort från honom.
Alla började kolla på mig. Jag kände mig utpekad. Naken. Avslöjad. Blickarna jag fick sade allt. Ja, jag var hon. Jag var hans flickvän och hans sambo. Han hade någon som älskade honom. Svårt att tro det om någon som var misstänkt för de hemska sakerna han var misstänkt för. Det kändes verkligen som att de dömde mig. Hur kunde någon älska en person som uppenbarligen var kriminell? Men för mig var han inte kriminell.
Han såg så liten ut när han satt där helt ihopsjunken borta vid båset. Det gjorde ont att se honom på det sättet. Vi satt bara, återigen, och kollade på varandra. Längtande blickar och med smärtor i bröstet. Jag ville bara få krama om honom.
Han begärs häktad, två veckor med restriktioner. Detta innebar då noll kontakt med omvärlden, inklusive mig. Jag kände hur mitt hjärta brast och jag ville bara gråta. Han tittade på mig och mimade ”älskar dig” och tecknade med händerna att jag skulle skriva brev till honom. Hans advokat ställde sig upp och jag hörde att han sa någonting om mig. Advokaten kollade åt mitt håll och nickade. När jag var ute ur salen kom advokaten fram till mig och frågade om jag hade förstått vad som hade hänt därinne. Det enda jag kunde göra var att nicka. Orden var som bortblåsta. Vad ska man ens säga? Jag kände mig helt försvarslös. Det var precis som en film, för att vara helt ärlig. Jag ville inte att det skulle vara verkligt.

Rebecka Ljungholm

Jag är sjuk i en kronisk njursjukdom och har precis skrivit en självbiografi kring det, men inte ännu fått en publicerad. Skulle beskriva mig som glad och kreativ och som en person som ser fler möjligheter än hinder i livet!
Rebecka Ljungholm är medlem sedan 2022 Rebecka Ljungholm har 2 publicerade verk