Feberhett begär

JOHN
Ynklig. Patetisk. Sjuk.
Ja, det var precis så John kände sig när han lyckats dra på sig sina träningsbyxor, släpat sig nedför trappan och utan att riva något - lokaliserat värktabletter i ett av köksskåpen. Det var ett under att han tagit sig tillbaka till sitt rum utan att ha snubblat eller spillt ut vattenglaset på vägen.

Huvudet pulserade smärtsamt när han väl satte sig på sängkanten. Han frös så han skakade. Influensan hade slagit till med full kraft; likt en flodvåg som rusar mot en strand. Det värkte i hela kroppen, musklerna kändes ömma och nästintill överflödiga. Hans aptit var obefintlig och han tyckte faktiskt synd om sig själv.

Därtill, så hade han inte sett Agnes på flera dagar och hennes sms var långt ifrån innehållsrika. Han saknade henne, längtade efter hennes mjuka kropp, det ljuvliga skrattet när han kittlade hennes nacke, doften av hennes långa, mörka hår och värmen hon alltid spred omkring sig.

Han drog handen genom håret. Innerst inne, så visste John att deras tillfälliga arrangemang bara var tillfälligt, det höll på att rinna ut i sanden - det skulle absolut inte hindra henne från att träffa andra - men ändå... Tanken gjorde honom illa till mods. Att vara knullkompisar och enbart använda varandra för kroppsliga behov hade känts som en strålande idé. Åtminstone tills den sjudande känslan av svartsjuka börjat bubbla upp inom honom vid tanken på någon annan än han själv i hennes säng.

Under större delen av tiden så hade det varit ett bra arrangemang. Ingen av dem hade varit särskilt intresserad av ett förhållande och hade därmed inget att invända eller klaga på. Redan från första början så hade de bestämt att de var fria att dejta andra så länge det inte förekom några sexuella förbindelser. Med andra ord, så hade de kommit överens om att hålla sig till varandra när det gällde sex. De hade också bestämt att om han eller hon träffade någon som kändes intressant och värd att satsa på, så skulle deras 'sexliv' upphöra. De hade tagit ett gemensamt beslut, satt tydliga regler och John hade varit okej med det.

Ända tills dess att han insåg att han faktiskt inte alls var okej med det...

John ville inte dela henne med någon annan, ville inte att någon annan skulle få vara med henne på samma intima sätt som han varit med henne så många gånger förut. Det kändes inte rätt; hon var ju hans. Nåja, det var i alla fall vad han önskade sig, bad och drömde om.

Att ligga med Agnes var alltid lika spännande och underbart. Hon kunde få honom att känna sig undergiven i vissa situationer, i andra lockade hon och drev obönhörligt fram hans dominanta sida; tvingade honom att styra henne i den riktning han han innerst inne önskade.

Allt hade varit perfekt.

Men, han hade gjort bort sig. För två veckor sedan hade han okontrollerat, i stundens hetta, flämtat 'jag älskar dig' i samband med sin egen orgasm; vilket han förmodade och faktiskt befarade, hade fått Agnes att missförstå hela betydelsen av orden.

Han hade börjat oroa sig för att han faktiskt skrämt henne, då hon skickligt undvikt honom, kommit med ursäkter och förklaringar som han egentligen inte köpt men accepterat; hon ville inte och att tvinga henne till sig hade aldrig varit ett alternativ.

De hade varken umgåtts eller varit med varandra på vad som kändes som en hel evighet och hans kropp saknade hennes, skrek efter den, bad om hennes närhet och omtanke - men han tänkte inte be; vägrade att visa sig sårbar inför henne.

Att ligga febrig och sjuk, samtidigt som han var både kåt, förvirrad och trånande, gjorde honom mycket frustrerad - så frustrerad att han inte ens kunde runka bort känslan av begynnande katastrof.

Han suckade, väl medveten om att det faktiskt varit han som rört till det sist de sågs. Återigen drog han handen genom det mörka håret, stoppade värktabletten i munnen och sköljde ner den med lite utav vattnet. Klockan var halv sex, solen hade precis börjat gå upp och resten av familjen hade börjat vakna till liv; redo för jobb och skola. John brydde sig inte om att glida ur byxorna utan föll tungt tillbaka mot kudden, slöt ögonen och hörde hur farsan väckte hans yngre systrar medan morsan stängde på kaffebryggaren. Trött och frusen drog han täcket över huvudet och somnade kort därefter.

Han vaknade smått svettig, varm och fortfarande öm i hela kroppen ett par timmar senare. Luften i rummet kändes tät och fylld med sjukdom. Han undrade vagt på om han borde öppna fönstret och vädra - han frös ju inte lika intensivt som förut. Frisk luft kanske skulle hjälpa mot huvudvärken? Hm...

Han drack upp det kvarvarande vattnet han hämtat tidigare, det var ljummet nu men det släckte ändå törsten och fick halsen att kännas mindre sträv. Till sin stora förvåning hörde han hur ytterdörren låstes upp, öppnades och stängdes. Ljudet av skor som sparkades av och det välbekanta nynnandet fick hans hjärta att stanna. Han kände igen hennes maneér och försökte sätta sig upp ordentligt. Han stödde sig på armbågarna, tog ett djupt andetag; sekunden efter sköts dörren upp.

Den vita vårklänningen matchade den lätt solbrända huden, det mörka håret föll i stora lockar, ramade in hennes ansikte, fick hans hjärta att hoppa över ett slag. Hon var alltid lika naturligt oemotståndlig.

Agnes stirrade tillbaka på honom; något oklart och förvirrande prydde hennes vackra ansikte, ögonen lyste blåa och klara, fick hans blod att frysa till is i sina ådror. Hon var så jävla vacker att det nästan gjorde fysiskt ont att se på henne, det värkte faktiskt i bröstet på honom. Sen slogs han plötsligt av det faktum att hon såg... Att hon såg arg ut.

Han svalde klumpen som formats i halsen och ryckte frånvarande på axlarna, trött och oförmögen att bråka med henne; han ville inte, orkade inte. Hon måste ha sett det för hennes hårda hållning blev mjukare, ansiktet antog ett - nästan - bekymrat uttryck och hon drog en hand genom sitt ljusa hår. Han försökte åstadkomma ett leende men hann inte röra en muskel förens hon korsade rummet, kastade sig i hans famn, slog armarna om hans nakna axlar och kramade så hårt att han nästan pep till av smärta.

Han orkade inte hålla emot och de föll bakåt, landade tungt på madrassen och han la armarna om henne, drog in den välbekanta lukten av hennes shampoo och den underliga men tilltalande doften av henne som var så besynnerligt upphetsande.

Agnes var normalbyggd men kändes förvånansvärt tung när hon låg så tätt pressad mot honom. En lång stund låg hon bara där, helt stilla, med ett hårt grepp om hans axlar och nacke. Hon sa inte ett ord och han försökte få ordning på sina rusande tankar. Efter vad som kändes som en evighet, så rörde hon på sig, släppte taget om honom, gled bort.

Agnes suckade, kröp ner bredvid honom, la sig tillrätta under täcket, försvann in i hans trygga famn. Tårarna kom tyst och utan förvarning, rann längs med hennes kinder, efterlämnade blöta spår på hans hud.

"Din idiot." Viskade hon, knappt hörbart, halvkvävd av sin egen gråt. "Du är en idiot, John."

Han skrockade, ryckte på axlarna och grimaserade av värken han kände i nacke och axlar. Han andades in doften av henne; alltid lika förtrollande och välgörande för själen. Så älskvärd. Det fick värken att kännas hanterbar; inte alls lika intensiv. Hennes andetag mot hans bara axel fick gåshud att sprida sig som ett fallande domino över hans kropp. Han blundade, tvingade sig själv att försöka acceptera att hon höll på att glida ifrån honom; trots att hon var så nära.

Herregud, hans själ skrek så starkt efter hennes; bad om att få kollidera - oavsett smärtan som skulle följa. Han hade funderat på om han kunde leva med att hon inte var hans på alla sätt som fanns; men när hon tryckte sig närmare så försvann allt det hoppet.

John hade alltid tyckt att hon var häpnadsväckande vacker med sina klara ögon, det mjuka håret och leendet som kunde fälla omkull vem som helst. Dock hade hon aldrig lyckats få honom på fall. Nej, istället så hade hon golvat honom med en tackling så hård att han lämnat sandlådan för att i smyg tjuta en skvätt bakom den stora busken vid utkanten av lekparken. Det var tio år sedan, men han kom ihåg det som om det vore igår.

Den då sjuåriga John hade torkat tårarna, återvänt till sandlådan, snott hennes hink och spade, triumferat hoppat runt på stället - sprudlande av stolthet och skadeglädje! Ja, åtminstone tills dess att hon fått tag på honom.

Han slets från minnesbilden och rös av att Agnes tryckte läpparna mot hans axel.

"John."

Det var ingen fråga, mer ett konstaterande.

"Mhm?" Han höjde ena ögonbrynet och kisade för att se på henne.

Vid det här laget så frös han igen. Han frös så att tänderna nästan hackade mot varandra. Agnes kropp kändes så sval mot hans; men ändå värmde hennes hud, spred hetta och ljus över hans dunkla känsla av sjukdom och värk.

Hennes hand låg lätt placerad på hans mage; en välbekant tyngd som fick hans hjärta att slå ett extra slag i förväntan. Hon vände upp huvudet mot honom, placerade en kyss på hans bröstkorg. Hennes tårar hade torkat och kinderna var rosigt röda.

Trots att febern inte var lika hög som tidigare och värken mindre, så kände han sig förvånansvärt sårbar när hennes svala händer rörde vid den varma huden. Han rös vid hennes beröring. Händerna gled över hans mage, försvann innanför tyget på hans brallor, fingrarna slöt sig om honom, rörde försiktigt vid den putande kroppsdelen. Han pulserade under hennes smekningar, flämtade och stönade om vartannat. Agnes tryckte sig mot honom.

Var det febern som fick honom att förlora sig själv så fort? Var det hennes trevande, sökande, nyfikna men välbekanta händer och rörelser som fick honom att tappa fattningen totalt? Han visste inte och det spelade egentligen inte så stor roll heller.

Han ville så gärna bara släppa allt och komma, känna spänningen, rusningen i hela kroppen, spruta och ge henne tillfredsställelsen av att hon fått honom att glömma omvärlden för ett litet tag - men hans kropp låste sig. Han längtade efter henne, ville ha henne, vara i henne; behövde hennes så intensivt att det gjorde ont i honom.

John trevade över hennes lår, lät handen leta sig upp under klänningen hon bar, frustrerad över att hon inte var naken, ännu mer irriterad över hennes underkläder som separerade deras intimaste delar och höll dem ifrån varandra. Han försökte få tag om tyget, dra undan hennes trosor och grymtade när hon stoppade hans försök.

"Vi ska inte ta död på dig." Andades hon, kysste hans hals och fortsatte smeka honom.

"Du får vara överst." Förklarade han sakligt, försökte få det att låta som ett direktiv och lät händerna vandra vidare över hennes kropp för att stanna upp och kupa det ena bröstet. "Ta av dem."

Han hade hoppats på att kunna dölja ljudet av den stilla bönen som kom med orden, men det var omöjligt att hålla tillbaka när hon släppte honom och utan svårigheter gled ur sina vita trosor. John gjorde sitt yttersta för att kravla sig ur brallorna.

Agnes sträckte ut armen, lät det minimala tygstycket falla till golvet och han kände sig generat tacksam när hon rullade upp på honom, rörde höfterna och lät våt hud glida över hans stånd.

Hans lem ryckte till i förväntan, medveten om den värme som så snart skulle omsluta honom. Med händerna placerade på var sida om hans ansikte, sänkte hon sig över honom och världen kändes med ens hel igen. Med ögonen fästa på hennes ansikte och händerna tryggt placerade på höfterna han älskade, började hon röra sig. Först sakta, försiktigt, retsamt; nästan plågsamt. John ville ha henne snabbt, hårt - ville lämna märken på både kropp och själ, ville visa att det fanns sanning bakom orden han kastat ur sig vid ett illa valt tillfälle.

Men Agnes plågade honom, rörde sig sakta, red honom långsamt, använde hans kropp för sin egen njutnings skull, straffade honom på ett sätt som fick det att krypa under hans hud. Hon utnyttjade och han tillät det.

Hon var vanligtvis tyst, gnydde eller flämtade knappt hörbart, men nu släppte hon på alla gränser; suddade ut dem i takt med att hon ryckte till, skälvningar för genom hennes kropp och när hon slutligen föll framlänges, tryckt mot hans bröst, ansiktet vilandes mellan hans axel och nacke flämtade hon. Hon andades tungt och rörde höfterna i ett långsamt försök att reta honom ytterligare.

John grep henne hårdare om höfterna, han hade fått nog. Han kände sig smått förvirrad och visste knappt vart de stod med varandra men tänkte ta henne på samma sätt som hon njutit av hans kropp och det den hade att erbjuda. I en häftig rörelse stötte han upp i henne, så djupt och snabbt att hon flämtade hans namn.

"Jag menade vartenda ord." Väste han i hennes öra och hon blev mjuk mot hans kropp; av chock eller njutning visste han inte, men hon kysste hans axel, rörde sig i takt med honom, slog ner höfterna när han lyfte sina, red honom med en intensitet som fick hela rummet att snurra i takt med deras tunga andetag.


AGNES
Hon kände hur fjärilar spred sig i magen med hans ord. Han behövde inte göra det så invecklat, röra till det och få allting att kännas som om det ställdes på ända! Herregud, känslorna som rusade inombords var nästan obehagliga.

Hon hade längtat efter honom, hade känt en skräck som fått smärta att cirkulera i hela kroppen. Det var sällan som de undvek varann och det hade faktiskt känts fel på så många olika sätt att vara ifrån honom. Fast, egentligen var det ju hon som undvikit honom som om han bar på själva pesten. Hans 'jag älskar dig', hade skrämt henne. Det hade känts som ett slag i ansiktet. Visst var hon medveten om att han hyste känslor för henne - kåthet och begär var två stycken, men... kärlek?

Rädslan för att han sagt det i all hast medan han pressade sig djupt in i henne, hade gnagt på förståndet och oron hade växt till en obehagligt stor klump i magen. Dagar hade gått, hon hade dragit sig undan, osäker på vad hon skulle göra; än mindre säga i hans sällskap.

Han kunde knappast vara medveten om de blomstrande känslor som sjöd inom henne, den ström av elektricitet som pulserade genom kropp och själ när han rörde vid henne. Eller? Hon hade lovat sig själv när de ingick sin relation att sådana känslor inte fick komma i vägen för den vänskap de byggt upp. Den värme hon alltid kände med John övergick det mesta men ändå hade hon hejdat sig vareviga gång som orden velat slippa ur henne.

Hon hade tidigt förälskat sig i honom men vägrat acceptera att så var fallet. Det fanns alldeles för mycket som kunde komma emellan dem om hon la korten på bordet och sa som det var. Rädslan för sina egna känslor, rädslan för att han kände likadant och rädslan för att förstöra någonting som redan fungerade felfritt.

Agnes tog ett djupt andetag. Bära eller brista, satsa eller vila, flyga eller falla? Hon bet sig nervöst i underläppen, slöt ögonen och njöt av att känna värmen från hans bröstkorg mot sin kind. Han flämtade fortfarande och hans tinningar glänste av svett. Hon kunde känna hur hans säd pulserade ut ur henne med varje andetag hon tog, spred sig över skötet, klibbade fuktigt mellan låren, fick henne att sucka av fördröjd njutning. Det kändes som en markering varje gång han kom i henne; som om han markerade sitt revir, spred sin doft och utlösning över henne, inuti henne.

Hon placerade en kyss på hans axel, cirkulerade den ena bröstvårtan med sin tunga och log när han viskade hennes namn. Han var alltid så känslig minuterna efter sin orgasm, stelnade under hennes händer och fick gåshud över hela kroppen, bad henne att inte smeka honom under en liten stund.

"Förlåt." Mumlade hon stillsamt. "Jag vet att vi är på riktigt."

Agnes kände hur han vred sig, obekväm vid omnämnandet av deras relation. Hennes hjärta slog så hårt att det ringde i öronen; för en sekund var hon nervös för att John skulle kunna höra det men han låg stilla, tyst i väntan på en fortsättning.

"Men?" Frågade han, hest och försiktigt.

"Inga men."

Till hennes förvåning drog han sig undan, ansträngde sig för att sätta sig upp - mödosamt - stönande vid rörelsen och lutade sig tillbaka mot sänggaveln. Det fanns hopp i hans glansiga ögon, en försiktig frågan - vädjan och önskan om ett väl förklarat svar.

Agnes tog hans ena hand i sin, tryckte hårt som för att försäkra honom om att hon också kände det. Han log mot henne, blygt och med rosiga kinder . som likväl kunde bero på både feber och sex. På något sätt kändes situationen de befann sig i för tillfället än mer intim än deras tidigare sexakt. Det här kändes rått, öppet och skört - på ett sätt som hon aldrig upplevt med John förut.

Att det fanns så mycket känslor innanför det skal han alltid visade upp inför omvärlden berörde henne, tände henne, fick kroppen att känna sig alldeles varm och ljummen ända ut i fingerspetsarna. Hans fingrar smekte över hennes handrygg och leendet övergick i ett pillemariskt flin när han såg hur hon bet sig i underläppen.

Agnes släppte ut ett darrande andetag, skakade sakta på huvudet och tillät sig själv att känna allt hon var så rädd för att släppa fram. Han hade slängt upp sin dörr på vid gavel, hon tvingade sig själv att göra detsamma. Hon förstod att det aldrig skulle sluta på ett bra sätt mellan dem. De var alldeles för komplicerade tillsammans, men ändå...

Förnuftet skrek åt henne att släppa John, gå vidare från något som inte ens fått en ärlig chans ännu och bara glömma alltihop. Glömma allt som existerat mellan dem; varenda rörelse, varenda smekning och kyss, hans svettiga hud mot hennes, mjuk hud mot mjuk hud, känslan av fullbordan när han trängde in i henne, tömde sig i henne.

Hans ögon speglade så mycket utav det hon själv kände. Rädsla och stundvis förvirring, men också glädje, lycka och den gnista som snart skulle blomma ut i färgglad blixtförälskelse - om hon bara tillät sig själv att känna så djupt.

"Säg det igen."

John höjde ett ögonbryn som för att utmana hennes uppriktighet. Hon gjorde detsamma och log frågande mot honom, mycket väl medveten om att han iakttog henne forskande.

"Jag älskar dig, Agnes."

Orden kändes som balsam för själens tidigare ångest och med ens ville hon ha honom igen, men försiktigt och långsamt den här gången. Behovet av att komma så nära att hans kropp beblandades med hennes fick fjärilar att flaxa som en kolibri i magen. Han sträckte sig efter henne, hjälpte henne upp i hans knä och den väntande kuken som sakta börjat resa sig. Johns tidigare utlösning var kletig och gjorde henne alldeles hal och upphetsad.

Agnes gned sig mot honom, ville nästan fnissa åt det egendomliga ljudet av våt hud som gled över ett svullet ollon. Blygdläpparna särade sig i takt med att hon sjönk ner över honom, välkomnade honom, tog hela hans längd tills det nästan värkte inombords.

Luften fastnade i halsen men hon fick fram orden. Vad skulle hon tjäna på att hålla tillbaka? Vad var vitsen? Det spelade ingen roll om allt gick åt helvete, saker och ting var ju bra nu. Hon skulle kasta sig över kanten och John skulle fånga henne. Därmed tvivlade hon inte en sekund längre än nödvändigt.

"Jag älskar dig."

Harper Jameson

.............................
Harper Jameson är medlem sedan 2018 Harper Jameson har 1 publicerade verk