Fast under isen

Fast under isen. En väg mellan mig och världen. En väg av glass, som inte brister. Hur hamnade jag här, fast under isen, varför. Jag behöver krossa det där glaset, den där isen. Jag behöver andas, för mina lungor känns som om de kommer att explodera. Så känns allt som fastfruset. Fast i smärtan, som jag inte kan göra nåt åt. Jag är rädd att jag varit under isen för länge, och ifall jag väl kommer upp kanske inget finns kvar av mig. Det känns som om det iskalla vattnet filar ner mig, omsluper mig. Jag vill andas, men när jag drar det där andetaget fylls mina lungor med vatten istället för luft. Andetaget kväver mig istället för att befria mig.
Jag är fast under en is som inte går att bryta. Förut fanns det ett hål i isen, men inte längre. Det fanns ett hål när jag inte insett hur jag mådde. När jag var okej, när chocken av att jag hamnat i det kalla vattnet fanns. Men chocken har dött ut. Den finns inte där, det finns inget stöd längre. Det är bara det kalla vattnet som börjar kännas varmare. Och jag vet att det är en dålig sak. Men jag vill inte erkänna att jag är där under vattnet för då känns det som om min kropp ovanför isen kommer dras ner, dras ner av mina tankar.

Men mina tankar finns ändå, även om jag inte vill acceptera dem. Även ifall jag inte kan beskriva dem med det ordet som de faktiskt är. För jag vill inte att jag faktiskt ska vara fast under isen, och jag vill inte komma upp längre. För vägen dit skulle ändra mitt liv. Vägen dit skulle krossa det jag hade, den skulle låta det iskalla vattnet fly, fylla allt. Men sanningen är att jag inte kan hålla det samman, bitarna som mitt liv blivit. Jag ser mig själv glad tills jag inser att jag är ensam. För när jag är ensam finns inget som skyddar mig, skyddar mig från mina känslor. För när jag är ensam finns endast isen. Isen som jag redan befinner mig i. Den som jag försöker att ignorera, i förtroende att den kommer försvinna. Jag tror isen ska smälta att det ska bli vår men då måste jag offra det enda som jag har kvar. Det som står ovanför isen, det som faller ifall jag bryter isen. Ifall jag erkänner hur jag mår. För smärtan inom mig blir bara värre, den är konstant, som en skugga som förföljer mig. Jag ser den genom isen, ovanför mig men också under mig. Löst i vattnet men också luften min kropp andas. Ibland vill jag sjunka för det skulle innebära att vattnet skulle göra sin sak, men jag vet att jag inte vill sjunka. Men att sjunka skulle vara bättre än att krossa det där glaset, plattformen som isen är för då skulle allt falla.

Så jag kan inte acceptera det, för konsekvenserna av att bryta den där isen, skulle betyda att jag bjöd in smärtan i mitt liv. Jag trodde att jag själv under isen kunde på något sätt skapa små hål, kanske små sprickor så att mitt liv inte totalt skulle rasa. Men det går inte längre. Mina händer kan inte längre slå mot isen, de kan inte spräcka det där glaset. Och jag sjunker. Jag är medveten om det, jag vet att jag sjunker. Men jag är trött på att hindra det, trött att simma upp mot ytan ifall den ändå är frusen. För jag är fast, fast under isen. Fast i den där smärtan. Ibland kan jag fly från den, eller jag säger det till mig själv, men jag känner hur vattnet formar mig. Hur smärtan sprider sig. Och jag vill befria mig från den men inte beredd att ta den hjälpen för det skulle betyda att mitt liv skulle vara ett med saken jag försökt skydda den från. Smärtan som omsluter mig skulle inte få ta det ända jag hade kvar, ett liv. Ett fint liv, där jag kan “vara glad” vara med folk som ser mig ovanför isen istället för under den. Men smärtan blir större och det börjar göra ont. Vattnet som förut bara kändes som en chock börjar sticka, svida. Och jag är rädd, för den där paniken kommer inte ibland, den finns ständigt där. Det där trycket över mitt hjärta, mitt bröst, det lämnar inte. Det känns som om någon håller en kniv mot mitt hjärta och en hand håller fast min strupe. För det är omöjligt för mig att skrika under vatten. Men även ifall jag lyckas kan jag inte be om hjälp, eller så var det förr. Men jag vill bara bort från den här känslan, för inget som jag kan göra fungerar. Inte ens att skriva, jag kanske inte ens får luft. Även ifall jag andas känns det som om jag håller min anda.Jag har försökt allt, och inget får trycket att släppa. Inget får mig att kunna bryta isen. För jag drar ner mig själv mot botten, jag är själv fast under isen.

Skriven av: okänd