Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Farväl Amigo

Farväl Amigo
Hej! Jag heter Ida och jag bor i Skåne. Jag har inte jättemånga vänner i skolan, men jag har en bästa vän, Amigo. Han är min allra bästa vän och bor i ladugården utanför huset. Han är en stor fin Nordsvensk häst, han har ljusbrun päls och tjock fin man. När han var yngre älskade han att hoppa och springa, men sen i somras har han varit lite konstig.. Han har inte velat gå på promenader och är tröttare än vanligt. Han är nio år så jag är orolig för honom. Mammas kompis Linda är veterinär och ska komma och kolla på honom, men mamma säger att jag inte ska hoppas på för mycket. Natten innan Linda skulle komma till oss kunde jag inte sova. Jag låg vaken och vred och vände mig. Till slut kollade jag på klockan, då var hon 01:23 och jag visste att jag inte skulle kunna somna. Jag tänkte att jag kunde gå ut till Amigo och vila i höet bredvid honom. Jag gick ner för trappan, in i köket och hämtade ett äpple från kylen som jag la ner i jackfickan. Sedan gick jag ut till ladugården. Amigo har hela ladugården för sig själv, så han är nästan aldrig på samma ställe men jag visste att han hade ett favoritställe, höstacken där han tyckte om att vara med hans egna tjocka filt och en stor nallebjörn. Jag gick dit och letade, men han var inte där. Jag letade överallt i hela ladugården men jag hittade honom ingenstans. Till slut gick jag tillbaka till höstacken och satte mig där. Då hörde jag plötsligt andetag, de var lugna och tunga och kom från baksidan av höstacken. -Amigo? sa jag. Men vad trodde jag, att han skulle svara? Jag gick långsamt runt höstacken med äpplet som jag nu hade i handen och där låg han. På något sätt såg det ut som att han hade gått sönder, hans andetag var liksom hackiga och han skakade. Jag kände en klump i halsen. Jag kände mig illamående och huvudet dunkade och gjorde ont. Jag kände ögonen svida och tårarna stiga i ögonen. Jag sprang ut från ladugården, in i köket, upp för trappan, och in i mammas rum. Jag väckte mamma och skrek -Ring Linda! Jag berättade allt som hänt och mamma ringde Linda direkt. Mamma hade på högtalaren, så jag kunde höra allt Linda sa. Hon lät trött och rösten var svag men jag lyssnade skarpt efter vad hon skulle säga till oss att göra. Men det enda hon sa var -Jag kommer. Sen blev det tyst. Hon lade på.
Efter en halvtimme knackade det på dörren, det var Linda. Hon hade på sig en mossgrön ful ryggsäck, och en ljusgrön skinnjacka. Hon log, men man såg att hon var orolig. Vi stod där i två sekunder tills mamma kom. De längsta sekunderna i hela mitt liv. Plötsligt hörde jag mammas röst säga -Ska vi gå ut? Jag kände hur jag hoppade till. Jag hörde då en annan röst svara -Ja det är nog dags nu. Då gick vi ut, vi stod i trädgården medans vi väntade på mamma, hon kom ut. Hon hade på sig sin röda fleecetröja och sina svarta stövlar. Medans vi gick ner mot ladugården kom jag att tänka på nåt. Dags nu, vad är dags nu? Vad skulle hända. Då förstod jag. Helt plötsligt märkte jag att jag var inne i ladugården. Jag kunde inte tänka alls längre. Allt var helt plötsligt suddigt. Vi gick långsamt till höstacken. Där låg han. Varje gång han andades högg det till i hjärtat på mig. Man hörde att han hade ont. Linda satte sig på knä framför honom, och mamma satte sig i höet. Lyktan från taket avslöjade spåret från tårarna som runnit från hennes kinder. Jag satte mig ner bredvid Linda. Hon tog upp något från sin väska. En vinröd låda, hon lade den på marken och öppnade den. Där i låg två sprutor och en liten glasflaska med en genomskinlig vätska i. Hon tog upp en av sprutorna och fyllde den med vätskan. -Detta är som ett starkt sömnmedel, det kommer inte göra ont. Bara sticka till lite. Sen kommer han somna in. Jag kände hur ögonen sved. Hon nickade mot sprutan. Jag tog den i min hand och kollade på den. Då kände jag tårarna falla. Jag såg äpplet som nu ramlat ner från höstacken, jag tog upp det jag höll fram det mot honom. Men han bara luktade på det. Han ville inta ha det. Jag kände flera tårar falla ner för kinden. Jag lutade mig fram. Pussade honom på hans mjuka mule.
Hejdå Amigo.

Skriven av: Isabelle Bonat -13 mars 2020

Skriven av: Isabelle Bonat

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan