Publicerat
Kategori: Novell

Farväl

Jag springer barfota på de vassa men mjuka stenarna, rädd för att stanna, rädd föra att se någon som jag inte vill träffa. Jag är inte rädd för att ramla, jag har aldrig ramlat på denna plats i hela mitt liv, mina fötter är skapta för att springa här och inget kan ändra på det.
Min svarta begravningsklänning fladdrar i den hårda vinden men inget kan rubba min balans när jag är här, inga tårar rinner nerför mina kinder när jag tänker på min mamma, fast hon dog i en bilolycka tillsammans med min låtsaspappa och min syster. Jag kan inte gråta, jag kan inte gråta när jag minns henne...
Jag tar ett stort hopp och landar smidigt på andra sidan den stora sprickan i marken, plötsligt märker jag att någon iakttar mig.
Jag vänder mig hastigt om och ser min bästa vän komma mot mig, hans ögon är oroliga och vaksamma. Det var han som följde med mig och min mormor ner hit för att jag skulle få vara på mitt hjärtas plats när min familj har dött.
När han kommer fram till mig smälter jag in i hans famn och hans muskulösa armar ligger beskyddande runt mig och för första gången sen jag fick samtalet gråter jag. Tårar forsar nerför mina kinder och jag kan inte sluta. Hans tröstande röst finner inget fäste i mina öron och jag fortsätter att gråta.
Plötsligt känner jag hur min bästa vän stelnar till och öppnar munnen, ”Försvinn härifrån, hon ska inte behöva se dig just nu. Hon har förlorat sin familj och du ska inte vara här!” hans röst är mörk.
”Hon är min dotter och jag är hennes familj” jag fryser till is när jag hör den rösten, rösten som jag fruktar och avskyr. Jag höjer blicken och ser min pappa stå någon meter ifrån oss.
”Vad gör du här?!” min röst är ilsken.
”Jag är här för att tala om för dig hur din framtid ser ut. Du ska bo hos mig hädanefter” hans röst är kall och avvaktande.
”Nej!” jag är bestämd, jag tänker aldrig bo hos honom!
Jag backar ut ur Fabians famn och börjar springa, mina fötter hittar vant till den plats där strömmen är som starkast.
Jag stannar till och vänder mig om, Fabian och min pappa springer mot mig. Fabian är snabb men han hittar inte här så det går långsamt.
Jag riskerar inte någonting, jag springer uppför klippan och stannar på toppen. Vinden blåser i mitt hår och jag sluter mina ögon.
Tankarna strömmar runt i mitt huvud och jag finner bara en lösning, jag tar av mig mitt halsband och min cardigan, halsbandet ligger på tröjan när jag vänder ryggen åt dem.
Jag hör fotsteg bakom mig men jag stänger av mina öron och springer, jag springer så fort jag kan och snart ser jag stupet…
Plötsligt hör jag allt igen, vinden som tjuter men mest av allt hör jag Fabians skräckslagna skrik när han ser vart jag är på väg.
Jag springer de sista metrarna och kastar mig ut från klippan, jag flyger i luften och slår i vattnet.
Jag störtar med huvudet före ner i havets djup och plötsligt tar strömmen tag i mig. Jag ser genom vattnet hur en figur står och ser ner i vattnet medans den andra figuren står på knä med ansiktet i händerna, sen sluter jag mina ögon för alltid.
Värmen kommer och jag ler vid tanken att få återse m

Skriven av: juliajulia

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren